Sam Amidon är asbra. Litet folk, litet indie, lite Island. Senaste skican är inspelad i Reykjavik och påminner om Iron and Wine, WIll Oldham och Lewis & Clarkes första skiva.
Videon nedan har delat upp pundits i två läger. Hälften tycker att den kontrasterar fint med sin DIY-estetik och youtube-anpassade framtoning. Hälften tycker att den bara är ful.
Covers är i vanliga fall ett jävla skit. Men vissa covers kan föra fram aspekter av en låt som inte tydligt kom fram i "originalversionen", eller hitta dolda styrkor, eller bara rocka mer. Min favoritcover var länge Byrds Mr Tambourine Man som är så mycket bättre än Dylans. Men det finns många andra bra saker.
Så, här är är tre bra covers att komma ihåg nästa gång ni spyr över fenomenet efter att ha hamnat i oönskat sällskap med en trubadur. För resten är väl alla sällskap med trubadurer oönskade.
Marissa Nadler: No Surprises (Radiohead)
Arcade Fire: Guns of Brixton (The Clash)
THe Chromatics: Running up that Hill (Kate Bush) - hemgjord artsy-video inte helt utan talang
