Jag kan inte längre ställa mig bakom min årsbästalista. Den kräver modifieringar. Hur kan jag göra det när listan missar att placera Small Sails högt, när den inte alls tog med Marissa Nadler eller Phosphorecent. (Hur det nu än stavas?) Det är oförlåtligt. Jag återkommer med en full pudel och en mer Hållbar Lista.
1: Beirut: The Flying Club Cup. Beirut med parisisk flavour var ännu mer medryckande än balkanska Beirut. Å-somm.
2: Allt med Glass Candy/Chromatics/Ccrystal Ccastles. Årets sound var de krispiga elektroniska sexiga ljuden hos Glass Candy, Chromatics och Crystal Castles. Mest har jag nog lyssnat på äldre spår med Crystal Castles men Glass Candys naiva texter som låter som tonårsversioner av dialogen i börjen av Death Proof stannar kvar mer. Glass Candy låter dessutom bättre och bättre, lyssna nedan på deras MySpace-sida. Eller här.
Chromatics släppte en riktig skiva - Night Drive - och den var jävligt bra. (Glass Candy och Chromatics ligger båda på Italians Do It Better.) Jag till och med gillar covern av Kate Bushs Running up that Hill, trots att jag i vanliga fall intar samma inställning till Bush-covers som ortodoxa muslimer intar till bilder av Muhammed: Eftersom avbildningarna aldrig kan göra originalet rättvisa är det en synd att försöka.
http://www.myspace.com/glasscandy
http://www.myspace.com/chromaticsmusics
http://www.myspace.com/ccrystalccastles En bra mix: http://www.zshare.net/audio/5655920be2cdcb
3: Laura Veirs: Saltbreakers. Mitt förhållande till Laura är svårt att förklara. Å ena sidan tycker jag att hon ofta är lättviktig och litet barnslig. Å andra sidan lyssnar jag på henne så att öronen värker av mina hörlurar. Det är som mitt förhållande till Wes Andersons filmer. Vilka jag också älskar.
4: Au Revoir Simone: The Bird of Music. Jag förstår inte varför alla glömt den här skivan när årsbästalistorna nu ploppar fram. Det här är allt det jag hade hoppats på när jag som fattig gymnasist betalde 150 kr för ett specialimporterat exemplar av Miranda Sex Gardens Madra, bara för att bli gruvligt besviken när skivan inte alls innehöll de där coola elektroniska påläggen som jag hört på hitten Gush Forth My Tears på teve utan bara a capella-madrigaler. Att MSG (haha - jag har aldrig tänkt på att Miranda Sex Garden blir MSG som akronym, det är ju grymt!) var jävligt snygga på omslaget var en liten tröst men bara en liten. Au Revoir Simone är inte bara flickklänningar och skolade röster utan dessutom melodier och snygga arrangemang.
5: Yeasayer: All Hour Cymbals. 2080 är en av årets bästa låtar. Och det fanns många andra på skivan som är lika bra, även om det i ärlighetens namn fanns en del meningslöst skval och litet för mycket Jethro Tull-flum också. Men harmonierna på de första låtarna sitter vackrare än ett skägg i en Vietnam-demonstration.
6: Apparat: Walls. Årets Dntel. Och ja, jag vet att Dntel också gjorde en skiva. Men den är mycket mindre Dntel än Walls. Walls är dessutom full med pop.
7: Black Kids: Wizards of Ahhs. Bara en ep, men jävlar vilken ep. I won’t teach your boyfriend how to dance har varit höstens anthem. Vilken otrolig låt. Jag blir alldeles glad och dansant bara av att skriva titeln på låten.
http://www.youtube.com/watch?v=ORqlI7nXww0
8: Simian Mobile Disco: Attack Decay Sustain Release. När jag var i yngre tonåren så vågade jag aldrig erkänna att jag gillade Technotronic. Det var inte comme-il-faut bland mina fellow Napalm Death-lyssnare. Nu har jag en rakare ryggrad. Nu kan jag lyssna på Simian Mobile Disco uppdaterade Technotronic utan att skämmas.
9: Feist: The Reminder. Ibland undrar jag om både Feist och Cat Power hamnar högt bara för att de är så stylish och snygga.
10: Los Campesinos: Sticking Fingers into Sockets. Också en ep, också dansant. För 2008 vad EMF var för när det nu var EMF var något för någon.
Som ni ser har jag breddat mig. Jag är så mycket mer än bara en Will Oldham-knarkare numer. Men americana då? Jorå det har kommit mycket bra grejer: Iron & Wine, Elvis Perkins, PG Six, Great Lake Swimmers, Odawas, Lewis & Clarke (skitbra!), Jesse Sykes och Okkervil River var bra även om Iron & Wine var något av en besvikelse – förväntningarna var väl för höga antar jag. Då går det alltid åt helvete. Neon Bible var en större besvikelse men den var så jobbig så den orkar jag inte tala om längre.
En gång i tiden var jag kung. Bokstavligen talat. Jag var Kung i Spraydios Nashville-rum. På Spraydios radiokanal Nashville kunde man lyssna på singer-songwriter och alt.country och inte bara det, man kunde önska sig egna låtar. Jag hamnade en kort period som nummer ett på Nashvilles lista över personer som önskat låtar. Jag lyssnade nästan bara på Thomas Denver Johnsson, Will Oldham och en låt - bara en - med Dunger. Men jag lyssnade så mycket på Denver Johnsson och Oldham att jag var den som önskat mest låtar någonsin i Nashville. Med denna prestation följde Spraydio-epitetet "Kungen". Nu lyssnar jag aldrig på Nashville-rummet, som idag urartat till country&western-orgier: Garth Brook och skit.
Men jag lyssnar gärna på Thomas Denver Johnsson fortfarande, så här fem år senare. Thomas är en av Sveriges bästa artister i singer&songwriter-traditionen. En röst som gjord för musik på vägarna med överlag starka melodier. Thomas mejlade mig nyligen och påminde mig om att han gjort en ny skiva. The Lake Acts Like an Ocean. Det hade jag missat och jag är glad att jag uppmärksammades på den. Den är asbra. Köp den. Ni ser ovan hur den ser ut. Där ser ni även vad jag tror kan vara Thomas alldeles egen tumme.
Köp den här: http://www.thomasdenver.com/order.htm
En till icke-officiell video för Sufjan, det finns massor!, den här till John Wayne Gacy Jr. Bra hemsnickeri.
Innocence Mission är Bob Dylan: Gör grymma låtar som blir bäst när någon annan spelar in dem. Här spelar Sufjan Stevens, denne vackre man, Lakes of Canada i en kylslagen utomhustagning för La Blogotheque. Helt. Fantasktiskt. Bra.
Shit det här är läskiga saker. Värsta CSI-avsnittet, kombinerat med någon typ av shoegaze. Ruggigt stämningsfull låt. Videon skrämmer skiten ur mig.
På lördag spelar Tom Malmquist på Sveriges finaste rutskjorte-klubb Springfield (Magnus Ladulås, lördag vid typ 2100). Malmquist är asbra, även om han stavar sitt efternamn svårt. Snubben är förstås någon typ av konstnärligt universalgeni och det hade i vanliga fall irriterat bajset ur mig, om det inte var för att det låter så bra.
Han är kul också. På sin blogg recenserar han alla recensioner som han får. Det är ett väldigt lyckat grepp. Själv så vill jag recensera utseendet på alla som kommenterar mina alster, särskilt rättsvetenskapliga alster. "Karlsohn har själv en ganska låg panna och begynnande fetma, vilket är särskilt besvärande kring halsen och över nacken." Jag är nämligen väldigt estetiskt lagd.
Apparat är för hösten 2007 vad Dntel var för, öhm, våren 2007. Nej, för resten: Apparat är för 2007 vad Postal Service var för 2003! Här är en hemmasnickrad video, synkad med klipp ur filmen Octane, som funkar ganska bra.
Ain't Zach just the sweetest.
(Med Arcade Fire - håll i er när blåset går i gång 2.41 in i låten, hjälp vilket drag.)
Och jag gillar det här som fan. Grisfösarrock blandat med Dropkick Murphys blandat med - öh - Modest Mouse. Näe, kanske inte så mycket Modest Mouse. Men good shit i alla fall.
Med tårar i ögonen läser jag att The Mendoza Line splittras. Eller, kanske inte tårar. Men med ett beklagande uttryck i min panna i alla fall.
Tråkigt. Efter lämnar de sig en sista skiva och där finns bland annat spåret Since I Came, som du kan lyssna på nedan. Fin låt.
The Mendoza Line: Since I Came (mp3)
Long time, no post. Ja, hmm. Jag har haft semester. På sätt och vis. Dessutom ligger min dator i en låda inför förestående flyttning. Jag drabbades av akut afasi. [Add preferred excuse here.]
I lördags gjorde jag för första gången på länge ett inhopp på klassiska country/gubbrocks-klubben Springfield. Där spelade Sleeping Beauty, indie-country från Göteborg tror jag. Inte alls dumt.
De senaste dagarna har jag hållit på att gå upp i limningen av stress och förväntningar. Och då kan man alltid återvända till det man känner till bäst. Touch base, som de sade på Andersen Consulting innan kraschen. Singer-songwriter och americana har i tio år varit min bas och nu har jag - till slut - snöat in på Laura Veirs, som jag smålyssnat på länge men inte fastnat för förrän årets Saltbreakers.
Det är något med Veirs frasering, hur hon ibland låter som Joanna Newsom men med fötterna på marken, hur trummaskinerna tornar fram, hur hon på sina bästa låtar är litet Modest Mouse-lo fi på något sätt (eller, som Modest Mouse lät innan de gick över till Phil Spector-arrangemang).
En liten playlist nedan. Själv har jag lyssnat på Drink Deep säkert tvåhundra gånger på ett dygn.
Jag ställer mig helhjärtat bakom våra estländska systrars arbete med att sopa undan gammalt sovjetiskt bråte från sina bakgårdar. Och hoppas att inte ett proppmätt Sverige ännu en gång viker undan för den mäktiga grannen i öster och låter balterna betala priset. Bara för det: En plyalist med estländsk partymusik. Eller, egentligen inte. Spela roll. 
Oh. Vad. Bra. Som en blandning av Blake Babies och - vafan - EMF. Los Campesinos är osnutna indiekids från Cardiff som bara vill dansa litet, utan alla jävla negativa vibbar. Vem kan klandra dem för det?
Jag gillade inte riktigt den här första gången jag hörde den. Litet distanserat PC, litet för intellektuell rap, litet för exotiserande (är det ett ord?). Men jag har nog ångrat mig. Jag är beredd att glömma alla de där invändningarna som kommer från hjärnan för att beaten är bra, pianoklinket suggestivt och för att det, host, svänger.
Vissa saker bör upprepas. Odawas Alleluia är i mitt universum årets bästa låt. Den kombinerar Shearwaters majestätiska ödslighet med Jeff Buckleys kraftfulla, nästan religiösa inlevelse. Och ingen sång har haft så vackert visslande någonsin. (Säger du Kent så får du en smäll.)
Odawas (mp3): Alleluia
För mig var det alltid Tanya Donnelly som "gjorde" Throwing Muses. Visst, det var ju tragiskt allting med Kristin Hersh och skit, men det var Donnellys röst som bar hela bandet. Den rösten är så stark att även Tanya Donnellys mer mediokra soloskivor spelar litet då och då på min 8-track.
Belly: Gepetto
Belly: Feed the Tree
Tanya Donnelly: Pretty Deep
Throwing Muses: Not to Soon
Länkar:
Belly: Super-connected
Belly: Now They Sleep
Man behöver inte komma från Kanada för att göra moderna Talking Heads-saker med stora gester och arty framtoning. Envelopes är grymma och den här videon är det finaste jag sett sedan All Your Bases Are Belong to Us.
Pitchfork tipsar om nya saker från Palomar (på Misra), som mycket riktigt låter MYCKET bättre än det jag hört från Palomar tidigare. Skrammel och skrän mot tydlig melodibotten. Drar mina associationer till tidiga Throwing Muses, Veruca Salt eller nåt sånt. Litet girly alltså. På bästa tänkbara sätt.
Jag har återupptäckt The Sundays på sistone. När det begav sig så såg jag Sundays ganska mycket som en blekare kopia av Cocteau Twins med några inslag av pop. Nu känns det som en orättvis underskattning. Harriets röst är stark och säker, och gitarrslingorna sitter perfekt. Av nedanstående låtar är det väl bara den första som är från Reading, Writing, and Arithmetic då väl bandet peakade. Men även resten är rätt bra.(Jag hittade dock ingen video till min favvis I Kicked A Boy.)
Det är något de lägger i mjölken på Island som får alla kreativa barn att utveckla överjordiska känslor för långa rockvideor med postapokalyptiska teman, vackra landskap och barn som ser sorgliga ut.
Nu har biljetter till Buenos Aires inhandlats och resan skall ta omvägar om både Montevideo, Madrig och Iguazo är det tänkt. Och en bra uppladdning kan väl vara Gotans Mi Confesion där Buenos Aires droppas i rappdroppar ovanpå tangon. Egentligen inte min kopp Mendoza-vin - jag har svårt för tangon - men på något vis ganska intressant.
Fortsätter litet på Beggars-temat. Elvis Perkins är ny på Beggars Banquet och han gör kraftfulla singer-songwriter-saker med nördig framtoning. Här är videon till All the Night Without Love och den är - som nästan allt jag skriver om här: DON'T BE A HATA - asbra.
Det är något så jävla vackert, hippt och snyggt över Cat Powers som jag inte kan sätta fingret på. Det är inte hennes i och för sig grymma crooning som gör det. Inte heller hennes fysiska skönhet eller hennes kamrater. Det är inte ens hennes Chanel-endorsement. Jag antar att det helt enkelt är klass.
Small Sails. Quirky, trevlig pop. Lyssna på Somnabulist, här nedan. Eller kolla in MySpace-sidan.
Small Sails: Somnabulist (mp3) / MySpace / Officiell hemsida
The Tarantula Waltz är ett svenskt americana-band i den strävare skolan som agerar förband till inga mindre än Great Lake Swimmers på Berns, den 12 maj. Det är klubben The Last Waltz som organiserar och redan nu på fredag har samma klubb ett annat jävligt spännande evenemang, nämligen Jesse Sykes. Du är ursäktad för att inte har hört talas om det för det är inte så lätt att höra talas om det. Faktum är att det var via Great Lake Swimmers egen hemsida som jag upptäckte att det fanns en ny americana-klubb i Stockholm, något som det inte finns ett andetag om på Berns hemsida.
Men nu skall jag inte gnälla om det. I stället vill jag berätta att The Tarantula Waltz spelar fin americana av klassiskt slag. Längst upp bland bandets vänner på MySpace-sidan återfinns storheter som Daniel Jurado, Townes van Zandt, Jason Molina och Woven Hand och det ger vissa indikationer även på hur TTW låter. Rent sångmässigt finns det likheter med Kjellvander. Hur som helst är det bra.
Mest roligt är i alla fall initiativet till The Last Waltz. Tidigare har americana-Stockholm för mig varit helt synonymt med stadens country-bastion Springfield, men nu finns det en ny - eller i alla fall en till - sheriff i stan, dessutom med en budget som tillåter utländska gäster. Jag är redan nu beredd att nominera till Nöjesguidens Stockholmspris.
The Tarantula Waltz (MySpace)
Redan för ett drygt år sedan skrev jag här om fantastiska instrumentalbandet El Ten Eleven. Nu har någon reklambyråjävel med god smak sugit tag i bandet och lagt deras My Only Swerving som bakgrund för en reklamfilm som jag ser på teve varje kväll. Men jag kan banne mig inte komma på vilken. Här finns i alla fall videon, ehuru trögladdad.
El Ten Eleven: My Only Swerving
Det här måste vara en av världens svåraste sånger att göra en cover av - så intimt förknippad som den är med just Buckleys magmuskelframförande. Vad tycker vi om det här, då?
Det är fredag. Solen skiner. Alex Schulman har skrivit ännu en krönika med halsbrytande metaforer som lämnar andra krönikörer gråtande som Ace Ventura i duschen. Och nu är det Valborg/1 maj, denna märkliga, hedniska kombinationshelg som förenar våra viktigaste folkrörelser (folkrörelsen att dricka alkohol och folkrörelsen att demonstrera mot USA:s regering).
Varför inte ladda upp med top model-electronica. Glass Candy: I Always Say Yes är en helg i ett litet nötskal. Om du bor på Mars och dricker iskall champagne till frukost vill säga.
Lil Wayne spottar ut sitt "bitch" som om Gud har satt honom på jorden för just den uppgiften. Lyssna bara på Seat Down Low.
Häromdagen satt jag på tågresor tvärs genom Sverige och tillbaka och tänkte att jag äntligen skulle lyssna på "nya" Modest Mouse-skivan, ordentligt lyssna på den. Men ju mer jag lyssnade på den desto mindre intresserad blev jag. Dashboard är fantastisk men annars så kändes mycket ganska ointressant. Den edge som MM brukade ha känns bortblåst. Pffsstt.
På samma tema: Aqueduct har också kommit med en ny skiva i år. Jag har inte hört den än och recensionerna har varit sådär. Istället för MM så lyssnade jag i vilket fall på Aqueducts förra skiva - I Sold Gold från 2005 - några gånger till, medan Arboga och Enköping strök förbi det perifera seendet. I Sold Gold är inte fulländad på något sätt (omslaget är helt hemskt) men den innehåller en del, varning: oacceptabel vits coming up, guldkorn. Här är några videosar från den. Bäst på skivan är låten Growing up with GnR som är precis så bra som titeln indikerar. Den hittar jag ingen video till men låten finns längst ned, tillsammans med två nyare spår.
Aqueduct (mp3): Growing up with GnR / Living a Lie (från nya skivan) / As You Wish
Det är lätt att glömma bort hur bra So med Peter Gabriel var i delar. Sledgehammer är ganska hemsk och det är ju den som alla minns, för den epokgörande videon och den enkla refrängen. Men skivan i övrigt är full med svarta saker, som Don't Give Up. En sång om arbetslöshet, tror jag faktiskt.
Har det någonsin gjorts en bättre låt om föräldraskapets början? Det tror jag inte.
Running up that hill var ledmotiv till någon engelsk teveserie som kördes på sommarmorgon i slutet av 1980-talet och satte sig i huvudet på mig och jag minns hur jag lånade skivan på biblioteket trots att jag bara lyssnade på Slayer i övrigt under denna tid. Mäktig låt, fin video, vacker text.
Under mer eller mindre ett år så brukade min dotter sitta i mitt knä framför datorn varje kväll och då tittade vi alltid på den här låten, Cloudbusting. I slutet av videon, där myndighetspersonerna för bort pappa Sutherland bröt ibland den tvååriga rösten ihop. "Hon vill ju gå till sin pappa!" Hjärtekrossande.
Idag kör jag en stafett med Kate Bush-videor. Bushs första fem skivor hör till de jag lyssnat på flest gånger i hela mitt långa liv. Vi startar med Army Dreamers, bara för att det är roligt med kombinationen "Bush" och den pacifistiska låten. Videon är egentligen ganska gräslig men låten är ju fantastisk.
När jag står i kassan till Konsum och ser någon överspänd (eller helt normal) person i kön som har toapapper i korgen/vagnen får jag ofta sådan lust att skrika så det hörs i hela butiken. "JAG SER ATT DU KÖPT TOAPAPPER. SKA DU GÅ HEM OCH SKITA NU? LYCKA TILL."
Jag har inte gjort det än, men jag har varit nära flera gånger och när du minst anar det så kommer jag stå där bakom dig, med ett glatt leende och kommentera dina toalettvanor. Då hoppas jag att du återgäldar vänligheten.
"JAG SER ATT DU KÖPER HUDLOTION..."
Great Lake Swimmers har en ny skiva ute. Det är som alltid, här uttryckt på OC-tonårsengelska, "aaw-some".
Vi tar väl en till. Det här är en jättefin Godard-inspirerad video, Stay Golden med A.R.S.
En av kommentatorerna till den video på YouTube kallar bandet för "The Bronte sisters of Electro-pop". Välfunnet. Själv ser jag Au Revoir Simone som allt det bra jag hoppades att Miranda Sex Garden skulle vara när jag köpte deras första skiva 1991, innan jag upptäckte att a capella-madrigaler egentligen var ganska tråkigt, hur snygga tjejer det än är som framför dem...
Det ska bli fint väder i helgen tydligen. Och hur kan man värma upp för det bättre än genom att titta på denna fantastiska dans-video med Feist, 1, 2, 3, 4.
Francis-puritanerna ratar tydligen den här remixen. De säger att Francis rap inte passar med beaten eller melodin. Jag tycker själv att det låter alldeles fantastiskt.
För dig som gillar din dansmusik frenchy. DJ Mehdi är the shit. Lyssna på Signatune om du inte redan gjort det. Eller lyssna på denna GRYMMA sak.
Ja, hmm, det är kanske inte så originellt att kopiera in alla videor och låtar som Pitchfork tipsar om men det här var för skoj för att låta bli. Redan namnet Dan Le Sac är som ett spöke från The Young Ones. Och Scoobius Pip? Ett namn som knappast inbjuder till casual shags.
"I fancy you, how about a shag? BTW, my name is Scoobius Pip."
"Pip? What's that cologne you're wearing - turd?"
Som ni kan räkna ut med läppen efter denna lilla hittepå-dialog är detta alltså engelsk rap. Visst mått av humor. Visst mått av hjärna. Garanterat grime-fri.
Det är något av bilden med Mascis med gråa hårdrocks-pudelfrisyr som får mig att gå upp i limningen. Det är ju MASCIS som står där med gammelmansutliggarhår och blänger på mig. Alla tonåringars skyddshelgon. Och nu ser han ut som Anna Nichols sugardaddy. Krossar mitt hjärta.
Det låter fortfarande bra som fan allting. Kombinationen indie-ballad och gitarrsolo är en bortglömd delikatess.
Dinosaur Jr (mp3): Almost ready (från nya skivan Beyond)
Här We're Not Alone, även den från nya skivan.
Freakscene och Get Me måste in här också. Bara för att.
Jag minns så väl när Nick Cave var gäst-vj i 120 Mts på MTV och spelade Danzig Killer Wolf och rundade av videon med orden "a dark and powerful song from Danzig". Det var världarna som jag aldrig trodde skulle mötas, mitt metal/punk-jag och mitt indie-jag förenades den kvällen i skön symbios och har aldrig därefter skilts åt. Kill Em All och In on the Killtaker samsas numer i harmoni med The Boy With the Arab Strap.
I praktiken lyssnar jag aldrig på metal längre. Utom Andrew WK, om han nu är metal. Det är helt enkelt för dumt. Beavis and Butthead gjorde alla Saxon-spelningar omöjliga. Men genom Pitchfork så påmindes jag om Danzigs storhet. Först här nedan är ett helt fantastiskt videoklipp där Danzig visar upp böcker i sin boksamling, böcker om varulvar (alla historier är sanna), om nazismens ockulta rötter och berättelser om Jesus karriär som mördare. You betcha: Dark metal at its literary finest. Och Danzig är som vanligt i sin beefcake-outfit: Barbröstad och med s/m-läder runt halsen och ollonet. Dark and Powerful Stuff.
Därunder följer några grymma videor: Mother, Her Black Wings, Am I Demon (känns ganska långt från Misfits...) och I'm the One. Plus, förstås, Killer Wolf.
Bloggen I Guess I'm Floating är för världens samtida indiepop vad Mats Nileskär var för 1980-talets soul i Sverige: En apostel. Häromdagen kom detta tips på en föregångare till mäktiga Beirut, The Real People, en etikett som alltså också gömmer - gömde - Zach Condon. Anledningen till namnbytet till Beirut är att Condon ville undvika att blandas samman med The Real Group och The Tree People.
Låtarna går tillbaka till början av 2000-talet och låter mer som Magnetic Fields än Beirut. (Egentligen finns det väl även några låtar på Gulag Orkestar som låter mer som Magnetic Fields än Beirut.) Men det är inte det sämsta förstås. Och särskilt inte om det är Condon som håller micken. Här är ett spår från I Guess I'm Floating och en hel skiva av samma slag går att finna på det världsomspännande informationsnätverket Internet.
The Real People (mp3): Track 7
Jag kan inte nog framhålla hur mycket jag älskar The American Analog Set. Nu var det ett tag sedan jag hörde något nytt men det gör inget, jag lyssnar vidare på det gamla. Här är en ful bild, en playlist och en länk till mer musik.
The American Analog Set: Div. musik
Det finns artister som jag alltid återvänder till. Kate Bush, The Smiths, American Analog Set. Och Cocteau Twins. Bland dessa artister så återfinns nog hälften av all musik som jag konsumerat under de senaste decennierna. Det är litet förbryllande eftersom ingen av dessa artister har vält omkull mig på det där sättet som Palace Brother första skiva gjorde. Eller Portishead eller Paris eller Pixies tidigare. Men man kan liksom alltid återvända till Kate Bushs Hounds of Love eller The Queen is Dead och känna sig litet hemma och trygg.
Här är en playlist med Cocteau Twins-låtar. Urvalet som vanligt delvis styrt av Imeems utbud. Egentligen slutade jag lyssna på Cocteaus runt Heaven or Las Vegas-tiden, men här finns även en del från senare skivor som jag kan tycka blev litet för mycket lättsynthpop och litet för litet kajal och gällhet.
Jag betar av Pitchforks videor på Imeem och kom på mig själv med att lyssna på Panda Bears Bros några gånger. Jag har ju ett ambivalent förhållande till hela Animal Collective och Panda Bear är inget undantag. Eller: Ambivalent och ambivalent, jag tycker helt enkelt sällan om att lyssna på AC-grejer, vilket ofta känns litet märkligt eftersom alla jag "känner" (alltså: känner på "Internet") och som delar mina preferenser i övrigt brukar dyrka Panda Bear och de andra teateraporna i Animal Collective. Själv tycker jag mest det brukar låta skränigt och pretto.
Men Bros gillar jag. Det här är en skön mix av 60-talsflummig protestsång och shoegaze. Skränigt och pretto, i och för sig. Men på ett trivsamt och lyssningsbart sätt.
En av mina starkaste filmupplevelser under de senaste fem åren är Donnie Darko. Musiken spelar en sådan viktig roll i Donnie Darko. 80-talsmusik som togs med utan ironiska leenden och dessutom inte den stereotypiska 80-talsmusiken i filmer som antingen är riktigt dålig och superkommersiell (Milli Vanilli) eller riktigt bra och smal (Husker Du). I Donnie Darko var det lagom bra hittar från 80-talet som stod i förgrunden. Typ Tears for Fears: Mad World.
Det har glunkats mycket om Battles video för Atlas. Det känns väl modernt och allt men jag tror inte jag gillar det så värst. Make up your own mind.
Dntels nya Dumb Luck finns att lyssna på alldeles gratis nedan. Det är som David Shutrick sjöng i Blå container för femton år sedan. "Det bästa i mitt liv har varit gratis."
Mer indie-muzak från Frankrikes största export sedan kärnvapentesterna och det förgiftade vinet. Air: Once Upon a Time. Bra saker, men kanske inte sådär fantastiskt upphetsande. Jag lär nog lyssna en miljon gånger ändå, utan att någonsin direkt få stånd av det.
Inte vet jag vad det är med Illinois som drar till sig så mycket intresse - jag har aldrig varit i Chicago och förknippar det mest med risigt väder - men nu har ytterligare ett band sugit kraft från de stora sjöarna och vinden. Illinois ligger på Ace Fu och har nyss blivit uppskrivna till skyarna i I Guess I'm Floating (se länk till vänster). Och det här är verkligen skitbra. Stämsång med indie-flavour och banjo. Du kan aldrig gå fel med banjon. Det är som charlottenlök och flingsalt vid matlagning: Allt blir bättre med banjo. Scream like a pig.
Illinois (mp3): Alone Again / Screendoor / Illinois: My Space
Ibland får man sådan lust att vara på en bar med bara tatuerade män och dricka åtta pints röd öl och fylleskråla och jämföra arbetsskador från hamnen med varandra. Och när den lusten faller på finns det inget annat att falla tillbaka på än Dropkick Murphys, denna besynnerliga hybrid av Pogues och Rollins Band.
I'm Shipping up to Boston tror jag är med på soundtracket till The Departed.
Nu har jag skrivit om musik på denna blogg i ungefär ett år och jag har nästan bara skrivit om bra musik, ser jag när jag går bakåt. Det gör mig glad att se att jag inte slösat min tid på att skriva om skitmusik, musik som jag retar mig på. Det kan ha att göra med att jag slutat lyssna på vanlig radio för många år sedan. Eftersom jag aldrig lyssnar på vare sig reklamradio eller SR så hör jag i princip inte någon dålig musik. Inte bara det, jag slipper även Pontus Enhörning. Idel fördelar.
Men i vissa fall når även Det Usla mina öron. Som i det här fallet med Schweiz bidrag till Melodifestivalen. Det kan vara det allra vidrigaste jag hört sedan jag hörde en låt med HIM för sju år sedan när jag bodde i Tyskland. Eller, för resten. Det här är ännu värre. Vad är det för samhälle som producerar sådana här saker? Det måste man fråga sig.
Precis som Alban så är jag numer doktor. Juris doktor närmare bestämt. Jag ville bara ge uttryck för det på detta sätt.
Annika Norlin har allt. Looks, talang, charm, östersundsdialekt. Vissa är helt enkelt vinnare i det socio-genetiska lotteriet.
Varför har alla amerikaner så vida byxor? Det ser ju inte klokt ut med de jävla baggy jeansen. Och det där "klimathotet"? Är det någon som forfarande tror på det efter att ha läst vad han Lombroso skriver? Och vem är det egentligen som köper skivor med Damien Rice?
Spokane, detta fina band i en klassisk och utdöende sadcore-genre verkar vara på gång med ny skiva. Här finns en you tube-klipp till en föraning om vad som komma skall. Släng inte dina säckvävskläder riktigt än.
Jag tycker att Alex Schulman är Sveriges näst bästa* skribent. Schulmans dagbok läser jag flera gånger i veckan och får mig ofta att flina på det där elaka Olle Palmlöf-sättet. Det är kanske inte så sofistikerat, men det är drivet och roligt och självutlämnande. Men jag har ett bekymmer med att gilla Schulman. Hans Anna Book-fixering. Problemet börjar störa min läsning av dagboken.
Alex Schulman skriver inte så mycket om musik i sin dagbok så jag vet inte vad han lyssnar på. Jag tittar på bilderna och läser hans ord och tänker då att han nog lyssnar på litet opera, litet electronica och Gotan project eller något. Litet klassrese-eklektiskt sådär. (Hatten på bilden där talar för Gotan, tänkte jag. Det andra är väl självförklarande.) Men den där fixeringen vid Anna Book stör mig och talar emot den utslätade innerstadssmaken som jag tyckt framstår som en rimlig fördomsprofil. Varför tänker Schulman så mycket på Anna Book? Varför hör Anna Book till hans universum?
Så har insikten om att Schulman kanske egentligen är en schlagerbög börjat komma krypande. Det pratas väldigt mycket även om Martin Stenmarck och andra smurfhitsartister på Schulmans blogg. Slutsatsen är att Schulman bryr sig om schlagern. Schulman är en Christer Björkman med vass penna.
Det gör mig bedrövad. Litet som när det visar sig att den trevlige vaktmästaren på arbetet som man pratat fotboll och öl med i tio år visar sig vara en hängiven nazist eller socialist. Visst, det borde inte påverka vårt samtal om fotboll men det ger en taskig bismak och nya tolkningsramar. "Jag hör honom säga att han inte gillar Real Madrid men pratar han egentligen om att hänga alla intellektuella?" Det går liksom inte att frigöra sig.
* Nej, den roligaste är inte jag utan Rikard på Slitz och Borr.
Odawas. Majestätiska saker. 50 % Shearwater, 20 % Jan Lindblad, 20 % Mike Oldfield - toppa med vindmaskiner. Ny skiva på gång på Jagjaguwar. Världens bästa skivbolag.
Eller som nedladdningsbar mp3 från Pitchfork.
Odawas (mp3): Alleluia
Idag spekar Lloyd Cole golf, lagar mat åt familjen, dricker vin och sprider oneliners som bygger på kontrasten mellan en borgerlig livsstil och att vara en rockstjärna, eller kanske en f.d. rockstjärna. En gång i tiden var Lloyd Cole mest känd för att vara en tjurig snubbe som gjorde bra låtar på bra skivor som inte sålde så bra. Här är några sådana låtar.
Jennifer She Said
Rattlesnakes
From the Hip
Downtown
Lost Weekend
Brand New Friend (bäst)
I Kanada är BNP:en alltid hög, människor sover med öppna dörrar, folk är snälla mot flyktingar och band som Arcade Fire rider högt på listorna. Inte konstigt att Kanada hatas av white trash-america.
Från Kanada kommer Feist. My Man, My Moon är över hela Internet just nu. Inte konstigt när det är så bra.
Feist (mp3): My Man, My Moon
Herregud. Jag får gåshud. Kolla den här Arcade Fire-covern av Guns of Brixton (The Clash). Kolla hur publiken förhåller sig till bandet i mitten. Kolla hur stråkinstrumenten sätts i arbete. Kolla in den största rockorkestern i vår tid.
Arcade Fire: Guns of Brixton (tryck på 6. Brixton)
Addendum: Här finns den från YouTube.
Inte nog med att jag inte vet något om Transparance, annat än vad jag kan utläsa ur My Space-sidan. Jag vet inte ens hur jag hittade dem. Jag har försökt att rannsaka mitt minne men det är blankt. Nada. Det är oroande, för det var bara en halvtimme sedan som jag surfade in på deras My Space-sida. När jag försöker rekonstruera för mig själv vägen dit så är det bara tomt. Tomt som i ett vakum, tomt som en kvällstidnings etiska riktlinjer. Jag är protagonisten i Memento.
Lyssna på Runnin' Electro, gunga huvudet, dröm om nattklubbar i Paris.
Transparance (My Space)
Det är som med gelehallon. Man visste inte att man var sugen på gelehallon, eller ens om det ärsärskilt gott - det är ju alldeles för sött och insmickrande på något sätt - men så äter man ett gelehallon och så inser man att man vill äta upp hela påsen, för att ibland, ibland så är de där sockrade dallriga sakerna det allra godaste som finns på hela jorden.
Sufjan Stevens är vår tids viktigaste artist. Eftersom jag fått förfrågningar av "en beundrarinna" om jag inte kunde komplettera mina playlists med mer Sufjan så gick jag hela vägen - no pun intented - och gjorde en renodlad lista med enbart Sufjan. Denna vackre, vackre man. 
Det är nåt visst med England ändå. Den torra humorn, stiff upper lip, handgjorda skor - till och med de engelska folkmorden har en disciplinerad och stilren patina. ("Mr Livingstone, I presume?") Det finns en grym scen i teveserien Scrubs, där Zach Braff tuggar på en torr "biscuit" och säger "ah, britishy". Torrt, smaklöst, men det skall liksom vara så bara.
Men jag kan banne mig inte med den där smutsengelska grejen. Sultans of Pings reunion, till exempel. Jag undrar bara...varför? Och it ain't over: nu kommer Levellers hit. Vi måste agera. Annars kommer ungdomen snart sitta där i en dragig husvagn med smutsiga batikkläder och lyssna på Ozric Tentacles. Och då är det redan för sent. Då är vi tillbaka i Carter USM.
Egentligen litet för hippt för min smak men jag fastnar som fan för She Fell Out med Crystal Castles. Så...modernt.
Crystal Castles: She Fell Out / Crystal Castles My Space
Jag försöker att inte reta mig på saker. Livet är för kort och erbjuder alldeles för många frestelser att falla in i bitterhet även utan att man retar sig på saker. Men jag retar mig ändå på vissa saker.
* Jag retar mig på när människor använder sig av meningslösa initialer i sina namn. Jag tror att anledningen ofta är att de tycker att namnet kan framstå som litet mer intressant eller överklassigt med en extra initial. Men i själva verket är det ju tvärtom. "Carl M. Sundevall". "Michael B. Tretow". "Cecilia B. Jonsson". Shit, vad löjligt. (Enda undantaget är M. Night Shulayman. Det där M:et gör hela skillnaden. Men han är ett undantag så tro inte att en konsonant framför förnamnet i allmänhet gör ditt -son namn mer hollywoodskt. Det bara framhäver hur svenne du är.)
* Olle Palmlöf.
* Jag retar mig på Scissor Sisters. Scissor Sisters är värdelösa. Hur värdelösa som helst. Jag retar mig också på att så många inte förstår hur värdelösa SS är, vilket innebär att jag tvingas lyssna på deras värdelösa låtar i olika sammanhang. Det kan reta upp mig ibland.
* Människor som äter roadkill. Jag har svårt för det helt enkelt. Kalla mig för bigott.
* Jag retar mig på uttrycket "feministiskt självförsvar." Vafan? Varför skall inte kvinnor lära sig en riktig, etablerad och prövad självförsvarsteknik? Här har kvinnor undanskuffats och trampats på i millennier och när så insikten äntligen sjunkit in att det finns situationer där människor vill kvinnor illa, bara för att de är kvinnor, så utvecklas någon form av b-kampkonst med litet pungsparkar och primalskrik som kvinnor luras att gå på istället för en riktig, krossarkampsport som verkligen kan ge verktygen för självförsvar. "Feministisk självförsvar" är en del av patriarkets strategi. "Vi lurar kvinnorna att det räcker med ett slag i skrevet och ett skrik så är det lättare att fortsätta med allt våldtagande i skogarna, hahaha." skrattar patriarket. Om litet fler kvinnor lärt sig halsslag hos sensei Tamas Weber - "from the old school of hard knock karate" - på Sveavägens Svea Budocenter istället så hade Sverige blivit några potentiella våldtäksmän fattigare. (Se klipp nedan.)
Ooossh. Scchottish Schupreem.
(Det är något med skotska som gör att jag vill prata som Sean Connery.)
