Årets skivor 2005
2005 var året då jag insåg att jag inte gillar och aldrig har gillat Animal Collective så varför ska jag fortsätta försöka, det var året då jag insåg att all svensk musik – från Frida Hyvönen till han socialistprofeten från Norrland – bara var musikaliska motsvarigheter till Beck-filmatiseringarna (jorå, det finns några få undantag) och det var året då insåg att jag aldrig kommer att bry mig så särskilt mycket om Will Oldham igen och att det känns litet sentimentalt men att det är dags att släppa det och gå vidare nu.
2005 var året då jag lyssnade sjukt mycket på engelsk rap: Lady Sovereigns lovely lady rap, Mitchell Brothers tjafsande, Kanos singel och ta mig fan om jag inte till och med lyssnade lite på Dizzee i år. Det trodde jag inte. Och så skakade jag 2005 min knäböj-shapade stjärt till Ying Yang Twins och Lil John och Three Six Mafia. Ingen av dessa artister är med på den här listan eftersom jag inte hört några hela skivor och listan alltså bara tar upp ”skivor” - ett allt mer mossigt begrepp, jag vet, men några år till kan jag väl låtsas att det finns ett värde i albumets sammanhållna enhetstanke. (Modernism!)
2005 var också åter igen ett år med alldeles för mycket banjo och Jim Beam-romantik. Å andra sidan har jag lyckats skära ned på harpan i år. Summan av laster är konstant men fördelas olika beroende på årstiderna. Hur som helst. Här är årets 15 bästa skivor.
1: Sufjan Stevens: Illinois
En gång i tiden gavs det ut tabloidmusiktidningar i England som var värda att läsa eftersom de innehöll recensioner av människor som Everett True. Dessa tidningar gick i graven för sådär tio år sedan. Jag tror att förklaringen till tidningsdöden var att dessa tidningar föll i den farliga fällan att varje vecka försöka hitta nya ”Nästa Stora Band” att skriva upp sjukt mycket för att senare inte bry sig om alls. Efter att ha letat upp det umpfte bandet som fått The Smiths-stämpeln bara för att upptäcka att det var skit blir det till slut som med kvällspressen och Persbrandt: Det blir en lögn för mycket. Det är svårt att känna något förtroende för en tidning som kallblodigt ljuger för läsaren.
Nästa Stora Band i NME eller Melody Maker presenterades hur som helst alltid med de fetaste av impact-versaler och hur menlösa de än var så framställdes det som det viktigaste som hänt sedan Jesus, Marx eller Bob Dylan (beroende på religion). En återkommande rubrik som brukade användas även på uppenbara skitband som Menswear eller Come bet sig fast i mitt minne trots att den egentligen inte kan sägas vara så särskilt fyndig: THE GODLIKE GENIUS OF ...(stoppa in valfritt bortglömt indiepopband). Jag vet inte varför jag minns det här när jag glömmer allt annat. Kanske för att det är ett sådant bra exempel på den löjliga överskattning av ordinär populärmusik som kan bli effekten av överkonsumtion. Jag skulle aldrig använda ett sådant löjligt överdrivet uttryck själv.
Tills jag hörde Sufjan Stevens Illinois. Det finns inget som helst tvivel om att Sufjan Stevens är ett geni. Allt med Sufjan är genialiskt. Han har den här absurt löjligt ambitiösa planen att ge ut en skiva om varje amerikansk delstat. Har man en sådan ambition vill det nog till att göra något fjantigt cop-out Wedding Present-projekt av det hela. Men inte Sufjan för han lider av geniets megalomani. Istället så gör han skivor som innehåller en miljon låtar och alla låtarna är fulla med galet starka melodier spelade på alla instrument som går att hitta. Sufjan spelar naturligtvis nästan alla instrumenten själv. Han smetar på med stora symfoniska arrangemang när det behövs men blir avskalad och intim när det är det som behövs. Sufjan omfattar till synes utan ansträngning varje musikalisk genre på vägen. Han har genomarbetade och litterära men inte sökta texter i låtar som ofta har litet ”roliga” och uppfriskande titlar utan att vara någon slaptstick. Sufjan har läst in sig på varje betydelsefull händelse eller person som någonsin satt sin fot i delstaten – allt ifrån moderna kändismördare som John Gacy till Abraham Lincon passerar revy – och han använder informationen och arrangemangen till att måla en fet jävla fresk av Illinois. Detaljrik och färgstark och stor. Och mitt i det svulstigaste av ögoblick punkterar han distansen som finns i det grandiosa genom att peta in små mänskliga och intimt personliga sagor (Casimir Pulaski Day) som lika gärna skulle kunna vara hämtade från Springsteens The River. Det gudomliga geniet hos Sufjan Stevens. Slå upp på Wikipedia under ”orsaker till mindevärdeskomplex”.
2: Arcade Fire: Funeral
Egentligen kom Funeral redan förra året och jag hade med den på min årsbästalista redan då men nu har jag sett att en massa andra årsbästalistor tar med den även i år med oklara motiveringar att den ”släppts” i Europa i år. Då tänkar fanimig även jag ta med den i år eftersom skivan är fantastisk vilket år den än släppts.
Arcade Fire är den felande länken mellan Talking Heads och ett ovanligt bra och röjigt irländskt coverpubband. Arcade Fire får mig att vilja dansa jigg. Arcade Fire får mig att vilja skrika med i refränger som en Bob Hoskins efter sju pints ale när jag går till jobbet på i den stilla morgontystnaden på promenadstigen längs Brunnsvikens lugna vatten. Allt detta är bra saker. Jag lovar.
3: Bellwether: Seven and Six
Bellwether kommer från Minnesota och gör den finaste, mest vindpinade singer-songwriter/alt-country man kan tänka sig. På Seven & Six (som kan vara litet svår att få tag på – men den går i alla fall att köpa på bluerose-records.de) finns den kanske mest kompletta samling stillsam amerikansk musik-för-vägarna som jag hört. Tänk er de allra bästa stunderna med Whiskeytown, innan Ryan Adams blev Bryan Adams, inspelade under tjocka filtar i en timmerstuga medan snöstormen slår in mot förspikade fönstern Eller tänk er ett ledmotiv till noir-deckaren The Ice Harvest av Scott Phillips fast i i ett vintrigt och härjat Minneapolis i stället för Kansas. The Ice Harvest ska tydligen bli film nästa år läste jag. Någonting säger mig att (B)Ryan Adams ligger bättre till för att hamna på soundtracket än Bellwether. Bellwether har för resten splittrats också. Det finns ingen rättvisa i världen.
4: Edith Frost: It's a Game
U-turn av Oliver Stone är en ganska dålig film. Men det finns en skön scen i början av filmen. Den i bonnhålan strandsatte Bobby Cooper (Sean Penn) sitter på en diner där han hamnar i samtal med traktens teen beauty Jenny (Claire Danes). Ur jukeboxen skvalar den vackraste av kvinnliga röster. Följande replikskifte tar plats.
Jenny: How come Patsy Cline don't put out no more new records?
Bobby: 'Cause she's dead.
Jenny: Oh... that so sad. Don't that make you sad?
Bobby: I've had time to get over it.
I år kom Edith Frost med en ny skiva, It's a Game, den första på fyra år. Fyra år är lång tid. Ibland tar det väl tid att resa sig. För i Edith Frosts värld handlar det om att falla och att resa sig. Edith Frost sjunger fortfarande sorgliga jazzcountryballader om svek och obesvarad eller olustig kärlek. Hon är fortfarande utlämnad och ensam. Det är fortfarande vackert.It's a Game är bättre än föregångaren. Edith Frost hittar med en självklarhet balansen mellan fjäderlätt Kristin Hersh-liknande pop och den smäktande countrysorgen hos sångerskor som Paula Fraser under Tarnation-tiden eller, varför inte, Patsy Cline. Ju mer jag tänker på desto mer Patsy Cline finns det i Edith Frost: Melankolin, den rena rösten, självklarheten. Sångerskor som Patsy Cline dör naturligtvis inte som vi andra. De reinkarneras fragmenterat i ständigt nya sånger av efterföljare som Paula Fraser och Edith Frost.
5: Great Lake Swimmers: Bodies and Minds
Enligt Allmusic hann Great Lake Swimmers med att släppa två skivor under 2005. Så kan det vara men jag har för mig att jag hann hitta den första skivan redan förra året. Deras andra skiva; Bodies and Minds, är hur som helst bättre än den första. Här har Great Lake Swimmers sångare åter igen sjungit alldeles för nära micken och skapat en litet för intim stämning av melankoli och vardagssorg. Det här sakralt och vacker och den finaste manliga skönsång man kan hitta vid sidan om Shearwater. Great Lake Swimmers är för resten ännu bättre än Shearwater. Det säger en del.
6: Josh Rouse: Nashville
Ibland känns det som om Josh Rouse åker runt i USA på en Greyhoundbuss och skriver personliga och nyfikna vykort från de platser han besöker. Den här gången har Josh lämnat mellanvästern och New York för Nashville och the Hamptons, av alla osannolika ställen. Winter in the Hamptons är årets julsoundtrack tillsammans med Chris Isaaks ack-så-kitchiga julgran-i-Kalifornien-skiva från förra året.
Allt mer står det klart att Josh Rouse är vår tids Brian Wilson. Nashville är en storstilad återkomst för popgeniet Josh Rouse efter den halvlyckade retroutflykten på förra skivan. Varje melodi är en finmejslad popkaramell, lika smaklig på julafton som i juli.
7: Annie: Anniemal
På Annies skiva Anniemal finns Heartbeat. Heartbeat är en av där fantastiska låtarna i facket dansant elektronisk popperfektion. Det är en låt i rakt nedstigande led från saker som Stardusts Music Sounds Better With You, Röyksopps Poor Leno eller Dj Spillers Groovejet. På skivan finns andra låtar också. Många av dessa är ganska bra. Men Heartbeat kommer vi att dansa till inte bara 2006 utan även 2016. Det är fan i mig inte många låtar som man kan säga det om.
8: American Analog Set: Set Free.
I min bok är American Analog Set ett av världens tre bästa band (tillsammans med Iron and Wine och nåt annat band som jag inte kommer ihåg). AmAnSet spelar världens vackraste monotona popmusik. Dessutom har AmAnSet en xylofonist bland sina bandmedlemmar. Han är med bara för att spela xylofon och för att utföra någon märklig drone-variant på Bez-dansen i de låtar där han inte har något att göra. Det är naturligtvis fantastiskt. Min dotter fick alldeles nyss en xylofon i tvåårspresent. Xylofonen känns inte alls som en fånig barnleksak längre. Det känns mer som en stratocaster för smarta och hippa akademiker. Som dansar som Bez.
Set Free är egentligen den andra skivan i rad från AmAnSet som är något av en besvikelse (efter häpnadsväckande trion Know By Heart, The Golden Band och The Fun of Watchin Fireworks). Det gör inte så mycket. Även på sina besvikelser levererar AmAnSet några av de bästa repetitiva poppärlor som världen någonsin hört. På förra skivan Promise of Love så var det den episka monotonin på evighetslåten Come Home, baby Julie, Come Home som lyfte skivan. På Set Free är det inledande spåret Born on the Cusp som jag mer än en gång satt på repeat och lyssnat på i tre timmar i sträck. Även detta kan i och för sig bero på min tvååriga dotter som blev förbannad varje gång jag försökte byta låt. Numer får jag bara lyssna på Ask med The Smiths. Ask är en bra låt men jag har hört den hundra gånger om dagen i två månader nu. Jag har tröttnat på Ask. Jag saknar Born on the Cusp-tiden.
Set Free är för övrigt den enda skiva som jag köpt på CD i år. Bara en sån sak.
9: Wolf Parade: Apologies to the Queen Mary
Wolf Parade låter ofta väldigt mycket som Arcade Fire. Ibland låter de även som Modest Mouse. Det kan tyckas som en låg ambitionsnivå, att göra musik som påminner om andra bands musik. Det tycker inte jag. Arcade Fire och Modest Mouse är ju skitbra! Wolf Parade är också skitbra. Originalitet är en jävligt överskattad egenskap.
10: The Mountain Goats: The Sunset Tree
Det tycks ha varit ett bra år för produktivitet. Mountain Goats skriver låtar i ett febrilt tempo. Fram tills i år har jag inte brytt mig så mycket. Jag gjorde ett Mountain Goats-försök i samband med skivan Tallahassee, som kom för några år sedan. Med Tallahassee gick Mountain Goats över till skivbolaget 4AD. De fick därmed åtnjuta det måhända kvävande privilegiet att erhålla typiska 4AD-omslag, omslag som alltid får mig att vilja köpa 4AD-skivor. Det kan vara bra och dåligt antar jag. Så här i efterhand är jag säker på att jag enbart köpte skivorna med His Name is Alive för omslagens skull. Men det gör inget eftersom skivorna är så snygga.
På The Sunset Tree gör Mountain Goats sin mix av amerikansk rocksvulst och lo-fi bättre än jag har hört dem tidigare. Det kanske är för att jag mognat, vad vet jag. Det här i vilket fall ibland förhållandevis tillgängligt och radiohit-anpassat. (Väldigt troligt...) Det finns influenser av allt från Bob Dylan och Jim White till Afghan Whigs och Iron & Wine och så finns det som räksallad på hotbiten en massa stråkar. En trevlig kidnapparvideo till This year (med den catchy refrängen ”I’m gonna make it through this year, if it kills me!”) kan man se på http://www.singingfool.com/
11: Iron & Wine/ Calexico: In the Reins
Calexico får mig numer att dra paralleller med Robert Rodriguez. Precis som Rodriguez hittade Calexico i början ett skönt stämningsläge i mötet Mexico/Mainstream-USA och precis som med Rodriguez känns det som att det mötet för länge sedan mjölkats ut. Det kanske var elakt för resten. Även om jag är trött på Calexicos mariachi-country så har de inte gjort några Spy Kids-skivor än.
Hur som helst så var det med bävan som jag hörde att Calexico skulle få plocka fram sina jävla maracas på samma skiva som världens bästa träsktrubadur Sam Beam/Iron and Wine. Jag misstänkte att Sam Beams vackra serenitet skulle dränkas i bredbent texmexromantik men ibland – jävligt sällan nu när jag funderar på det – kommer farhågor på skam. Resultatet blev bra och i vissa stycken väldigt bra. I sina bästa stunder ger samarbetet kött åt Sam Beams understundom väl magra ben. Och Calexico har inte haft så här bra melodier sedan, ja, aldrig. Sam Beam har förstås gjort bättre saker själv i år (Woman King ep:n som kom i år är asbra) – jag tror att de ljud som Sam Beam ger ifrån sig när han skiter på ett dass i Louisianas översvämmade träsk skulle hamna topp tio på min lista om det bara gick att hitta några upptagningar (Can somebody put a mike in here, PLEASE!) – men det här är också bra. Jag ger skivan fyra pinatas av fem möjliga. Åk nu hem till träsket igen, Sam. Louisiana behöver dig i denna tid av nöd.
12: Early Day Miners: All Harm Ends Here
Du trodde kanske att sadcore-vågen var död och det är den väl också. Men det finns fortfarande litet skvalp kvar och – för att nu dödsföraktande fullfölja denna redan sorgliga metafor – i skummet av detta skvalp hittar man Early Day Miners. Early Day Miners klämmer med jämna mellanrum ur sig skivor som skulle fått varenda Mark Kozelek-fan att rusa till butiken under det tidiga nittiotalet. Det här påminner ganska mycket om tidigare Red House Painters och det är naturligtvis bra ett år då Kozelek själv spelat in en coverskiva (som dock är utmärkt – vad du än hört från alternativtalibanerna) och Codeine (som väl så här i retrospektiv var rätt mediokra?) firade 10-årsjubileum som skilda.
Här händer med andra ord inte så mycket. Låtarna på All Harm Ends Here puttrar litet halvdeppigt på i ett så långsamt tempo att du hinner hitta alla dina gamla Red House Painters-skivor innan skivan tystnat och så kan du sätta på Down Colorful Hill för tusende gången och så kan du tänka att – shit! – vad bra Painters ändå var och vilka vackra skivomslag han ändå gjorde, V23-killen, och 4AD, vilket jävla powerhouse det skivbolaget var en gång i tiden och allt det här hade jag nog inte kommit ihåg om det inte var för Early Day Miners och tack, tack så mycket, för det. Nu ska jag dock sätta på något gladare som typ Westend Girls istället. (Inget sexskämt avsett.) Jag känner mig ändå litet klaustrofobisk på något sätt.
13: Pernice Brothers: Discover a Lovelier You
Pernice Brothers gör perfekt pop och likt all perfekt pop kan det ibland bli litet tråkigt. Perfektion är över huvud taget alltid tråkigt. Tacka vet jag skavanker. En ordentlig finne på näsan till exempel. Pernice Brothers saknar acne. Det här är acnefri pop.
Ibland kan förstås även perfekt pop vara intressant. Pet Sounds är perfektare (japp: perfektare) och så mycket mer clean än Revolver - men också mycket bättre. Så jag tar nog tillbaka allt jag sagt. Perfektion är inte alls alltid tråkig. Bara oftast. Discover a Lovelier You är i alla fall lika snygg och stram som Pernice Brothers tidigare skivor. It’s all good.
Vill man ha sin Pernice Brothers något mer lättstekt och med åtminstone en antydan till tuggmotstånd släppte de i år även en liveskiva (Nobody’s Listening). Liveskivan låter som om den var inspelad i en studio med Phil Spector anno 1968 vid rodret. Mycket mer livligt än deras studioskivor som är inspelade i hermetiska NASA-laboratorier.
14: Built Like Alaska: Autumnland
Jag vet hur det kommer att bli om fem år. Jag kommer att framhärda med att Built Like Alaska faktiskt var ett verkligt betydelsefullt och märkvärdigt band, trots att ingen minns dem och ingen knappt hört dem. Och det kommer att stärka mig i min uppfattning att jag egentligen upptäckte något stort 2005 som ingen annan förstod vikten av. Och så kommer det att göra mig frustrerad samtidigt som jag kommer att känna mig litet speciell eftersom jag minsann hittade en diamant i latrinen som ingen annan såg. Det kommer att bli som med Drop Nineteens, ett Boston-band från tidigt 1990-tal som hajpades en vecka som det största sedan Pixies från staden med den gröna floden men som sedan lämnades vind för våg utan andra uppbackare än mig. Det finns vissa likheter mellan Drop Nineteens och Built Like Alaska om nu någon annan trots allt minns. Båda banden levererar seg och småortsindstängd pop (perfekta soundtrack till likaledes sorgligt underskattade Suburbia) i klockren indiemode.
Alaska kommer inte alls från Alaska, förstås, utan härstammar från ”Modesto-scenen”. Modesto är en skithåla i en Kalifornisk dalgång och är bara känd för att härbärgera världens bästa skägg Grandaddy. Och det finns vissa likheter i anslaget mellan å ena sidan Built Like Alaska och å andra sidan band som Grandaddy eller Sparklehorse (band som alltid får min motor att spinna). Litet quirky, litet finstämt, litet väsande, sådär.
15: Archer Prewitt: Wilderness
En av de hemskaste musikupplevelserna under 2005 var James Blunts pekoral You’re Beautiful. En vidrig-vidrig låt, men en torftig-torftig text och en löjlig-löjlig video. Samma år släpper Archer Prewitt ännu en skiva med de snyggaste av sentimentala poplåtar som mycket väl borde kunna sälja som smör till kidsen med – aj – Coldplay och – ajaj – Keane eller – ajajaj- James Blunt längst fram i skivbackarna. Men Prewitt säljer inte alls, tycks det som. Stämsång, lalala, gitarrklink och värsta Beatles-melodierna till trots. Varför är det så? Varför är James Blunt en stjärna? Varför en Archer Prewitt en nobody? Varför är allt en trasa?
***
Fem bubblare: Pinetop Seven: The Nights Bloom; Spoon: Gimme Fiction; The Most Serene Republic: Underwater Cinematographer; Belle & Sebastian: Push The Barman to Open Old Wounds; Okkervil River: Black Sheep Boy.
Andra bra grejer som jag kom på när jag skrev de sista orden av den här listan i ingen ordning alls: Allt med Mr Suitcase; Hal: I Sat Down; Melnyks fantastiska popelektronica Fabolous; British Sea Power: Be Gone; Differnets Absolute Cocteau Twins; The Magic Numbers: The Mule och Mornings Eleven; Aqueduct: Growin up with G’n R.
