Swearing at Motorists: Last Night Becomes This Morning

Swearing at Motorists är nog egentligen inte min pint Bud. Men det finns något sympatiskt och självdistanserat över det gamla indiebandets attityd till vad de håller på med. Nya skivan är en exposé över ett turnerande på tomma nattklubbar och den där typiska och romantiska bilden av mil efter mig på ändlösa amerikanska vägar. Hela skivan är tydligen inspelad på vägarna - hotellrum, soundchecks och till och med i turnebussen. Fantastiskt.

Vissa låtar sätter sig fast. Time Zones and Area Codes är en seg och släpig, akustisk singer-songwriter-ballad med stämsång och nästan litet Jeff Buckley-sensibilitet emellanåt. Lost Your Wig är en grym låt med vargylande sång och avskalat gitarrkomp. Ofta går Swearing... litet snett i monotonrocken men även så är det inte sällan helt okej. Som på Northern Line, till exempel.

Swearing at Motorists är de första att berätta om hur det är att kliva av plåtbussen efter femtio mils resa för att ställa sig inför en klubb med femtio halvfulla besökare, för att sedan dra vidare till nästa lokal och det känns riktigt coolt i det avmätta indiefack de ofta sorteras till.

El Ten Eleven: El Ten Eleven

Det är svårt att kategorisera El Ten Eleven. Jag kan börja i den enkla ändan. El Ten Eleven består av två musiker. Den ena spelar bas och den andra trummor. Därtill läggs en del programmerade ljud, men inte så mycket egentligen. Låtarna är dessutom instrumentala.

Med de här beståndsdelarna känns det naturligt att placera El Ten Eleven i postrock-facket. Och det är kanske något slags postrock. I alla fall ibland. På hemsidan säger bandet att de gillar Tortoise, vilket väl var mer av ett statement tidigare än vad det är nu men det säger ändå något om vilken del av universum bandet tillhör. Men El Ten Eleven spelar även i andra ligor. Själv hör jag ganska mycket Pinback i El Ten Eleven. Det är en fin komplimang från mig, att låta som Pinback. Eller, varför inte, med en hopplös jämförelse överlastad med alternativa band: Det låter som Pinback som spelar Sigur Ros producerat av G!YBE. Okej, så det var krystat. Men jag är beredd att backa upp jämförelsen. Hela vägen in i förstärkaren. Om inte annat med några länkar. (1 (mp3), 2 (quicktime-video, stor), 3 (quicktime-video, stor)).

I morgon spelar El Ten Eleven på The Make Out Room i San Fransisco. Det låter paradisiskt. En matinéspelning (!) med melodisk monotoni, happy hour-öl från ett mikrobryggeri innanför disken, hemväg med varma kvällsvindar, i världens bästa stad. Vi ses väl där? Jag står längst fram med mina skinniga nävar sträckta som antenner mot himlen.

El Ten Eleven: El Ten Eleven kan köpas från skivbolaget Bar None.

Hello Saferide (igen)

Nu har det skett. Äntligen så har min dotter kommit över sin fixering vid The Smiths: Ask. Nu behöver vi inte längre lyssna på it's the bond-the-bond-the bond femhundra gånger om dagen. Istället har jag idag lyssnat på Long Lost Penpal ungefär 50 gånger. Fast det är klart. Det är fortfarande tidigt.

Hello Saferide: Long Last Penpal

Hello Saferide kommer från Östersund, består av Annika Norlin, och låter som en modern och nordisk version av Julianna Hatfield men med inslag av Rosie Thomas. Smittande gitarrpop med en underton av melankoli alltså. Jag hade glömt hur mycket jag saknade Julianna Hatfield och hennes proud-to-be-virgin-but-I-may-just-be-playing-credo och hennes tonårsskuttande yeah-yeah-yeahs inför varje refräng. När jag hör Hello Saferide så påminns jag om Hatfields band Blake Babies, det fulländade samarbetet med Evan Dandos underskattade pop-geni på Lemonheads It’s a Shame About Ray och singeln som skulle göra Hatfield till storhet, My Sister, vilket aldrig riktigt hände. Lyssna till exempel på San Fransisco (som finns här). Men Hello Saferide är så mycket bättre än så, just för att det finns det där inslaget av vemod i så många av hennes låtar.

Long Lost Penpal är ett samarbete mellan Hello Saferide och Firefox AK. Låten har tydligen hamnat på soundtracket till en ny HBO-storserie och även om det inte är The OC och en motorväg direkt till listtoppar så är det säkert tillräckligt för att alltfler skall börja betala för låtarna på iTunes så att Annika Norlin kan köpa sig en SUV att kryssa runt med på Frösön. Låten är hur som helst skitbra och det finns en video till, den är också bra, och idag är det en propagandistisk vinterdag i Stockholm, solen skiner som ett vykort från en världscuptävling i skidor och nu ska jag gå ut och äta en vedugnspizza med ruccola och stark salami.

Tillägg (14 feb.): Idag är det Alla hjärtans dag, vilket du kan, öhm, fira (?) genom att fylla dina vänners epostlådor med Hello Saferide: Valentine's Day (mp3) som du kan hämta alldeles gratis här.

The Mendoza Line: Full of Light and Full of Fire

The Mendoza Line balanserar alltid på linjen mellan det briljanta och det ordinära. När de hållit sig på rätt sida, som på många av spåren på We’re All in This Alone, har de åstadkommit något av det bästa man kan hitta i det snabbt växande indiefolk/altcountry-facket. Försiktig, släpande nasal sång mot stämningsfyllda ljudbilder någonstans mellan å ena sidan Belle & Sebastian och Lisa Germano och å andra sidan Alison Kraus och (faktiskt) Bob Dylan. Med litet Pavement som krydda. Asch, ni fattar. Eller kanske inte. Vafan...

Senaste skivan med The Mendoza Line, Full of Light and Full of Fire, är åter igen en blandning av genialitet och menlöshet. Det verkar till en början så bra. Inledande Water Surrounds är klassisk country av finaste årgång, en låt som skulle kunna platsa på såväl Jesse Sykes som Paula Frasers låtlistor (vilket alltså är komplimanger). Catch a Collapsing Star är en typiskt bra The Mendoza Line-låt med litet hammondorgel och man-mot-kvinna-sång. Settle Down, Zelda är musikaliskt en modern indie-version av Chelsea Hotel med en fin text om sargade människor som med svårigheter passerat tjugoårsåldern men som fortfarande behöver någon att dricka kaffe med morgonen. (”Hey baby it don't mean shit to me, that you got a history. God knows that we've both been around”) Sen blir det alldeles för mycket skränigt munspel och osnutna gitarrer. Name Names skjuter iväg som en Lemonheads men utan det goda humöret. Mysterious in Black är inte bara en hemsk titel, det är även en jävligt tråkig låt.

Sammantaget är Full of Light… ännu en vid första anblick imponerande post i The Mendoza Lines meritförteckning som vid närmare granskning ger bilden av det underpresterande f.d. underbarnet som man mest kommer ihåg för att de en gång var så lovande och för att de skapat en egen liten nisch. Jag skulle nog inte använda uttrycket ”indiefolk” om det inte var för just The Mendoza Line. Jag antar att även det är en prestation of sorts.

Namnet ”The Mendoza Line”? Mendoza-linjen är tydligen en baseball-term som betecknar linjen mellan att vara en bra och en dålig slagman. Den som har ett ”batting average” under Mendoza-linjen anses så dålig att han inte platsar i Major League-baseball oavsett vilka kvaliteter spelaren har i övrigt. Det var väl ett välanpassat amerikanskt och jordnära namn på ett band? Ett namn som påminner mer om Matthew McConaughey än om f.d. highschoolnerdar utan date till balen med revanschbehov. Skönt.