Dan Le Sac vs Scroobius Pip: Thou Shalt always Kill

Ja, hmm, det är kanske inte så originellt att kopiera in alla videor och låtar som Pitchfork tipsar om men det här var för skoj för att låta bli. Redan namnet Dan Le Sac är som ett spöke från The Young Ones. Och Scoobius Pip? Ett namn som knappast inbjuder till casual shags.
"I fancy you, how about a shag? BTW, my name is Scoobius Pip."
"Pip? What's that cologne you're wearing - turd?"

Som ni kan räkna ut med läppen efter denna lilla hittepå-dialog är detta alltså engelsk rap. Visst mått av humor. Visst mått av hjärna. Garanterat grime-fri.

Dinosaur Jr Beyond Thunderdome

Det är något av bilden med Mascis med gråa hårdrocks-pudelfrisyr som får mig att gå upp i limningen. Det är ju MASCIS som står där med gammelmansutliggarhår och blänger på mig. Alla tonåringars skyddshelgon. Och nu ser han ut som Anna Nichols sugardaddy. Krossar mitt hjärta.

Det låter fortfarande bra som fan allting. Kombinationen indie-ballad och gitarrsolo är en bortglömd delikatess.

Dinosaur Jr (mp3): Almost ready (från nya skivan Beyond)

Här We're Not Alone, även den från nya skivan.

Freakscene och Get Me måste in här också. Bara för att.

The Dark World of Danzig

Jag minns så väl när Nick Cave var gäst-vj i 120 Mts på MTV och spelade Danzig Killer Wolf och rundade av videon med orden "a dark and powerful song from Danzig". Det var världarna som jag aldrig trodde skulle mötas, mitt metal/punk-jag och mitt indie-jag förenades den kvällen i skön symbios och har aldrig därefter skilts åt. Kill Em All och In on the Killtaker samsas numer i harmoni med The Boy With the Arab Strap.

I praktiken lyssnar jag aldrig på metal längre. Utom Andrew WK, om han nu är metal. Det är helt enkelt för dumt. Beavis and Butthead gjorde alla Saxon-spelningar omöjliga. Men genom Pitchfork så påmindes jag om Danzigs storhet. Först här nedan är ett helt fantastiskt videoklipp där Danzig visar upp böcker i sin boksamling, böcker om varulvar (alla historier är sanna), om nazismens ockulta rötter och berättelser om Jesus karriär som mördare. You betcha: Dark metal at its literary finest. Och Danzig är som vanligt i sin beefcake-outfit: Barbröstad och med s/m-läder runt halsen och ollonet. Dark and Powerful Stuff.

Därunder följer några grymma videor: Mother, Her Black Wings, Am I Demon (känns ganska långt från Misfits...) och I'm the One. Plus, förstås, Killer Wolf.

The Real People (Beirut)

Bloggen I Guess I'm Floating är för världens samtida indiepop vad Mats Nileskär var för 1980-talets soul i Sverige: En apostel. Häromdagen kom detta tips på en föregångare till mäktiga Beirut, The Real People, en etikett som alltså också gömmer - gömde - Zach Condon. Anledningen till namnbytet till Beirut är att Condon ville undvika att blandas samman med The Real Group och The Tree People.

Låtarna går tillbaka till början av 2000-talet och låter mer som Magnetic Fields än Beirut. (Egentligen finns det väl även några låtar på Gulag Orkestar som låter mer som Magnetic Fields än Beirut.) Men det är inte det sämsta förstås. Och särskilt inte om det är Condon som håller micken. Här är ett spår från I Guess I'm Floating och en hel skiva av samma slag går att finna på det världsomspännande informationsnätverket Internet.

The Real People (mp3): Track 7

American Analog Set Playlist

Jag kan inte nog framhålla hur mycket jag älskar The American Analog Set. Nu var det ett tag sedan jag hörde något nytt men det gör inget, jag lyssnar vidare på det gamla. Här är en ful bild, en playlist och en länk till mer musik.



The American Analog Set: Div. musik

Cocteau Twins

Det finns artister som jag alltid återvänder till. Kate Bush, The Smiths, American Analog Set. Och Cocteau Twins. Bland dessa artister så återfinns nog hälften av all musik som jag konsumerat under de senaste decennierna. Det är litet förbryllande eftersom ingen av dessa artister har vält omkull mig på det där sättet som Palace Brother första skiva gjorde. Eller Portishead eller Paris eller Pixies tidigare. Men man kan liksom alltid återvända till Kate Bushs Hounds of Love eller The Queen is Dead och känna sig litet hemma och trygg.

Här är en playlist med Cocteau Twins-låtar. Urvalet som vanligt delvis styrt av Imeems utbud. Egentligen slutade jag lyssna på Cocteaus runt Heaven or Las Vegas-tiden, men här finns även en del från senare skivor som jag kan tycka blev litet för mycket lättsynthpop och litet för litet kajal och gällhet.

Panda Bear: Bros

Jag betar av Pitchforks videor på Imeem och kom på mig själv med att lyssna på Panda Bears Bros några gånger. Jag har ju ett ambivalent förhållande till hela Animal Collective och Panda Bear är inget undantag. Eller: Ambivalent och ambivalent, jag tycker helt enkelt sällan om att lyssna på AC-grejer, vilket ofta känns litet märkligt eftersom alla jag "känner" (alltså: känner på "Internet") och som delar mina preferenser i övrigt brukar dyrka Panda Bear och de andra teateraporna i Animal Collective. Själv tycker jag mest det brukar låta skränigt och pretto.

Men Bros gillar jag. Det här är en skön mix av 60-talsflummig protestsång och shoegaze. Skränigt och pretto, i och för sig. Men på ett trivsamt och lyssningsbart sätt.

Tears for Fears: Mad World

En av mina starkaste filmupplevelser under de senaste fem åren är Donnie Darko. Musiken spelar en sådan viktig roll i Donnie Darko. 80-talsmusik som togs med utan ironiska leenden och dessutom inte den stereotypiska 80-talsmusiken i filmer som antingen är riktigt dålig och superkommersiell (Milli Vanilli) eller riktigt bra och smal (Husker Du). I Donnie Darko var det lagom bra hittar från 80-talet som stod i förgrunden. Typ Tears for Fears: Mad World.

Battles: Atlas

Det har glunkats mycket om Battles video för Atlas. Det känns väl modernt och allt men jag tror inte jag gillar det så värst. Make up your own mind.

Savath & Savalas: El Solitario

Oh, me like. Sorgligt och plinkande.

Dntel: Dumb Luck

Dntels nya Dumb Luck finns att lyssna på alldeles gratis nedan. Det är som David Shutrick sjöng i Blå container för femton år sedan. "Det bästa i mitt liv har varit gratis."

Air: Once Upon a Time

Mer indie-muzak från Frankrikes största export sedan kärnvapentesterna och det förgiftade vinet. Air: Once Upon a Time. Bra saker, men kanske inte sådär fantastiskt upphetsande. Jag lär nog lyssna en miljon gånger ändå, utan att någonsin direkt få stånd av det.

Come on feel The Illinois

Inte vet jag vad det är med Illinois som drar till sig så mycket intresse - jag har aldrig varit i Chicago och förknippar det mest med risigt väder - men nu har ytterligare ett band sugit kraft från de stora sjöarna och vinden. Illinois ligger på Ace Fu och har nyss blivit uppskrivna till skyarna i I Guess I'm Floating (se länk till vänster). Och det här är verkligen skitbra. Stämsång med indie-flavour och banjo. Du kan aldrig gå fel med banjon. Det är som charlottenlök och flingsalt vid matlagning: Allt blir bättre med banjo. Scream like a pig.

Illinois (mp3): Alone Again / Screendoor / Illinois: My Space

Dropkick Murphys: Shipping up to Boston

Ibland får man sådan lust att vara på en bar med bara tatuerade män och dricka åtta pints röd öl och fylleskråla och jämföra arbetsskador från hamnen med varandra. Och när den lusten faller på finns det inget annat att falla tillbaka på än Dropkick Murphys, denna besynnerliga hybrid av Pogues och Rollins Band.

I'm Shipping up to Boston tror jag är med på soundtracket till The Departed.

Ost- och gökursland

Nu har jag skrivit om musik på denna blogg i ungefär ett år och jag har nästan bara skrivit om bra musik, ser jag när jag går bakåt. Det gör mig glad att se att jag inte slösat min tid på att skriva om skitmusik, musik som jag retar mig på. Det kan ha att göra med att jag slutat lyssna på vanlig radio för många år sedan. Eftersom jag aldrig lyssnar på vare sig reklamradio eller SR så hör jag i princip inte någon dålig musik. Inte bara det, jag slipper även Pontus Enhörning. Idel fördelar.

Men i vissa fall når även Det Usla mina öron. Som i det här fallet med Schweiz bidrag till Melodifestivalen. Det kan vara det allra vidrigaste jag hört sedan jag hörde en låt med HIM för sju år sedan när jag bodde i Tyskland. Eller, för resten. Det här är ännu värre. Vad är det för samhälle som producerar sådana här saker? Det måste man fråga sig.

Dr

Precis som Alban så är jag numer doktor. Juris doktor närmare bestämt. Jag ville bara ge uttryck för det på detta sätt.

Odawas: Raven and the White Night

Idag släpps Odawas Raven and the White Night. Har ännu bara hört Buckley-ylande Alleluia som finns att lyssna på längre ned på denna sida och den är GRYM. Jag tror jag skall göra ett undantag och till och med köpa en skiva denna gång.