Jag kan inte längre ställa mig bakom min årsbästalista. Den kräver modifieringar. Hur kan jag göra det när listan missar att placera Small Sails högt, när den inte alls tog med Marissa Nadler eller Phosphorecent. (Hur det nu än stavas?) Det är oförlåtligt. Jag återkommer med en full pudel och en mer Hållbar Lista.
1: Beirut: The Flying Club Cup. Beirut med parisisk flavour var ännu mer medryckande än balkanska Beirut. Å-somm.
2: Allt med Glass Candy/Chromatics/Ccrystal Ccastles. Årets sound var de krispiga elektroniska sexiga ljuden hos Glass Candy, Chromatics och Crystal Castles. Mest har jag nog lyssnat på äldre spår med Crystal Castles men Glass Candys naiva texter som låter som tonårsversioner av dialogen i börjen av Death Proof stannar kvar mer. Glass Candy låter dessutom bättre och bättre, lyssna nedan på deras MySpace-sida. Eller här.
Chromatics släppte en riktig skiva - Night Drive - och den var jävligt bra. (Glass Candy och Chromatics ligger båda på Italians Do It Better.) Jag till och med gillar covern av Kate Bushs Running up that Hill, trots att jag i vanliga fall intar samma inställning till Bush-covers som ortodoxa muslimer intar till bilder av Muhammed: Eftersom avbildningarna aldrig kan göra originalet rättvisa är det en synd att försöka.
http://www.myspace.com/glasscandy
http://www.myspace.com/chromaticsmusics
http://www.myspace.com/ccrystalccastles En bra mix: http://www.zshare.net/audio/5655920be2cdcb
3: Laura Veirs: Saltbreakers. Mitt förhållande till Laura är svårt att förklara. Å ena sidan tycker jag att hon ofta är lättviktig och litet barnslig. Å andra sidan lyssnar jag på henne så att öronen värker av mina hörlurar. Det är som mitt förhållande till Wes Andersons filmer. Vilka jag också älskar.
4: Au Revoir Simone: The Bird of Music. Jag förstår inte varför alla glömt den här skivan när årsbästalistorna nu ploppar fram. Det här är allt det jag hade hoppats på när jag som fattig gymnasist betalde 150 kr för ett specialimporterat exemplar av Miranda Sex Gardens Madra, bara för att bli gruvligt besviken när skivan inte alls innehöll de där coola elektroniska påläggen som jag hört på hitten Gush Forth My Tears på teve utan bara a capella-madrigaler. Att MSG (haha - jag har aldrig tänkt på att Miranda Sex Garden blir MSG som akronym, det är ju grymt!) var jävligt snygga på omslaget var en liten tröst men bara en liten. Au Revoir Simone är inte bara flickklänningar och skolade röster utan dessutom melodier och snygga arrangemang.
5: Yeasayer: All Hour Cymbals. 2080 är en av årets bästa låtar. Och det fanns många andra på skivan som är lika bra, även om det i ärlighetens namn fanns en del meningslöst skval och litet för mycket Jethro Tull-flum också. Men harmonierna på de första låtarna sitter vackrare än ett skägg i en Vietnam-demonstration.
6: Apparat: Walls. Årets Dntel. Och ja, jag vet att Dntel också gjorde en skiva. Men den är mycket mindre Dntel än Walls. Walls är dessutom full med pop.
7: Black Kids: Wizards of Ahhs. Bara en ep, men jävlar vilken ep. I won’t teach your boyfriend how to dance har varit höstens anthem. Vilken otrolig låt. Jag blir alldeles glad och dansant bara av att skriva titeln på låten.
http://www.youtube.com/watch?v=ORqlI7nXww0
8: Simian Mobile Disco: Attack Decay Sustain Release. När jag var i yngre tonåren så vågade jag aldrig erkänna att jag gillade Technotronic. Det var inte comme-il-faut bland mina fellow Napalm Death-lyssnare. Nu har jag en rakare ryggrad. Nu kan jag lyssna på Simian Mobile Disco uppdaterade Technotronic utan att skämmas.
9: Feist: The Reminder. Ibland undrar jag om både Feist och Cat Power hamnar högt bara för att de är så stylish och snygga.
10: Los Campesinos: Sticking Fingers into Sockets. Också en ep, också dansant. För 2008 vad EMF var för när det nu var EMF var något för någon.
Som ni ser har jag breddat mig. Jag är så mycket mer än bara en Will Oldham-knarkare numer. Men americana då? Jorå det har kommit mycket bra grejer: Iron & Wine, Elvis Perkins, PG Six, Great Lake Swimmers, Odawas, Lewis & Clarke (skitbra!), Jesse Sykes och Okkervil River var bra även om Iron & Wine var något av en besvikelse – förväntningarna var väl för höga antar jag. Då går det alltid åt helvete. Neon Bible var en större besvikelse men den var så jobbig så den orkar jag inte tala om längre.
