Popaganda, Frescati

Det vilar en förbannelse över Popaganda. Det är alltid kallt som fan under festivalen. I år är det inget undantag. Som vanligt slår regnet i fejjan på luttrade indiekids med sina glansiga läppar begravda i öl som ofattbart nog är halvljummen fast det är minusgrader ute. Fet mat säljs på papptallrikar som viker sig när fettet sugit sig fast i kartongen och langosen glider ned i lervällingen där det tidigare fanns en gräsmatta. Underåriga försöker planka genom glipor i staketet.

I år har det tillstött nya problem. Hela festivalområdet har slagits in i en hermetisk christos-wrapping som får området mot universitetet till att kännas som något av de där hemliga plantagen i Arkiv X där de odlade utomjordisk raps och talande insekter. Vid tunnelbanan har hemlighetskänslan ersatts med en känsla av undantagstillstånd. Det är mer poliser och ordningsvakter än vid reclaimar-pogromerna, unga människor huttrar fram sina legitimationer till hårdhudade företrädare för ordningsmakten som sållar bland besökarna som filmen Belägringen med Bruce Willis. Och jag nämnde väl att det regnar? Inte en Sonic Youth-t-shirt är torr.

Jag tror nog att jag hade platsat, i alla fall har jag åldern inne, men jag kan inte gå in i vilket fall. Min medföljande dotter är nämligen inte en fullvärdig person eftersom socialstyrelsen sagt att hon kan få hörselproblem av ljudnivån. Trots att vi alltid på konserter står ungefär en kilometer från scenen med (stora rosa) hörselskydd och en senapsdrypande korv i näven och trots att jag knappast behöver socialstyrelsens hjälp för att ta hand om mitt barn.

Så vi går hemåt i snögloppet. The Kid gör samtidigt en fin cover på Hounds of Love med Kate Bush som tonar ut ju längre bort jag kommer. Jag hade gärna sett och hört Josh Ritter, Mr Suitcase, Hello Saferide, Loney Dear, Tunng, och - tja - till och med Cat 5. Men regnet, the man, och socialstyrelsen konspirerade mot mig.

Gnarls Barkley

Anledningen till att jag inte skrivit så mycket på Swedish Americana på sistone är för att jag inte lyssnat så mycket på americana. Jag har lyssnat på rap och soul istället. Mest har jag lyssnat på Gnarls Barkley. Årets mest medryckande skiva är utan tvekan Gnarls Barkley St Elsewhere som redan skrivits upp över allt och allt beröm är rättvist för skivan är helt outstanding. Från det första inledande spåret, en magnifik gospelsoul-pjäs där Cee Lo spelar ut hela negro spirituals-registret fast som om han var på speed, till det sista, dansanta The Last Time, håller sig St Elsewhere på Stax-höjder som - och jag överdriver inte nu - vi inte hört närheten av på åtminstone två decennier. Och bland alla dessa lysande spår så finns Crazy som jag utan att darra på min polyesterskjortemanschett placerar på pidestalen bredvid Theme from Shaft och Nassau gone Funky. Crazy är ett jordskred i Mississippi, en tornado i Tennessee, en uppenbarelse från New Orleans. Cee Los frasering sitter som ett krispigt maränglock på en soulig stuvning där Danger Mouse har bakat in de fetaste och mest dansanta beats du hört sen Sugar Hill Gangs Rapper's delight. Lyssna bara på timingen när han sjunger - who do you, who do you, who do you think you are...hahaha, bless your soul" och om du sedan kan visa mig någon sångare som är mer Isaac Hayes, Curtis Mayfield, Marvin Gay, som har mer religiös soulkraft idag - I double dare you, muthafucka - och jag lovar att ge bort alla min sammetsrockar till killarna i Snook och börja lyssna på Chips istället.

Shearwater: Palo Santo

När jag upptäckte Shearwater var det en bra dag. Shearwater kändes som den självklara och vackra efterföljaren till Will Oldham. Sensibelt och skört men ändå, i bästa mening, så manligt. If you stay sober, från Shearwaters första skiva The Dissolving Room är en av mina milstolpar i americana-genren från de senaste tio åren. The Dissolving Room innehöll även många andra lysande sorgliga stycken, som The Left Side. Därefter har Shearwater släppt några skivor som jag i och för sig gillat men som inte berört mig alls på samma sätt som If you stay sober. På Winged Life från 2004 finns det några ruggigt fina spår, som den fantastiskt gråtmilda nostalgitrippen The world in 1984.

Nya Palo Santo är därför en besvikelse. Shearwater har gått i en rockigare riktning, mer mot syskonbandet Okkervil River, och har lämnat det där litet naivt sentimentala som de paketerade i såna snygga förpackningar tidigare. Några vackra spår finns det på Palo Santo också, och jag kommer säkert lyssna på dessa spår en miljard gånger i år. Resten lägger jag i min lilla mp3-skräphög där jag samlar oinspirerade Jeff Buckley-ylanden och alltför Neil Youngiga-gitarrer.