torsdag, februari 22, 2007

Säkert: Vi kommer att dö samtidigt

Annika Norlin har allt. Looks, talang, charm, östersundsdialekt. Vissa är helt enkelt vinnare i det socio-genetiska lotteriet.

The Papercuts: Can't Go Back


Läser i Pitchfork idag att The Papercuts släppt skiva, Can't Go Back. Papercuts har turnerat med Grizzly Bear och gör litet sävlig alt-folk med piano och inhyrd flicksång som rostad lök på chorizon. Jag vill varmt rekommendera Papercuts till varje tjänst som ni kan erbjuda dem.


onsdag, februari 21, 2007

Sarah Silverman: A Very Convenient Truth

Varför har alla amerikaner så vida byxor? Det ser ju inte klokt ut med de jävla baggy jeansen. Och det där "klimathotet"? Är det någon som forfarande tror på det efter att ha läst vad han Lombroso skriver? Och vem är det egentligen som köper skivor med Damien Rice?

Spokane: Tell Me (demo)

Spokane, detta fina band i en klassisk och utdöende sadcore-genre verkar vara på gång med ny skiva. Här finns en you tube-klipp till en föraning om vad som komma skall. Släng inte dina säckvävskläder riktigt än.

Alex Schulman

Jag tycker att Alex Schulman är Sveriges näst bästa* skribent. Schulmans dagbok läser jag flera gånger i veckan och får mig ofta att flina på det där elaka Olle Palmlöf-sättet. Det är kanske inte så sofistikerat, men det är drivet och roligt och självutlämnande. Men jag har ett bekymmer med att gilla Schulman. Hans Anna Book-fixering. Problemet börjar störa min läsning av dagboken.

Alex Schulman skriver inte så mycket om musik i sin dagbok så jag vet inte vad han lyssnar på. Jag tittar på bilderna och läser hans ord och tänker då att han nog lyssnar på litet opera, litet electronica och Gotan project eller något. Litet klassrese-eklektiskt sådär. (Hatten på bilden där talar för Gotan, tänkte jag. Det andra är väl självförklarande.) Men den där fixeringen vid Anna Book stör mig och talar emot den utslätade innerstadssmaken som jag tyckt framstår som en rimlig fördomsprofil. Varför tänker Schulman så mycket på Anna Book? Varför hör Anna Book till hans universum?

Så har insikten om att Schulman kanske egentligen är en schlagerbög börjat komma krypande. Det pratas väldigt mycket även om Martin Stenmarck och andra smurfhitsartister på Schulmans blogg. Slutsatsen är att Schulman bryr sig om schlagern. Schulman är en Christer Björkman med vass penna.

Det gör mig bedrövad. Litet som när det visar sig att den trevlige vaktmästaren på arbetet som man pratat fotboll och öl med i tio år visar sig vara en hängiven nazist eller socialist. Visst, det borde inte påverka vårt samtal om fotboll men det ger en taskig bismak och nya tolkningsramar. "Jag hör honom säga att han inte gillar Real Madrid men pratar han egentligen om att hänga alla intellektuella?" Det går liksom inte att frigöra sig.

* Nej, den roligaste är inte jag utan Rikard på Slitz och Borr.

Odawas: Alleluia

Odawas. Majestätiska saker. 50 % Shearwater, 20 % Jan Lindblad, 20 % Mike Oldfield - toppa med vindmaskiner. Ny skiva på gång på Jagjaguwar. Världens bästa skivbolag.



Eller som nedladdningsbar mp3 från Pitchfork.

Odawas (mp3): Alleluia

torsdag, februari 15, 2007

Jesse Sykes


Egentligen skiter jag i teknisk skicklighet. Jag skiter i om gitarristen kan spela som paganini, eller sångerskan kan sjunga som Billie Holiday eller om låtskrivaren kan skriva en symfoni. Teknisk skicklighet är mig egalt.

Men vissa röster kan jag lyssna på även om de sjunger dansbandsmusik. Alison Krauss, till exempel. Neko Case. Eller Jesse Sykes.

Jesse Sykes (mp3): The Air is Thin / Spectral Beings / LLL

Lloyd Cole: Jennifer She Said och andra videor

Idag spekar Lloyd Cole golf, lagar mat åt familjen, dricker vin och sprider oneliners som bygger på kontrasten mellan en borgerlig livsstil och att vara en rockstjärna, eller kanske en f.d. rockstjärna. En gång i tiden var Lloyd Cole mest känd för att vara en tjurig snubbe som gjorde bra låtar på bra skivor som inte sålde så bra. Här är några sådana låtar.

Jennifer She Said


Rattlesnakes


From the Hip


Downtown


Lost Weekend


Brand New Friend (bäst)

Feist: My Man, My Moon


I Kanada är BNP:en alltid hög, människor sover med öppna dörrar, folk är snälla mot flyktingar och band som Arcade Fire rider högt på listorna. Inte konstigt att Kanada hatas av white trash-america.

Från Kanada kommer Feist. My Man, My Moon är över hela Internet just nu. Inte konstigt när det är så bra.

Feist (mp3): My Man, My Moon

tisdag, februari 13, 2007

Arcade Fire: Guns of Brixton

Herregud. Jag får gåshud. Kolla den här Arcade Fire-covern av Guns of Brixton (The Clash). Kolla hur publiken förhåller sig till bandet i mitten. Kolla hur stråkinstrumenten sätts i arbete. Kolla in den största rockorkestern i vår tid.

Arcade Fire: Guns of Brixton (tryck på 6. Brixton)

Addendum: Här finns den från YouTube.


onsdag, februari 07, 2007

Ccrystal Ccastles: CCastles v. Klaxons


Slaget är avgjort på förhand: Klaxons är skit. Crystal Castles är the shit. Allt från den lilla egenheten att skriva både "Crystal" och "Castle" med Coco Chanel-alluderande dubbel-c till det skräniga ljudet. Och jag gillar inte live-musik längre. Ljudet är alltid värdelöst, omgivningen blir lack när man pratar i mobiltelefon, spelningarna börjar alldeles för sent. Men CC vill jag fan se live. Även om det är sent, även om jag måste stänga av min Dolce & Gabbana-telefon med Mr. Suitcase-ringsignal, till och med om ljudet är skit. Jag är beredd att ge upp allt detta för att se Crystal Castles live. Är inte det stort?

Transparance


Inte nog med att jag inte vet något om Transparance, annat än vad jag kan utläsa ur My Space-sidan. Jag vet inte ens hur jag hittade dem. Jag har försökt att rannsaka mitt minne men det är blankt. Nada. Det är oroande, för det var bara en halvtimme sedan som jag surfade in på deras My Space-sida. När jag försöker rekonstruera för mig själv vägen dit så är det bara tomt. Tomt som i ett vakum, tomt som en kvällstidnings etiska riktlinjer. Jag är protagonisten i Memento.

Lyssna på Runnin' Electro, gunga huvudet, dröm om nattklubbar i Paris.

Transparance (My Space)

The Postmarks: Goodbye


Det är som med gelehallon. Man visste inte att man var sugen på gelehallon, eller ens om det ärsärskilt gott - det är ju alldeles för sött och insmickrande på något sätt - men så äter man ett gelehallon och så inser man att man vill äta upp hela påsen, för att ibland, ibland så är de där sockrade dallriga sakerna det allra godaste som finns på hela jorden.

The Postmarks: My Little Heart


Smoooth. Lyssna på denna smäktande popballad med The Postmarks. Cole Porter möter Norah Jones möter The Softies. Gå sedan in på The Postmarks hemsida (länk nedan) och lyssna vidare. Bliss.

The Postmarks (mp3): My Little Heart / The Postmarks (hemsida)
The Postmarks är tydligen från Miami. De ser banne mig inte ut att vara från Miami. Bleka anglofiler med Kate Bush i hyllan måste vara ovanliga i Miami. Och den där bleka hyn - hur bibehåller man den i tropikerna? Det är ett enigma. (Jag skulle kunna skriva "mysterium", men "enigma" låter mycket mer spännande, eller hur?)

Playlist: Sufjan Stevens

Sufjan Stevens är vår tids viktigaste artist. Eftersom jag fått förfrågningar av "en beundrarinna" om jag inte kunde komplettera mina playlists med mer Sufjan så gick jag hela vägen - no pun intented - och gjorde en renodlad lista med enbart Sufjan. Denna vackre, vackre man.



tisdag, februari 06, 2007

I am looking for a New England

Det är nåt visst med England ändå. Den torra humorn, stiff upper lip, handgjorda skor - till och med de engelska folkmorden har en disciplinerad och stilren patina. ("Mr Livingstone, I presume?") Det finns en grym scen i teveserien Scrubs, där Zach Braff tuggar på en torr "biscuit" och säger "ah, britishy". Torrt, smaklöst, men det skall liksom vara så bara.

Men jag kan banne mig inte med den där smutsengelska grejen. Sultans of Pings reunion, till exempel. Jag undrar bara...varför? Och it ain't over: nu kommer Levellers hit. Vi måste agera. Annars kommer ungdomen snart sitta där i en dragig husvagn med smutsiga batikkläder och lyssna på Ozric Tentacles. Och då är det redan för sent. Då är vi tillbaka i Carter USM.

torsdag, februari 01, 2007

Crystal Castles


Egentligen litet för hippt för min smak men jag fastnar som fan för She Fell Out med Crystal Castles. Så...modernt.

Crystal Castles: She Fell Out / Crystal Castles My Space

Saker jag retar mig på

Jag försöker att inte reta mig på saker. Livet är för kort och erbjuder alldeles för många frestelser att falla in i bitterhet även utan att man retar sig på saker. Men jag retar mig ändå på vissa saker.

* Jag retar mig på när människor använder sig av meningslösa initialer i sina namn. Jag tror att anledningen ofta är att de tycker att namnet kan framstå som litet mer intressant eller överklassigt med en extra initial. Men i själva verket är det ju tvärtom. "Carl M. Sundevall". "Michael B. Tretow". "Cecilia B. Jonsson". Shit, vad löjligt. (Enda undantaget är M. Night Shulayman. Det där M:et gör hela skillnaden. Men han är ett undantag så tro inte att en konsonant framför förnamnet i allmänhet gör ditt -son namn mer hollywoodskt. Det bara framhäver hur svenne du är.)

* Olle Palmlöf.

* Jag retar mig på Scissor Sisters. Scissor Sisters är värdelösa. Hur värdelösa som helst. Jag retar mig också på att så många inte förstår hur värdelösa SS är, vilket innebär att jag tvingas lyssna på deras värdelösa låtar i olika sammanhang. Det kan reta upp mig ibland.

* Människor som äter roadkill. Jag har svårt för det helt enkelt. Kalla mig för bigott.

* Jag retar mig på uttrycket "feministiskt självförsvar." Vafan? Varför skall inte kvinnor lära sig en riktig, etablerad och prövad självförsvarsteknik? Här har kvinnor undanskuffats och trampats på i millennier och när så insikten äntligen sjunkit in att det finns situationer där människor vill kvinnor illa, bara för att de är kvinnor, så utvecklas någon form av b-kampkonst med litet pungsparkar och primalskrik som kvinnor luras att gå på istället för en riktig, krossarkampsport som verkligen kan ge verktygen för självförsvar. "Feministisk självförsvar" är en del av patriarkets strategi. "Vi lurar kvinnorna att det räcker med ett slag i skrevet och ett skrik så är det lättare att fortsätta med allt våldtagande i skogarna, hahaha." skrattar patriarket. Om litet fler kvinnor lärt sig halsslag hos sensei Tamas Weber - "from the old school of hard knock karate" - på Sveavägens Svea Budocenter istället så hade Sverige blivit några potentiella våldtäksmän fattigare. (Se klipp nedan.)

My Latest Novel: The Reputation of Ross Francis & Sneaker Sister Soul

Ooossh. Scchottish Schupreem.

(Det är något med skotska som gör att jag vill prata som Sean Connery.)



Beirut: Lon Gisland (EP)


Det spelar ingen roll hur många gånger ni invaderar oss, skjuter sönder våra hus eller tvingar oss till underkastelse. Beirut kommer att resa sig och åter bli mellanösterns eget Paris. Minus dryga fransoser.

Ny EP har officiellt släppts med indievärldens bästa balkan-orkester - Beirut: Lon Gisland. Ett vackert spår finns nedan.

Beirut (mp3): Elephant Gun

Ära den som äras bör: Ian Brown

Ian Brown får inte den respekt han förtjänar. Det enda folk tycks associera Ian Brown till är hur han tog tusen år på sig att göra uppföljaren till Fool's Gold, hur han levde rövare på ett flygpan och att han knarkar som Courtney Love. Men mest skit får han för att han spräckte Stone Roses och alla förväntningar som hade hängts på deras späda, drogade Manchester-axlar. Fuck you, säger jag om det. Jag är glad åt att Brown körde Stone Roses rätt in i väggen. Hör ni det? Glad. Hahahaha! Stone Roses kan dra åt helvete. Ian Brown har gjort jävligt mycket bättre saker själv än allt med Stone Roses tillsammans. Kolla bara hur Ian Brown dansar. Vem skulle inte vilja kunna dansa som Ian Brown?

Time Is My Everything (Blåssektionslåten)


F.E.A.R (Cykelsången)


Corpses. (Crack-sången, med ett grymt munspelsparti på slutet)