När du var liten prenumererade du på Bamse. Nu prenumererar du på Damernas, Veckans Affärer eller - om du är en olycklig liten människa - Slitz. Men däremellan hade du möjligheten att prenumerera på Sub Pops singlar. Du gjorde inte det, men du kunde ha gjort det, och då hade du varit cool. Nu är det redan för sent.
För de av er som är yngre kan en kort historisk utvikning vara på sin plats. Jag skall försöka att uttrycka det på ett modernt språk.
Sub Pop. Sub Pop var det tidiga 1990-talets viktigaste kulturinstitution. Litet som Alex Schulman är idag, kan man kanske säga, men Sub Pop producerade mest musik medan Schulman producerar, tja, texter om Schulman. Särskilt företrädde Sub Pop en musikstil som kallas "grunge" och som du idag känner igen från modevärlden där uttrycket är en synonym för rutiga skjortor, gjorda av människor som är äldre än de vill låtsas om. Kända grungeband var Mudhoney, Tad och Nirvana. Andra kända band på Sub Pop var t.ex. Afghan Whigs och Seaweed. Det är ingen överdrift att säga att Sub Pops artister tillhörde det tidiga 1990-talets mest betydelsefulla ikoner. Litet som Paris Hilton är idag, kan man kanske säga, men inte lika magra och sorgset ihåliga.
Singel. En singel var ett medium för att lagra och omsätta musik. I praktiken var en singel en bit plast, oftast svart, där musik fanns lagrad i s.k. spår. Man kan kanske betrakta en "singel" som ett slags speldosa. En speciell sak med singlar var att artister och skivbolagen kunde odla en viss, osund, exklusivitet genom att ge ut begränsade upplagor av musiken. Dessa "exklusiva" singlar kunde ibland ha en annan färg än svart, som vit, röd eller genomskinlig med en stor bild av en tecknad långhårig hårdrocksman med stora muskler som åt upp en drake. Stora singlar kallades för "LP" och där fanns det plats för fler låtar. Den sammanfattande beteckningen för "singlar" och "LP" (och s.k. "E.P") var "skivor", som alltså är samma uttryck som fortfarande används för de tomma skivor som du idag köper för att bränna ned mp3-or på.
Under en period (från 1988 och framåt, tills slutpunkten 1998) så skickade Sub Pop ut sådana här exklusiva singlar till prenumeranter. Dessa spår har varit svåra att få tag på tidigare, även inom sådana kriminella kretsar där människor stjäl och omsätter musik från hårt arbetande artister och ägnar sig åt terroristverksamhet. Men på bloggen I Am Fuel, You Are Friends har en givmild kulturarbetare själv digitaliserat sin samling med singlar från Sub Pop-klubben och delar med sig alldeles gratis. En kulturgärning som förtjänar alla superlativer du kan hitta i en kvällstidnings sportbilaga.
I Am Fuel, You Are Friends: Sub Pop Singles Club Retrospective (samling mp3-spår)
You Tube är fanimig fantastiskt. Jag sökte på Red House Painters för ett par månader sedan och fick bara upp typ en grynig liveinspeling med sopigt ljud. Nu finns det massor med gryniga liveinspelingar med sopigt ljud.
Och så finns det denna video till All Mixed Up-covern. Kozelek är gjord för att spela in covers. Nästa månad spelar han Living Next Door to Alice i Åre och det kommer att låta exakt som Japanese to English eller alla andra Kozeleksånger. Det krävs talang för det.
Hade det inte varit grymt om Modest Mouse släppt en skiva med bara Red House Painters-covers? Tänk er textraden "Summer dress, makes you more beautiful than the rest" i en skränig avig MM-version. Grymt, va? Nähänä.
Jag tänker på Modest Mouse när jag går hem från jobbet. Den purpurfärgade eftermiddagssolen skiner över snön, luften är kristallklar och krispig, inga håriga förortsben syns i vita clamdigggers, alla myggor är döda. Allt borde vara bra, right? Men jag hatar det. Hatar vintern och den där jävla tidiga solnedgången.
Modest Mouse (mp3): Dashboard
Det är många som tycker att Of Montreal är the shit. Jag kan inte förstå det. Det är ofta jobbigt att lyssna på och det gälla Shins-anslaget går inte alls hem som det t.ex. gör hos, öhm, The Shins. Här är videon till Heimdalsgate Like A Promethean Curse, först ut från nya skivan. Det signalerar vad jag misstänkt, att Of Montreal är en grupp teaterapetöntar. När jag har blivit doktor i juridik skall jag en gång för alla ta tag i mitt gamla projekt att göra det kriminaliserat för f.d. dramastudenter att släppa skivor.
Ikväll spelar Jarvis i Sthlm. Vem bryr sig. Pulp betyder inte ett skit för mig och Blur/Gene/Boo-Radleys/Supergrass/Charlatans/Thousand Yard Stair/Menswear blabla har inte gjort ett skit som jag skulle lyssna på idag. Och inte innan heller egentligen. Britpopen var en av de mest överskattade av alla en gång hajpade genrer. Men det fanns ljuspunkter. Här är några riktigt bra låtar av band som ibland kategoriserades till Britts pop, ibland ses som föregångare.
The LA's: There She Goes. En av de riktigt stora poplåtarna, däruppe i himlen med Wouldn't It Be Nice, She Loves You, There's A Light That Never Goes Out och My Umbrella.
The Auteurs: Showgirl. Så. Jävla. Brittisk
Bluetones: Slight Return. Snygga dufflar, bra låt. I övrigt inte så mycket att hänga i granen.
Moderna tappningar av Depeche Mode fyller mig med en blandning av tristess, avsmak och ledsamhet. Tristessen kommer sig av den tråkiga stadiumrocken, avsmaken av den oblyga kommersialiseringen av ett band som tidigare skrivit "everything counts in large amounts" och ledsamhet över att ett band som utmanade sexuella konventioner och skrev lysande synthpoppärlor transformerades till en blandning av New Kids on the Block och Kent.
Men en gång i tiden var Depeche Mode fantastiska. Singelskivan 1981-1985 var en av de första skivor jag köpte för egna pengar och trion Black Celebration, Music for the Masses och Violator var ikoner i min samling.Fortfarande ser jag på de gamla Depeche-singlarna som milstolpar, och det är lätt att glömma hur bra pop bandet en gång gjorde när de följt upp med så mycket skit. Om Beach Boys följt upp Pet Sounds med rockopera-skivor så hade nog till och med Wouldn't It Be Nice (som nog är historiens bästa poplåt) blivit nedvärderad.
Jag skriver mest om ny musik här men tänkte ägna några postningar till att reminiss. Här är See You. En Helt Fantastisk Poplåt.
Varenda musikblogg i världen har rapporterat om Andrew Birds nya skiva. Jag vet inte om jag är så där jävla psyched direkt. Den förra ägg-skivan innehöll en del vassa spår men kändes ganska mycket som ett överarbetat konceptalbum från en begåvad men egotrippad estetisk-praktisk gymnasist. Vi får väl se hur det utvecklats på nya Armchair Apocrypha. Heretics är det läckta mp3-spåret så ni kan ju göra er egen preliminära bedömning. Sufjan Stevens lillebror eller Regina Lund-varning?
Andrew Bird (mp3): Heretics
Via I Guess I'm Floating (se länken till vänster) hittade jag The Softlightes eminenta indie-orgasmer. Det är quirky, det är piano, det är högskolepoäng. Men mest av allt så är det bra. Mina associationer går till The Shins och The Softlightes har precis som Shins alla möjligheter i världen att gå från collerock-stationer till stadiumindie i år. Och då är det ett kort steg till att kräva av sina fans enhetlig vit klädsel och likartade gester. Så fånga in dom innan dom peakar.
The Softlightes (mp 3): Heart Made of Sound / The Softlightes (My Space)
Hittade denna fina demo av Shearwaters akustiska gitarrsnyftare St Marys Walk på Misras hemsida. Fram med näsdukarna: Det är dags för episk balladeri.
Shearwater (mp3): St. Marys Walk
Änglalika Sufjan och Rosie har en sång ihop. Rosie Thomas stämma är strävare och vackrare än någonsin-någonsin-någonsin. Och Sufjan. Sufjan... Sufjan! Orden tryter. Gud finns i Sufjan.
Rosie Thomas & Sufjan Stevens (mp3): Much Farther to Go
Ah. Jag har redan pluggat för Fionn Regan men har inga problem med att göra det igen. Det här är dope. Jag älskar hur alla ljuden får ta plats och tävlar med Regans röst och hur bakgrunden alltid förlorar när sången hamrar in den banala men ganska smakfulla moraliteten: Om du inte tänker vara hygglig kan du fanimig dra.
På träningslägret är allt strejtare än Kjell Bergqvist och inte en svettig designertröja i sikte och alla idrottsledarna går och lägger sig i våningssängarna. Så börjar det drypa hormoner från bastuväggarna. Och all öl har tagit slut och Slitz slängs under soffan och någon sätter på The Knifes Pass This On. Plötsligt säger höjdhopparen "Jag tror jag har litet melonlikör här", och spjutkastaren "Ska vi kolla in de nya tävlingsshortsen" och stavhopparen viskar i ditt öra "Jag har ett nytt hårbalsam - ska vi dansa?" och innan du vet ordet av studerar du insidan av en adonisliknande 400-meterslöpares vaxade lår.
The Knifes Pass This On är ett motgift mot homofobi och intolerans. Pure Gender Bender Classic.
Jävlar vad jag underskattade Lupe Fiasco förra året, även om jag redan då gillade den. Jag har nog aldrig hört en rappare med sådan fingertoppskänsla i sin samtidssyn, med sådant hjärta i sina rim, med sådant sunt förnuft i sin inställning. Och en mjuk flow som bara kan jämföras med mästarna, Q-tip och Guru. Ett andetag frisk luft i en hiphopkultur vars peniscentrerade våldsglamourisering gör mig illamående ibland. Och jag hade inte ens hajjat exakt hur cool skateboard-tonårskärleksnovellen Kick, Push var förrän jag låtit den gå flera gånger till i mina nya hörlurar (med aktiv brusreducering, sweeeet!). Videon nedan. Sug in. Håll andan. Släpp ut.
Och på underskattnings-temat: Även J.Dilla. I alla fall denna denna underbara video.
Igår när jag lyssnade på Sigur Ros i hörlurar kom jag på att det inte finns något annat band vars musik jag lika intimt förknippar med videor. För mig är det omöjligt att höra Svefn-G-Englar utan att videon spelas upp i min inre teve. Samma sak med Loftarasa.
Sigur Ros videor är en egen konstgenre, separerade från, men sammnbundna med musiken. Här är en (fult sammanlagd) lista med några av deras bästa videor. Du har förmodligen sett de alla men det var nog ett tag sen. Ta en halvtimme ledigt och låt den isländska postapokalyptiska tragiken skölja över dig. Och klaga inte på mig om du sen sitter och gråter hulkande över barndomens förlorade oskuld.
Vi drar vel til loftarasa
Glósóli
Svefn-G-Englar
untitled #1 (vaka) (Min favorit.)
Vidra-Medium
Hoppipolla
En miljon ex-flanellskjortor med bankirjobb kan inte ha fel: Sub Pop regerar världen. Nu har bolaget som mest gjort sig kända för att de gav ut Tad (och något annat band som jag inte minns vilket - Mudhoney?) tagit sig an den elektroniska popmuzakens allra finaste band Dntel. Det kommer bli awesome. Pitchfork berättar om gästartister som Jenny Lewis och Grizzly Bear (!). Eftersom jag fortfarande lyssnar på gamla Dntel-skivan ungefär tio gånger i veckan (delvis eftersom jag aldrig lärt mig byta låtar på min tre år gamla Ipod) så håller jag andan.
Här är Dntels Last Songs med hemmasnickrad tråkvideo.
Glöm inte bort att The Shins: New Slang är en av de bästa låtar som gjorts de senaste 10 åren och, tja, någonsin.
På lördag så är Shins med Saturday Night Live. Men det blir aldrig samma sak sedan Chris Farley dog.
För den som inte kan vänta så finns här en liten försmak av Arcade Fires Neon Bible i bizarro-tappning. It's all. Very. Very. Weird.
Inte vet jag om någon längre bryr sig om vad som skrivs upp i engelsk musikpress - jag har inte läst NME på år tror jag - men det här har sagts mig, av andra människor som inte heller läser NME men som känner någon som känner någon som läser NME, hos frisören, är the next big thing i engelsk tabloidmusikpress. Winterkinds: Tape It. Litet punk, litet uppstickande kragar, litet boycandy för vinsippande tanter som vill hänga med. Men alls inte hopplöst.
Outgrundliga är informationens vägar. I Pitchfork hyllas idag svenska Sally Shapiros nya skiva som jag aldrig hört talas om. (Även om jag i och för sig hört talas om Sally Shapiro tidigare.) Pitchfork är banne mig mer nere med nyswindien än alla svenska musiktidningar tillsammans.
Så det blir väl till att leta. Det jag hört från Sally Shapiro låter alldeles ljuvligt. ("Ljuvlig"? Herregud, jag blir mer twee för varje dag...)
Jag har köpt en ny mp3-spelare. Eller, det är egentligen en veritabel multimediaspelare men den används väl mest till mp3. Creative Zen heter den. Den suger i sig 30 gb som vore det rom och cola och är rosa och snygg. Nu, tänkte jag, skall jag äntligen lyssna på de skivor från senaste halvåret som jag inte lyssnat tillräckligt på. Hitta nya saker. Kanske ge Grizzly Bear en chans till. Nu skall upptäckas Nya Stora Saker.
Istället har jag naturligtvis ägnat tre dagar åt att lyssna på den gamla skivan med Arcade Fire. Plus ca change, eller vafan man nu säger. Men snart kanske jag får en ny skiva att obsessa kring i pinsamt många år: Arcade Fires nya, Neon Bible, kommer senare i vår och hajpas som Stone Roses uppföljare. Det är kanske en tråkig jämförelse kanske eftersom Roses andra skiva sög, men den var hett anteciperad innan den kom. Jaja. Vi får väl se.
De teasers som släppts lovar gott i alla fall. De goda människorna på Let's Pretend We're Bunny Rabbits är beredda att begå de möjligen brottsliga gärningar som jag inte vågar göra och har spridit dessa mp3.or, från det kommande Arcade Fire-albumet. It's awesome. Klicka nedan.
Black Mirror
Black Wave/Bad Vibrations
Hittade denna pärla på en annan blog: Paper Airplanes låt The Fences. Jämförelserna gick till Arcade Fire och Bloc Party, men det finns även stänk av Built to Spill och Modest Mouse. Det här är i alla fall människor som uppenbarligen känner väldigt mycket för sin musik. Grymt, va?
Paper Airplanes: The Fences / Belovedair (äldre spår)
Här finns litet mer panegyrik om Paper Airplanes, på kosmiska indiebloggen Skatterbrain. Och här.
Bloggen heter ändå Swedish Americana och då kan jag inte låta bli att klippa in denna fantastiska, orgastiska World Trade Centre-hyllning. Det är Jewels gamla låt Hands (en bra låt för övrigt) med pålagda GWB-citat och ödesmättade röster om hur Amerika skall resa på sig och aldrig låta sig kuvas av våldet. Y'all know the drill.
Video tre, då, från Trials of Van Occupanther. Någonting nära ett titelspår.
(Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det kommer sig att det finns en video till i princip varje spår på skivan, jag tror att det utlystes en tävling eller något, men alla videorna är i alla fall snygga.)
Gällsång och Okkervil River-allusioner så här den första vardagen på det nya året? Då är The Skygreen Leopards för dig.
Låten med det fantastiska namnet Disciples of California ligger här. (Det var dock segt som mormors slemhosta när jag försökte ladda ned den - men till slut, så.)
Skyscreen Leopards har också pretto-artwork och onödiga indexsidor på sin snygga hemsida och om du föredrar litet mer spartansk design så finns ju alltid Myspace.
Den andra Midlake-installationen kommer här. Fantastiska Bandits. Med ett fantastiskt piano-intro.
I den mer bredbenta americana-traditionen gör Centro-Matic bra saker. Förra året kom skivan Fort Recovery (på Misra Records) och den hade jag säkert lyssnat betydligt mer på om det inte varit för att jag blivit en aning mätt på genren. Men på rätt humör är Centro-Matic ett utmärkt band i samma Uncut-kategori som Drive By-Truckers eller Richmond Fontaine. Lyssna på Triggers and Trash Heaps. Eller läs vad genrens nestor, Drive By-Truckers Petterson Hood, skriver om skivan på Misras hemsida:
"Centro-matic's music comes on like a sound from a distant dream, something new, yet unmistakably familiar. Clear images adding up to something a little vague, but in such a comforting way. Once as a child, I watched part one of some two-part children's adventure (NBC's Wonderful World of Disney circa 1972, no doubt) and that night dreamt the next week's conclusion verbatim. No one ever believed me and I still don't blame them, not sure I believe it myself, but I know it happened. That's what Centro-matic is like to me. Their music is somehow like something I heard in my head as a child, yet I know I didn't. I find myself singing along with their songs the first time I hear them. They're the best live band in America and know how to make great records. Bunches of them (they're prolific as hell) yet some how they keep getting better. All of this while playing an exhausting 150 shows a year.
At any rate, Fort Recovery is my favorite Centro-matic album. My favorite album by my favorite band. That's a beautiful thing that I hope to never outgrow. One of life's pleasures that I look forward to passing on to my kids. When I was in fifth grade my favorite band was Pink Floyd and my favorite album was Dark Side of the Moon, at fifteen it was Bruce Springsteen and Darkness on the Edge of Town. At one point The Replacements Tim held that position. Big Star's Radio City hovers around there somewhere and lord knows I love plenty of Neil Young and Bob Dylan records. If I could go back in time, The Stooges Fun House and Led Zeppelin's Physical Graffiti would all make some mystical list.
Centro-matic is my favorite band that is still vital and intact. All four of them together for ten years now. Their brand new album is their best yet. My un-mastered CD copy is my favorite album of 2006 and honestly my favorite new album of the past five years. I have listened to it several times a day for three weeks straight and like those great masterpieces of old I still find new things to love at every listen.
Centro-matic's Fort Recovery is a masterpiece, and I don't use that word often."
Jag skrev i årsbästalistan att Midlakes Roscoe var en av 2006 års bästa låtar. Egentligen var den inte ens bäst på skivan. Head Home, med sin stämsång och vackert lutherska texter ("Bring me a day full of honest work, and a roof that never leaks, and I'll be satisifed.") är en americana-milstolpe. Jag kan aldrig få nog av asketism-romantik. Och jag undrar fortfarande om flickan som läser Leviathan i sången läser Paul Auster eller Hobbes.
Året skall inledas med videor från van Occupanther, har jag bestämt. Först ut, således: Head Home. Powerful stuff.
