You Can Always come Back Home: Laura Veirs

De senaste dagarna har jag hållit på att gå upp i limningen av stress och förväntningar. Och då kan man alltid återvända till det man känner till bäst. Touch base, som de sade på Andersen Consulting innan kraschen. Singer-songwriter och americana har i tio år varit min bas och nu har jag - till slut - snöat in på Laura Veirs, som jag smålyssnat på länge men inte fastnat för förrän årets Saltbreakers.

Det är något med Veirs frasering, hur hon ibland låter som Joanna Newsom men med fötterna på marken, hur trummaskinerna tornar fram, hur hon på sina bästa låtar är litet Modest Mouse-lo fi på något sätt (eller, som Modest Mouse lät innan de gick över till Phil Spector-arrangemang).

En liten playlist nedan. Själv har jag lyssnat på Drink Deep säkert tvåhundra gånger på ett dygn.

Stoppa baltulämningen

Jag ställer mig helhjärtat bakom våra estländska systrars arbete med att sopa undan gammalt sovjetiskt bråte från sina bakgårdar. Och hoppas att inte ett proppmätt Sverige ännu en gång viker undan för den mäktiga grannen i öster och låter balterna betala priset. Bara för det: En plyalist med estländsk partymusik. Eller, egentligen inte. Spela roll.

Los Campesinos: We Throw Party

Oh. Vad. Bra. Som en blandning av Blake Babies och - vafan - EMF. Los Campesinos är osnutna indiekids från Cardiff som bara vill dansa litet, utan alla jävla negativa vibbar. Vem kan klandra dem för det?

Saul Williams: Black Stacey

Jag gillade inte riktigt den här första gången jag hörde den. Litet distanserat PC, litet för intellektuell rap, litet för exotiserande (är det ett ord?). Men jag har nog ångrat mig. Jag är beredd att glömma alla de där invändningarna som kommer från hjärnan för att beaten är bra, pianoklinket suggestivt och för att det, host, svänger.

odawas igen!

Vissa saker bör upprepas. Odawas Alleluia är i mitt universum årets bästa låt. Den kombinerar Shearwaters majestätiska ödslighet med Jeff Buckleys kraftfulla, nästan religiösa inlevelse. Och ingen sång har haft så vackert visslande någonsin. (Säger du Kent så får du en smäll.)



Odawas (mp3): Alleluia

Retrospektiv: Tanya Donelly/Belly/Throwing Muses

För mig var det alltid Tanya Donnelly som "gjorde" Throwing Muses. Visst, det var ju tragiskt allting med Kristin Hersh och skit, men det var Donnellys röst som bar hela bandet. Den rösten är så stark att även Tanya Donnellys mer mediokra soloskivor spelar litet då och då på min 8-track.

Belly: Gepetto


Belly: Feed the Tree


Tanya Donnelly: Pretty Deep


Throwing Muses: Not to Soon



Länkar:
Belly: Super-connected
Belly: Now They Sleep

Envelopes: Smoke in the Desert...

Man behöver inte komma från Kanada för att göra moderna Talking Heads-saker med stora gester och arty framtoning. Envelopes är grymma och den här videon är det finaste jag sett sedan All Your Bases Are Belong to Us.

Palomar: Whoa

Pitchfork tipsar om nya saker från Palomar (på Misra), som mycket riktigt låter MYCKET bättre än det jag hört från Palomar tidigare. Skrammel och skrän mot tydlig melodibotten. Drar mina associationer till tidiga Throwing Muses, Veruca Salt eller nåt sånt. Litet girly alltså. På bästa tänkbara sätt.

Mandrew

Mandrews powerpop är en perfekt pick-me-up en trött lördag, när sommaren kryper närmare och råttorna kryper fram ur sopberget för en ny säsong av smittspridning.

Mandrew MySpace / Hotwax (mp3 - via I Guess I'm Floating)

Beirut-playlist

Beirut-blandband. Helt bombat.

Retrospektiv: The Sundays

Jag har återupptäckt The Sundays på sistone. När det begav sig så såg jag Sundays ganska mycket som en blekare kopia av Cocteau Twins med några inslag av pop. Nu känns det som en orättvis underskattning. Harriets röst är stark och säker, och gitarrslingorna sitter perfekt. Av nedanstående låtar är det väl bara den första som är från Reading, Writing, and Arithmetic då väl bandet peakade. Men även resten är rätt bra.(Jag hittade dock ingen video till min favvis I Kicked A Boy.)

Johann Johannson: The Sun's Gone

Det är något de lägger i mjölken på Island som får alla kreativa barn att utveckla överjordiska känslor för långa rockvideor med postapokalyptiska teman, vackra landskap och barn som ser sorgliga ut.

Gotan Project: Mi Confesion

Nu har biljetter till Buenos Aires inhandlats och resan skall ta omvägar om både Montevideo, Madrig och Iguazo är det tänkt. Och en bra uppladdning kan väl vara Gotans Mi Confesion där Buenos Aires droppas i rappdroppar ovanpå tangon. Egentligen inte min kopp Mendoza-vin - jag har svårt för tangon - men på något vis ganska intressant.

Elvis Perkins: All the Night Without Love

Fortsätter litet på Beggars-temat. Elvis Perkins är ny på Beggars Banquet och han gör kraftfulla singer-songwriter-saker med nördig framtoning. Här är videon till All the Night Without Love och den är - som nästan allt jag skriver om här: DON'T BE A HATA - asbra.

Cat Power: Lived in Bars

Det är något så jävla vackert, hippt och snyggt över Cat Powers som jag inte kan sätta fingret på. Det är inte hennes i och för sig grymma crooning som gör det. Inte heller hennes fysiska skönhet eller hennes kamrater. Det är inte ens hennes Chanel-endorsement. Jag antar att det helt enkelt är klass.

Small Sails

Small Sails. Quirky, trevlig pop. Lyssna på Somnabulist, här nedan. Eller kolla in MySpace-sidan.

Small Sails: Somnabulist (mp3) / MySpace / Officiell hemsida