The Tarantula Waltz på Berns

The Tarantula Waltz är ett svenskt americana-band i den strävare skolan som agerar förband till inga mindre än Great Lake Swimmers på Berns, den 12 maj. Det är klubben The Last Waltz som organiserar och redan nu på fredag har samma klubb ett annat jävligt spännande evenemang, nämligen Jesse Sykes. Du är ursäktad för att inte har hört talas om det för det är inte så lätt att höra talas om det. Faktum är att det var via Great Lake Swimmers egen hemsida som jag upptäckte att det fanns en ny americana-klubb i Stockholm, något som det inte finns ett andetag om på Berns hemsida.

Men nu skall jag inte gnälla om det. I stället vill jag berätta att The Tarantula Waltz spelar fin americana av klassiskt slag. Längst upp bland bandets vänner på MySpace-sidan återfinns storheter som Daniel Jurado, Townes van Zandt, Jason Molina och Woven Hand och det ger vissa indikationer även på hur TTW låter. Rent sångmässigt finns det likheter med Kjellvander. Hur som helst är det bra.

Mest roligt är i alla fall initiativet till The Last Waltz. Tidigare har americana-Stockholm för mig varit helt synonymt med stadens country-bastion Springfield, men nu finns det en ny - eller i alla fall en till - sheriff i stan, dessutom med en budget som tillåter utländska gäster. Jag är redan nu beredd att nominera till Nöjesguidens Stockholmspris.

The Tarantula Waltz (MySpace)

Beirut: Elephant Gun

Beirut-video. Elephant Gun. Good stuff.

El Ten Eleven

Redan för ett drygt år sedan skrev jag här om fantastiska instrumentalbandet El Ten Eleven. Nu har någon reklambyråjävel med god smak sugit tag i bandet och lagt deras My Only Swerving som bakgrund för en reklamfilm som jag ser på teve varje kväll. Men jag kan banne mig inte komma på vilken. Här finns i alla fall videon, ehuru trögladdad.

El Ten Eleven: My Only Swerving

The Cinematics: Grace (Jeff Buckley-cover)

Det här måste vara en av världens svåraste sånger att göra en cover av - så intimt förknippad som den är med just Buckleys magmuskelframförande. Vad tycker vi om det här, då?

Glass Candy: I Always Say Yes

Det är fredag. Solen skiner. Alex Schulman har skrivit ännu en krönika med halsbrytande metaforer som lämnar andra krönikörer gråtande som Ace Ventura i duschen. Och nu är det Valborg/1 maj, denna märkliga, hedniska kombinationshelg som förenar våra viktigaste folkrörelser (folkrörelsen att dricka alkohol och folkrörelsen att demonstrera mot USA:s regering).

Varför inte ladda upp med top model-electronica. Glass Candy: I Always Say Yes är en helg i ett litet nötskal. Om du bor på Mars och dricker iskall champagne till frukost vill säga.

My Name is Lil Wayne and I Came to Party

Lil Wayne spottar ut sitt "bitch" som om Gud har satt honom på jorden för just den uppgiften. Lyssna bara på Seat Down Low.

Cornelius

Kommer ni ihåg hur Milla Jovovich säger namnet "Cornelius" i Luc Bessons Femte elementet? Långt bak på tungan rullar namnet ut och fram med all den övertygelse som kommer av insikten att man är en gudomlig varelse som behöver sitt prästerskap för att fullfölja Uppgiften. Nog för att ge vem som helst prestationsångest.

Franska bandet Cornelius har nya saker ute. Och en fin playlist på sin MySpace-sida.

Aqueduct: Hardcore Days and Softcore Nights

Häromdagen satt jag på tågresor tvärs genom Sverige och tillbaka och tänkte att jag äntligen skulle lyssna på "nya" Modest Mouse-skivan, ordentligt lyssna på den. Men ju mer jag lyssnade på den desto mindre intresserad blev jag. Dashboard är fantastisk men annars så kändes mycket ganska ointressant. Den edge som MM brukade ha känns bortblåst. Pffsstt.

På samma tema: Aqueduct har också kommit med en ny skiva i år. Jag har inte hört den än och recensionerna har varit sådär. Istället för MM så lyssnade jag i vilket fall på Aqueducts förra skiva - I Sold Gold från 2005 - några gånger till, medan Arboga och Enköping strök förbi det perifera seendet. I Sold Gold är inte fulländad på något sätt (omslaget är helt hemskt) men den innehåller en del, varning: oacceptabel vits coming up, guldkorn. Här är några videosar från den. Bäst på skivan är låten Growing up with GnR som är precis så bra som titeln indikerar. Den hittar jag ingen video till men låten finns längst ned, tillsammans med två nyare spår.



Aqueduct (mp3): Growing up with GnR / Living a Lie (från nya skivan) / As You Wish

Chromatics

Jag tjatar ju om Crystal Castles och Glass Candy. Och on that note är det naturligt att även tjata om Chromatics. Chromatics är hur hotta som helst: Krispigt kontemporärt sound (varför låter "kontemporärt" i sammanhanget som om jag är tvåtusen år gammal?) och en röst som i ärlighetens namn låter jävligt mycket bättre än Glass Candy. Jag uppmanar er att undersöka saken.

Gorilla v. Bear reder ut begreppen och berättar att snubben bakom produktionen heter Jonny Jewel - ah, det låter väl newyorkskt? - och han skruvar alltså på reglagen även när Glass Candy skall sjunga falskt. Glass Candy har för övrigt nya saker på sin MySpace-sida också. Just so you know.

Chromatics (mp3): My Only Love / Chromatics MySpace

Kate Bush-Stafett: Don't Give Up (med Peter Gabriel)

Det är lätt att glömma bort hur bra So med Peter Gabriel var i delar. Sledgehammer är ganska hemsk och det är ju den som alla minns, för den epokgörande videon och den enkla refrängen. Men skivan i övrigt är full med svarta saker, som Don't Give Up. En sång om arbetslöshet, tror jag faktiskt.

Kate Bush-Stafett: This Woman's Work

Har det någonsin gjorts en bättre låt om föräldraskapets början? Det tror jag inte.

Kate Bush-Stafett: The Sensual World

Génial.

Kate Bush-Stafett: Running up that Hill

Running up that hill var ledmotiv till någon engelsk teveserie som kördes på sommarmorgon i slutet av 1980-talet och satte sig i huvudet på mig och jag minns hur jag lånade skivan på biblioteket trots att jag bara lyssnade på Slayer i övrigt under denna tid. Mäktig låt, fin video, vacker text.

Kate Bush-Stafett: Cloudbusting

Under mer eller mindre ett år så brukade min dotter sitta i mitt knä framför datorn varje kväll och då tittade vi alltid på den här låten, Cloudbusting. I slutet av videon, där myndighetspersonerna för bort pappa Sutherland bröt ibland den tvååriga rösten ihop. "Hon vill ju gå till sin pappa!" Hjärtekrossande.

Kate Bush-Stafett

Idag kör jag en stafett med Kate Bush-videor. Bushs första fem skivor hör till de jag lyssnat på flest gånger i hela mitt långa liv. Vi startar med Army Dreamers, bara för att det är roligt med kombinationen "Bush" och den pacifistiska låten. Videon är egentligen ganska gräslig men låten är ju fantastisk.

Great Lake Swimmers: backstage With the Modern Dancers

När jag står i kassan till Konsum och ser någon överspänd (eller helt normal) person i kön som har toapapper i korgen/vagnen får jag ofta sådan lust att skrika så det hörs i hela butiken. "JAG SER ATT DU KÖPT TOAPAPPER. SKA DU GÅ HEM OCH SKITA NU? LYCKA TILL."

Jag har inte gjort det än, men jag har varit nära flera gånger och när du minst anar det så kommer jag stå där bakom dig, med ett glatt leende och kommentera dina toalettvanor. Då hoppas jag att du återgäldar vänligheten.

"JAG SER ATT DU KÖPER HUDLOTION..."

Great Lake Swimmers har en ny skiva ute. Det är som alltid, här uttryckt på OC-tonårsengelska, "aaw-some".

Au Revoir Simone: Stay Golden

Vi tar väl en till. Det här är en jättefin Godard-inspirerad video, Stay Golden med A.R.S.

Au Revoir Simone: Fallen Snow

En av kommentatorerna till den video på YouTube kallar bandet för "The Bronte sisters of Electro-pop". Välfunnet. Själv ser jag Au Revoir Simone som allt det bra jag hoppades att Miranda Sex Garden skulle vara när jag köpte deras första skiva 1991, innan jag upptäckte att a capella-madrigaler egentligen var ganska tråkigt, hur snygga tjejer det än är som framför dem...

Weekend looking Feisty

Det ska bli fint väder i helgen tydligen. Och hur kan man värma upp för det bättre än genom att titta på denna fantastiska dans-video med Feist, 1, 2, 3, 4.

Sage Francis: Sea Lion Remix

Francis-puritanerna ratar tydligen den här remixen. De säger att Francis rap inte passar med beaten eller melodin. Jag tycker själv att det låter alldeles fantastiskt.

Dj Mehdi

För dig som gillar din dansmusik frenchy. DJ Mehdi är the shit. Lyssna på Signatune om du inte redan gjort det. Eller lyssna på denna GRYMMA sak.

Clutchy Hopkins

Det är inte bara träsktrubadurer från Louisiana som sportar una-bomberskägg. Även hiphoppare som skyr rap gillar tydligen ansiktshår. Clutchy Hopkins blandar Quincy Jones med DJ Shadow funkig 70-talssoul. En grym match till din isade drajja. Hörs snart i en Vasastans-bar nära dig, om det inte redan är på gång.

En hel playlist kan du lyssna på här.

The Rosebuds: Night of the Furies

The Rosebuds kommer från den finaste av indiepoptraditioner och har med årets The night of the Furies släppt en skiva full med de finaste av indiepopmelodier. En av låtarna heter Silja Line och namedroppar Stockholm. Det värmer mitt nationalisthjärta. Här en playlist med låtar från nya skivan och Silja Line kommer, för första gången någonsin i mitt liv, först. Dessutom noterade jag på deras MySpace-sida att bandet består av ganska attraktiva människor. Skönt att slippa alla dessa fula musiker.

The Long Insiders: All the Tears that I've Teared

Som ett tecken på att jag inte helt förfallit till burlesken vill jag dela med mig av denna fina sak av The Long Insiders som ekar av både Isobel Campbells samarbete med Mark Lanegan och Tarnation/Paula Fraser. Och visst finns det ett drag av David Lynch här (som nyss kommit ut med ny film i den civiliserade världen), precis som bandet själva skriver. Asbra.

Kids on TV

Jag sjunker allt djupare ned i mitt discopunkmissbruk. I år har jag överlägset mest lyssnat på Crystal Castles (vars låt She Fell Out jag hört mer än vinjetten till Sportspegeln, tror jag). Glass Candy är inte bara ögon- utan även örongodis och Iko, Iko har snurrat (surrat) hur mycket som helst, den skrala sången till trots. Och i går snöade jag in på Kids on TV, förband till Ladytron på Debaser Medis.

Kids on TV gör en osannolik performance-show med synkad breakdance, filmsekvenser med dansande afrobrudar som visar brösten och smink som King Diamond - iklädda handmålade tangas (som gick att köpa vid merch där en sympatisk reklamare från Toronto stod och sippade gratisbira och konverserade besökarna). Musikaliskt är det ett skränigt och gastigt larm med white-boy-rap, dryga beats, ylande gitarrer och basgångar som kan få Göran Persson att dansa. Allt känns queer som fan och hälften av låtarna handlar inte-så-subtilt om att "suga kuk" (smaka på låttitlar som "Cockwolves"). Men det svänger och är riktigt, riktigt kul. Banne mig den roligaste konsert jag varit på sedan, tja, muren föll.

Skivan du ser omslaget till ovan släpps snart på Chicks on Speed Records men redan nu kan du njuta (?) av denna video till Breakdance Hunx, och under det några länkar för dig som vill utforska Gay-Torontos Finest på djupet.


Kids on TV: Myspace

Texten till Breakdance Hunx följer nedan för dig som vill sjunga med.
- I'm gonna tell my friends about you.
- What do you mean by that? What friends?
- I have friends, and they have money.
- What does money have to do with anything?
- Certainly you must realize that you have a market value.
- Market?
- Yeah, a little blonde who breakdances and sucks cock.
- I see.
- We can make five grand a week easy off your ass, baby
- You think so?
- I know so.
- You think so?
- I know so.
- You think so?
- I know so?
- You think so?!
- I know so!