Kvartalssummering

Det har varit ett bra år. Det här är de första tre månadernas bästa skivor so far, och då har jag ännu inte letat fram nya Drive By Truckers, och den är säkert skitbra för det är de alltid.

Utan inbördes ordning:

• Josh Rouse: Subtitulo (se Quiet Town här windows mediaspelare /real /quick time)
• Mark Lanegan & Isobel Campbell: Ballad of the Broken Seas
• Jenny Lewis & The Watson Twins: Rabbit Fur Coat
• The Knife: Silent Shout
• Neko Case: Fox Confessor
• Band of Horses: Everything All the Time
• Broken Family Band: Balls
• Built to Spill: You in Reverse
• Eef Barzalay: Bitter Honey
• My Latest Novel: Wolves
  

Band of Horses: Everything All the Time

Sub Pop kan inte göra fel nu för tiden. Det gamla grungeikonbolaget släpper fram lysande band på löpande band inom de mest skiftande av genrer. Jag tänkte säga att Sub Pop helt frigjort sig från sin Nirvana-atavism men så är det inte. Alldeles nyss kom en ny skiva med Mudhoney som du inte kommer att lyssna på och inte jag heller. Men Sub Pop klämmer numer ur sig så mycket mer än mudhoneysar. Vi kommer däremot lyssna på Band of Horses, ytterligare ett stjärnmärkt införande i Sub Pops bandkatalog efter de senaste årens mäktiga Sub Pop-släpp från band som Wolf Parade och Iron & Wine.

Band of Horses låter litet som om just Wolf Parade skulle spela The Shins-låtar. Det är ofta ödsligt och svullet och varglikt. The Funeral är ett representativt exempel. I lugnare stunder skruvas förstärkarna ned och då kan det bli skör stämsång som avslutande spåret St. Augustine eller ökenballad som på inledande For Wicked Gil.

Skivan blev hyllad i Pitchfork och då vet ni vad som kommer att hända. Det kommer att bli stadiumindie av alltihop så du kan lika gärna börja lyssna redan nu så att du har koll när Band of Horses säljer ut Stadion nästa sommar och du står först i kön, med en tummad skiva och stammar att du varit nere med skiten sen dag ett.

Eef Barzelay: Bitter Honey

Eef Barzelay är vanligtvis sångare i Clem Snide, detta fina americana-band som skrivit så många fina americana-låtar med så fina, sentimentala berättelser. Nu har Eef, ett namn som gjort för att sälja crack till barn och skaffa sig en blingbling-fasad framför tandraderna, gjort en soloskiva. Bitter Honey är full med ylande, akustiska rockballader i nedstigande led från Neil Young men med en (lätt) hint av indie. Men de där glansiga tandraderna och de baggy byxorna och svansen med hoochiemamas verkar ändå finnas där i bakhuvudet på Eef. Lyssna på Bitter Honey.

"That was my ass you saw bouncing next to Ludacris.
It was only on-screen for a second, but it's kind of hard to miss.
And all those other hoochie skanks
They ain't got shit on me.
And one of Nelly's bodyguards, he totally agreed,"

Coolast sedan Greg Dulli namedroppade Nas på en Afghan Whigs-skiva.

Iron & Wine/ Calexico (Live, Berns 30 april)

Den 30 april kommer Iron & Wine (Sam Beam) och Calexico till Stockholm för en gemensam konsert, som en naturlig uppföljare till deras gemensamma skiva från förra året. Sam Beam stod dessbättre i förgrunden på den och förhoppningsvis är det han som för även på konserten (på Berns, av alla ställen). Det kan bli hur bra som helst. När Iron & Wine spelade tillsammans med Rosie Thomas och han Mercer från The Shins så stal Beam showen totalt med sina lågmälda ballader om fattigdom och kärlek. Sådana finns även på Iron & Wine/Calexico-skivan. Lyssna t.ex. på 16, maybe less, eller He Lays in the Reins (som får Calexicos texmex-sound att framstå i bättre dager än på femtio år.)

The Broken Family Band: Welcome Home, Loser

The Broken Family Band är från England men spelar den finaste traditionella americana man kan tänka sig. Snart kommer de med ett nytt album, Balls, och jag har inte alls lyssnat färdigt på den förra, Welcome Home, Loser, än. Faktum är att jag nyss upptäckt att det görs så här bra balalajkacountry även i England. Det blir till att göra sin hemläxa under våren. För nybörjaren där ute kan jag rekommendera Walking Back to Jesus, Honest Man's Blues och The Perfect Gentleman som en introduktion.

Jenny Lewis and the Watson Twins: Rabbit Fur Coat

Jenny Lewis är mest känd för att hon sjunger popsånger i Rilo Kiley och för att hon är en miljon indiekids favoritpinuppa med sitt kopparfärgade hår och vackra monalisa-leende. Andra känner igen Jenny Lewis från hennes medverkan i Roseanne som barnskådis. Nu har Jenny Lewis tillsammans med de skönsjungande tvillingarna Watson gjort en av årets allra bästa skivor. Rabbit Fur Coat är full av släpiga countrypop-pärlor ackompanjerade av den vackraste körsång. Jag blev inledningsvis förskräckt av det faktum att skivan inkluderade en cover på Travelling Wilburys Handle With Care - som mycket riktigt är det minst inspirerade på skivan - men det förstör inte alls helhetsintrycket så som man skulle tro. Det blir nästan litet nostalgiskt och trevligt även det.

Rabbit Fur Coat är bättre, mycket bättre, än allt som Jenny Lewis gjort med Rilo Kiley. Skivan är en fin avvägning av olika stämningslägen och med massor av riktiga, klassiska (jajamen) melodier som på Melt Your Heart (kan höras på Jenny Lewis MySpace-sida) och i videon till Rise up with Fists (se www.jennylewis.com under video) är Sarah "I was licking jelly of my boyfriend's penis" Silverman med och det är så bra allting.