Alex Schulman

Jag tycker att Alex Schulman är Sveriges näst bästa* skribent. Schulmans dagbok läser jag flera gånger i veckan och får mig ofta att flina på det där elaka Olle Palmlöf-sättet. Det är kanske inte så sofistikerat, men det är drivet och roligt och självutlämnande. Men jag har ett bekymmer med att gilla Schulman. Hans Anna Book-fixering. Problemet börjar störa min läsning av dagboken.

Alex Schulman skriver inte så mycket om musik i sin dagbok så jag vet inte vad han lyssnar på. Jag tittar på bilderna och läser hans ord och tänker då att han nog lyssnar på litet opera, litet electronica och Gotan project eller något. Litet klassrese-eklektiskt sådär. (Hatten på bilden där talar för Gotan, tänkte jag. Det andra är väl självförklarande.) Men den där fixeringen vid Anna Book stör mig och talar emot den utslätade innerstadssmaken som jag tyckt framstår som en rimlig fördomsprofil. Varför tänker Schulman så mycket på Anna Book? Varför hör Anna Book till hans universum?

Så har insikten om att Schulman kanske egentligen är en schlagerbög börjat komma krypande. Det pratas väldigt mycket även om Martin Stenmarck och andra smurfhitsartister på Schulmans blogg. Slutsatsen är att Schulman bryr sig om schlagern. Schulman är en Christer Björkman med vass penna.

Det gör mig bedrövad. Litet som när det visar sig att den trevlige vaktmästaren på arbetet som man pratat fotboll och öl med i tio år visar sig vara en hängiven nazist eller socialist. Visst, det borde inte påverka vårt samtal om fotboll men det ger en taskig bismak och nya tolkningsramar. "Jag hör honom säga att han inte gillar Real Madrid men pratar han egentligen om att hänga alla intellektuella?" Det går liksom inte att frigöra sig.

* Nej, den roligaste är inte jag utan Rikard på Slitz och Borr.