Det är fredag. Solen skiner. Alex Schulman har skrivit ännu en krönika med halsbrytande metaforer som lämnar andra krönikörer gråtande som Ace Ventura i duschen. Och nu är det Valborg/1 maj, denna märkliga, hedniska kombinationshelg som förenar våra viktigaste folkrörelser (folkrörelsen att dricka alkohol och folkrörelsen att demonstrera mot USA:s regering).
Varför inte ladda upp med top model-electronica. Glass Candy: I Always Say Yes är en helg i ett litet nötskal. Om du bor på Mars och dricker iskall champagne till frukost vill säga.
Jag tjatar ju om Crystal Castles och Glass Candy. Och on that note är det naturligt att även tjata om Chromatics. Chromatics är hur hotta som helst: Krispigt kontemporärt sound (varför låter "kontemporärt" i sammanhanget som om jag är tvåtusen år gammal?) och en röst som i ärlighetens namn låter jävligt mycket bättre än Glass Candy. Jag uppmanar er att undersöka saken.
Gorilla v. Bear reder ut begreppen och berättar att snubben bakom produktionen heter Jonny Jewel - ah, det låter väl newyorkskt? - och han skruvar alltså på reglagen även när Glass Candy skall sjunga falskt. Glass Candy har för övrigt nya saker på sin MySpace-sida också. Just so you know.
Jag sjunker allt djupare ned i mitt discopunkmissbruk. I år har jag överlägset mest lyssnat på Crystal Castles (vars låt She Fell Out jag hört mer än vinjetten till Sportspegeln, tror jag). Glass Candy är inte bara ögon- utan även örongodis och Iko, Iko har snurrat (surrat) hur mycket som helst, den skrala sången till trots. Och i går snöade jag in på Kids on TV, förband till Ladytron på Debaser Medis.
Kids on TV gör en osannolik performance-show med synkad breakdance, filmsekvenser med dansande afrobrudar som visar brösten och smink som King Diamond - iklädda handmålade tangas (som gick att köpa vid merch där en sympatisk reklamare från Toronto stod och sippade gratisbira och konverserade besökarna). Musikaliskt är det ett skränigt och gastigt larm med white-boy-rap, dryga beats, ylande gitarrer och basgångar som kan få Göran Persson att dansa. Allt känns queer som fan och hälften av låtarna handlar inte-så-subtilt om att "suga kuk" (smaka på låttitlar som "Cockwolves"). Men det svänger och är riktigt, riktigt kul. Banne mig den roligaste konsert jag varit på sedan, tja, muren föll.
Skivan du ser omslaget till ovan släpps snart på Chicks on Speed Records men redan nu kan du njuta (?) av denna video till Breakdance Hunx, och under det några länkar för dig som vill utforska Gay-Torontos Finest på djupet.
Texten till Breakdance Hunx följer nedan för dig som vill sjunga med. - I'm gonna tell my friends about you. - What do you mean by that? What friends? - I have friends, and they have money. - What does money have to do with anything? - Certainly you must realize that you have a market value. - Market? - Yeah, a little blonde who breakdances and sucks cock. - I see. - We can make five grand a week easy off your ass, baby - You think so? - I know so. - You think so? - I know so. - You think so? - I know so? - You think so?! - I know so!
Ryktet droppar in från Höger och Vänster. Glass Candy känns kväljande electro-rätt 2007, på det där sättet som jag inbillar mig att Blondie kändes rätt när nu Blondie var rätt: Vackert fransk-modell-1967-typ av frontansikte, suggestiva rytmer och talsång men - jag vågar säga det jag vågar jag vågar - det är väl inte så mycket till melodier, va?
Stylish som fan, i alla fall. Några mp3:or från Gorilla v. Bear finns la bas.
