The Kingsbury Manx

Igår var jag på Naturhistoriska museet. Naturhistoriska är ett bra museum när man har barn. Stora ytor, många knappar och en restaurang där jag får rabatt på maten. På museet finns det utställningar också. Mest uppstoppade djur, tycker jag. Jag såg en präktig kungsälg och ett lodjur. Och så finns det avskalade ben som påstås vara skitgamla och som satts ihop till imponerande konstruktioner av kreativa benforskare.

Apropå detta så har The Kingsbury Manx kommit med en ny skiva. Eller, det var väl egentligen några månader sedan skivan "kom" men den svävade vidare till mina öron först i dagarna. Det låter ganska mycket som Kingsbury Manx brukar låta men det säger väl inte så mycket för de flesta eftersom jag har märkt att Kingsbury Manx inte spelas på MTV så ofta. Det är i alla fall något slags småseg indie-folkpop där utvecklingen har gått från indie till folkpop.

Titeln på nya skivan andas imposant americana, The Fast Fall and Rise of the South, men det är blir inte så mycket av den varan. Det är ganska tråkigt faktiskt. Jag vet att det finns vissa som gillar tråk. Gillar man sin tidiga Lambchop eller Vic Chestnut i sina minst melodiska stunder kan man nog trivas med Kingsbury Manx också. Vi andra kan skita i The Fast Fall and Rise of the South. I stället kan vi ju lyssna på en modern klassiker som Manx levererade redan på första skivan. Piss Diary är sin handledskarvande tonåringstitel till trots en lysande finstämd popballad med falsett och trivsam college-bandkänsla.