Uncut nr 1/2006

Det påstås i bland att Uncut är en engelsk tidning. Inte ens en anställd acnegymnasist på Pressbyrån kan naturligtvis påstå att det är en publikation med en engelsk identitet eller att det finns något i innehållet som kan framstå som "engelskt". Vad jag tror att de som kallar Uncut för en engelsk tidning menar är att den är skriven till ganska stor del av (ålderstigna, men det är en annan sak) journalister som råkar bo i England (även om uppenbarligen inte påverkas nämnvärt av sin omgivning) och att tidningen, typ, är tryckt i England, eller nåt.

Jag tycker att den engelska hypotesen verkar lika otrolig som flogiston-teorin. Allt med Uncut är amerikanskt. Innehållet, stilistiken, allt. Om ni skärskådar pigmentet på vilket omslag som helst, tittar riktigt noga, så skall ni se små stjärnstänkta flaggor och coca-cola-loggor där, mellan Springsteens eller Dylans ögon. Min egen hypotes är att Uncut görs i Langley och är en snyggare efterträdare till sådan propaganda som Nick Carter eller R.C ("R.C. är grossist. Grossist i våld"). För att ge en litet trevligare bild av USA och för att påminna europeer om att USA inte bara är våltäktande militärfängelseplitar, miljöbovar och handelshinder. Det finns fina saker i USA. Det finns Nashville, Memphis och ett dike som brukade vara New Orleans också. Och där görs det bra musik och film och grejer. Utom i New Orleans förstås.

Vem fan bryr sig. Uncut är på det hela taget en bra och härligt överdrivet initierad musiktidning och skriver dessutom många gånger bra och överdrivet initierade texter om americana. Mina vänners vänner är även mina vänner. Men jag har förståelse för att man kan tycka att Uncut är litet mossig. Den är mossig. Jag menar, jag gillar Nebraska lika mycket som nästa kille men det känns inte så fräscht 2005 att ha omslaget från Born to Run på omslaget månaden efter, antar jag, Neil Young. (Neil Young är nämligen på omslaget varannan månad.) Uncut verkar själva vara medvetna om det. Jag kan inte tro annat än att de driver med sin egen mossighet. I senaste numret - självklart med Dylan på framsidan - har de den slutgiltiga (varför har det ordet en sådan otrevlig klang nu igen?) årsbästalistan. The 20 Best Albums of 1966. 1966! Listan i Uncut nr 1/ 2006 toppas av Blonde on Blonde, Pet Sounds och Revolver. Är det inte fantastiskt, så säg?