Rosie Thomas: Since You've Been Around

Det kan tyckas som en konstig jämförelse men Rosie Thomas får mig ibland att tänka på Chris Isaak. Isaak har själv bara gjort par bra låtar (om än massor med bra covers - Isaak är coverkungen) medan Rosie Thomas strött ut perfekta sorgpoplåtar som vore det konfetti. Men Isaak och Rosie Thomas har gemensamt en förmåga att skapa en kontrast mellan musik och personlighet. Det märks mest live. Där musiken är sorgsen och vackert vemodig är Thomas – liksom Isaak – rolig, skämtsam och avspänd. Det gör musikens svärta tydlig, men det gör också den uthärdlig när den annars kan bli för kompakt (eller för klyschig).

Rosie Thomas spelade på Kägelbanan för några år sedan. Kontrasten mellan glädje och sorg var där så väldigt tydlig. Thomas röst var aldrig vackrare och hennes texter var aldrig vemodigare än då. Innan spelningen hade hon däremot kört en ståupprutin och mellan låtarna upprepade hon att ”You guys should really stay here afterwards and we can hang out for a while” och berättade roliga historier.

Efter spelningen berättade jag för Rosie Thomas när vi ”hängde” tillsammans (hon signerade skivor – jag trängde mig förbi en kö genom att andas ölandedräkt i folks ansikten) att hennes låt Wedding Day sitt separationstema till trots blev ett slags anthem för mig och min fru när vi gifte oss i USA för några år sedan. Rosie (javafan – om vi hänger tillsammans kan vi väl använda förstanamnet också) såg uppriktigt glad ut, fortsatte att signera skivor men jagade sedan tag i mig när jag var på väg ut och tryckte en skiva i min hand. ”Dear Marten [”How do you spell that?”] and [”What’s your wife’s name? ...Like that?”]. Congratulations on getting married and good luck. Kisses, Rosie”. Hjärteknipande, är det inte? Jag tycker det.

Rosie Thomas skiva från i höstas, If Songs Could Be Held, är ett steg på en väg där i alla fall inte jag kommer att följa med. På något sätt har det tonfall som fått Rosie Thomas att låta egen och annorlunda - även om hennes ganska raka och enkla pianoballader egentligen alltid haft något slags smygpotential att kunna segla högt på amerikanska försäljningslistor i det fack som fylls av Tori Amos, Jewel eller (sorry…) Vanessa Carlton - gått förlorat. Identiteten har blivit alltmer svår att skönja. Det finns massor med starka melodier som Vanessa Carlton kunnat sälja sitt piano för men sällan något som intresserar.

Det finns ett undantag. Inledande Since You’ve Been Around är en grym melodi med lätta tempoväxlingar, oooahnden och ett inte alltför svulstigt arrangemang. Jag tror att det var den här låten som Josh Rouse utsåg till 2005 års bästa låt i någon tidning, eftersom han antagligen var för ödmjuk för att välja sin egen Winter in the Hamptons. Om Rosie Thomas gör fler sådana låtar borde hon kunna sälja som smör och ändå hänga på väggen hos oss som gillar Josh Rouse.