Popaganda, Frescati

Det vilar en förbannelse över Popaganda. Det är alltid kallt som fan under festivalen. I år är det inget undantag. Som vanligt slår regnet i fejjan på luttrade indiekids med sina glansiga läppar begravda i öl som ofattbart nog är halvljummen fast det är minusgrader ute. Fet mat säljs på papptallrikar som viker sig när fettet sugit sig fast i kartongen och langosen glider ned i lervällingen där det tidigare fanns en gräsmatta. Underåriga försöker planka genom glipor i staketet.

I år har det tillstött nya problem. Hela festivalområdet har slagits in i en hermetisk christos-wrapping som får området mot universitetet till att kännas som något av de där hemliga plantagen i Arkiv X där de odlade utomjordisk raps och talande insekter. Vid tunnelbanan har hemlighetskänslan ersatts med en känsla av undantagstillstånd. Det är mer poliser och ordningsvakter än vid reclaimar-pogromerna, unga människor huttrar fram sina legitimationer till hårdhudade företrädare för ordningsmakten som sållar bland besökarna som filmen Belägringen med Bruce Willis. Och jag nämnde väl att det regnar? Inte en Sonic Youth-t-shirt är torr.

Jag tror nog att jag hade platsat, i alla fall har jag åldern inne, men jag kan inte gå in i vilket fall. Min medföljande dotter är nämligen inte en fullvärdig person eftersom socialstyrelsen sagt att hon kan få hörselproblem av ljudnivån. Trots att vi alltid på konserter står ungefär en kilometer från scenen med (stora rosa) hörselskydd och en senapsdrypande korv i näven och trots att jag knappast behöver socialstyrelsens hjälp för att ta hand om mitt barn.

Så vi går hemåt i snögloppet. The Kid gör samtidigt en fin cover på Hounds of Love med Kate Bush som tonar ut ju längre bort jag kommer. Jag hade gärna sett och hört Josh Ritter, Mr Suitcase, Hello Saferide, Loney Dear, Tunng, och - tja - till och med Cat 5. Men regnet, the man, och socialstyrelsen konspirerade mot mig.