Shearwater: Palo Santo

När jag upptäckte Shearwater var det en bra dag. Shearwater kändes som den självklara och vackra efterföljaren till Will Oldham. Sensibelt och skört men ändå, i bästa mening, så manligt. If you stay sober, från Shearwaters första skiva The Dissolving Room är en av mina milstolpar i americana-genren från de senaste tio åren. The Dissolving Room innehöll även många andra lysande sorgliga stycken, som The Left Side. Därefter har Shearwater släppt några skivor som jag i och för sig gillat men som inte berört mig alls på samma sätt som If you stay sober. På Winged Life från 2004 finns det några ruggigt fina spår, som den fantastiskt gråtmilda nostalgitrippen The world in 1984.

Nya Palo Santo är därför en besvikelse. Shearwater har gått i en rockigare riktning, mer mot syskonbandet Okkervil River, och har lämnat det där litet naivt sentimentala som de paketerade i såna snygga förpackningar tidigare. Några vackra spår finns det på Palo Santo också, och jag kommer säkert lyssna på dessa spår en miljard gånger i år. Resten lägger jag i min lilla mp3-skräphög där jag samlar oinspirerade Jeff Buckley-ylanden och alltför Neil Youngiga-gitarrer.