Gnarls Barkley

Anledningen till att jag inte skrivit så mycket på Swedish Americana på sistone är för att jag inte lyssnat så mycket på americana. Jag har lyssnat på rap och soul istället. Mest har jag lyssnat på Gnarls Barkley. Årets mest medryckande skiva är utan tvekan Gnarls Barkley St Elsewhere som redan skrivits upp över allt och allt beröm är rättvist för skivan är helt outstanding. Från det första inledande spåret, en magnifik gospelsoul-pjäs där Cee Lo spelar ut hela negro spirituals-registret fast som om han var på speed, till det sista, dansanta The Last Time, håller sig St Elsewhere på Stax-höjder som - och jag överdriver inte nu - vi inte hört närheten av på åtminstone två decennier. Och bland alla dessa lysande spår så finns Crazy som jag utan att darra på min polyesterskjortemanschett placerar på pidestalen bredvid Theme from Shaft och Nassau gone Funky. Crazy är ett jordskred i Mississippi, en tornado i Tennessee, en uppenbarelse från New Orleans. Cee Los frasering sitter som ett krispigt maränglock på en soulig stuvning där Danger Mouse har bakat in de fetaste och mest dansanta beats du hört sen Sugar Hill Gangs Rapper's delight. Lyssna bara på timingen när han sjunger - who do you, who do you, who do you think you are...hahaha, bless your soul" och om du sedan kan visa mig någon sångare som är mer Isaac Hayes, Curtis Mayfield, Marvin Gay, som har mer religiös soulkraft idag - I double dare you, muthafucka - och jag lovar att ge bort alla min sammetsrockar till killarna i Snook och börja lyssna på Chips istället.