The Mendoza Line: Full of Light and Full of Fire

The Mendoza Line balanserar alltid på linjen mellan det briljanta och det ordinära. När de hållit sig på rätt sida, som på många av spåren på We’re All in This Alone, har de åstadkommit något av det bästa man kan hitta i det snabbt växande indiefolk/altcountry-facket. Försiktig, släpande nasal sång mot stämningsfyllda ljudbilder någonstans mellan å ena sidan Belle & Sebastian och Lisa Germano och å andra sidan Alison Kraus och (faktiskt) Bob Dylan. Med litet Pavement som krydda. Asch, ni fattar. Eller kanske inte. Vafan...

Senaste skivan med The Mendoza Line, Full of Light and Full of Fire, är åter igen en blandning av genialitet och menlöshet. Det verkar till en början så bra. Inledande Water Surrounds är klassisk country av finaste årgång, en låt som skulle kunna platsa på såväl Jesse Sykes som Paula Frasers låtlistor (vilket alltså är komplimanger). Catch a Collapsing Star är en typiskt bra The Mendoza Line-låt med litet hammondorgel och man-mot-kvinna-sång. Settle Down, Zelda är musikaliskt en modern indie-version av Chelsea Hotel med en fin text om sargade människor som med svårigheter passerat tjugoårsåldern men som fortfarande behöver någon att dricka kaffe med morgonen. (”Hey baby it don't mean shit to me, that you got a history. God knows that we've both been around”) Sen blir det alldeles för mycket skränigt munspel och osnutna gitarrer. Name Names skjuter iväg som en Lemonheads men utan det goda humöret. Mysterious in Black är inte bara en hemsk titel, det är även en jävligt tråkig låt.

Sammantaget är Full of Light… ännu en vid första anblick imponerande post i The Mendoza Lines meritförteckning som vid närmare granskning ger bilden av det underpresterande f.d. underbarnet som man mest kommer ihåg för att de en gång var så lovande och för att de skapat en egen liten nisch. Jag skulle nog inte använda uttrycket ”indiefolk” om det inte var för just The Mendoza Line. Jag antar att även det är en prestation of sorts.

Namnet ”The Mendoza Line”? Mendoza-linjen är tydligen en baseball-term som betecknar linjen mellan att vara en bra och en dålig slagman. Den som har ett ”batting average” under Mendoza-linjen anses så dålig att han inte platsar i Major League-baseball oavsett vilka kvaliteter spelaren har i övrigt. Det var väl ett välanpassat amerikanskt och jordnära namn på ett band? Ett namn som påminner mer om Matthew McConaughey än om f.d. highschoolnerdar utan date till balen med revanschbehov. Skönt.