Ära den som äras bör: Ian Brown

Ian Brown får inte den respekt han förtjänar. Det enda folk tycks associera Ian Brown till är hur han tog tusen år på sig att göra uppföljaren till Fool's Gold, hur han levde rövare på ett flygpan och att han knarkar som Courtney Love. Men mest skit får han för att han spräckte Stone Roses och alla förväntningar som hade hängts på deras späda, drogade Manchester-axlar. Fuck you, säger jag om det. Jag är glad åt att Brown körde Stone Roses rätt in i väggen. Hör ni det? Glad. Hahahaha! Stone Roses kan dra åt helvete. Ian Brown har gjort jävligt mycket bättre saker själv än allt med Stone Roses tillsammans. Kolla bara hur Ian Brown dansar. Vem skulle inte vilja kunna dansa som Ian Brown?

Time Is My Everything (Blåssektionslåten)


F.E.A.R (Cykelsången)


Corpses. (Crack-sången, med ett grymt munspelsparti på slutet)

P. G. Six: I've Been Travelling

Hantverkare går i mitt hus och gör något med ventilationen, tydligen. Så när jag nyss kom in i köket var det en Lützen-dimma av ett gult puder i hela rummet. Ökendamm. I mitt kök. Det blir till att moppa.

P. G. Six är ett nytt namn på Drag City. Det här är amerikansk rock för just de vägar där ökendammet sliter på navkapslarna och letar sig ned i plastglasen med coca-cola.

P.G. Six (mp3): I've Been Travelling

Sub Pop Singles Club

När du var liten prenumererade du på Bamse. Nu prenumererar du på Damernas, Veckans Affärer eller - om du är en olycklig liten människa - Slitz. Men däremellan hade du möjligheten att prenumerera på Sub Pops singlar. Du gjorde inte det, men du kunde ha gjort det, och då hade du varit cool. Nu är det redan för sent.

För de av er som är yngre kan en kort historisk utvikning vara på sin plats. Jag skall försöka att uttrycka det på ett modernt språk.

Sub Pop. Sub Pop var det tidiga 1990-talets viktigaste kulturinstitution. Litet som Alex Schulman är idag, kan man kanske säga, men Sub Pop producerade mest musik medan Schulman producerar, tja, texter om Schulman. Särskilt företrädde Sub Pop en musikstil som kallas "grunge" och som du idag känner igen från modevärlden där uttrycket är en synonym för rutiga skjortor, gjorda av människor som är äldre än de vill låtsas om. Kända grungeband var Mudhoney, Tad och Nirvana. Andra kända band på Sub Pop var t.ex. Afghan Whigs och Seaweed. Det är ingen överdrift att säga att Sub Pops artister tillhörde det tidiga 1990-talets mest betydelsefulla ikoner. Litet som Paris Hilton är idag, kan man kanske säga, men inte lika magra och sorgset ihåliga.

Singel. En singel var ett medium för att lagra och omsätta musik. I praktiken var en singel en bit plast, oftast svart, där musik fanns lagrad i s.k. spår. Man kan kanske betrakta en "singel" som ett slags speldosa. En speciell sak med singlar var att artister och skivbolagen kunde odla en viss, osund, exklusivitet genom att ge ut begränsade upplagor av musiken. Dessa "exklusiva" singlar kunde ibland ha en annan färg än svart, som vit, röd eller genomskinlig med en stor bild av en tecknad långhårig hårdrocksman med stora muskler som åt upp en drake. Stora singlar kallades för "LP" och där fanns det plats för fler låtar. Den sammanfattande beteckningen för "singlar" och "LP" (och s.k. "E.P") var "skivor", som alltså är samma uttryck som fortfarande används för de tomma skivor som du idag köper för att bränna ned mp3-or på.

Under en period (från 1988 och framåt, tills slutpunkten 1998) så skickade Sub Pop ut sådana här exklusiva singlar till prenumeranter. Dessa spår har varit svåra att få tag på tidigare, även inom sådana kriminella kretsar där människor stjäl och omsätter musik från hårt arbetande artister och ägnar sig åt terroristverksamhet. Men på bloggen I Am Fuel, You Are Friends har en givmild kulturarbetare själv digitaliserat sin samling med singlar från Sub Pop-klubben och delar med sig alldeles gratis. En kulturgärning som förtjänar alla superlativer du kan hitta i en kvällstidnings sportbilaga.

I Am Fuel, You Are Friends: Sub Pop Singles Club Retrospective (samling mp3-spår)

Red House Painter: All Mixed Up (cover)

You Tube är fanimig fantastiskt. Jag sökte på Red House Painters för ett par månader sedan och fick bara upp typ en grynig liveinspeling med sopigt ljud. Nu finns det massor med gryniga liveinspelingar med sopigt ljud.

Och så finns det denna video till All Mixed Up-covern. Kozelek är gjord för att spela in covers. Nästa månad spelar han Living Next Door to Alice i Åre och det kommer att låta exakt som Japanese to English eller alla andra Kozeleksånger. Det krävs talang för det.

Modest Mouse: Dashboard

Hade det inte varit grymt om Modest Mouse släppt en skiva med bara Red House Painters-covers? Tänk er textraden "Summer dress, makes you more beautiful than the rest" i en skränig avig MM-version. Grymt, va? Nähänä.

Jag tänker på Modest Mouse när jag går hem från jobbet. Den purpurfärgade eftermiddagssolen skiner över snön, luften är kristallklar och krispig, inga håriga förortsben syns i vita clamdigggers, alla myggor är döda. Allt borde vara bra, right? Men jag hatar det. Hatar vintern och den där jävla tidiga solnedgången.

Modest Mouse (mp3): Dashboard

Of Montreal

Det är många som tycker att Of Montreal är the shit. Jag kan inte förstå det. Det är ofta jobbigt att lyssna på och det gälla Shins-anslaget går inte alls hem som det t.ex. gör hos, öhm, The Shins. Här är videon till Heimdalsgate Like A Promethean Curse, först ut från nya skivan. Det signalerar vad jag misstänkt, att Of Montreal är en grupp teaterapetöntar. När jag har blivit doktor i juridik skall jag en gång för alla ta tag i mitt gamla projekt att göra det kriminaliserat för f.d. dramastudenter att släppa skivor.

BrittPop Highlights

Ikväll spelar Jarvis i Sthlm. Vem bryr sig. Pulp betyder inte ett skit för mig och Blur/Gene/Boo-Radleys/Supergrass/Charlatans/Thousand Yard Stair/Menswear blabla har inte gjort ett skit som jag skulle lyssna på idag. Och inte innan heller egentligen. Britpopen var en av de mest överskattade av alla en gång hajpade genrer. Men det fanns ljuspunkter. Här är några riktigt bra låtar av band som ibland kategoriserades till Britts pop, ibland ses som föregångare.

The LA's: There She Goes. En av de riktigt stora poplåtarna, däruppe i himlen med Wouldn't It Be Nice, She Loves You, There's A Light That Never Goes Out och My Umbrella.


The Auteurs: Showgirl. Så. Jävla. Brittisk


Bluetones: Slight Return. Snygga dufflar, bra låt. I övrigt inte så mycket att hänga i granen.

Depeche Mode: See You

Moderna tappningar av Depeche Mode fyller mig med en blandning av tristess, avsmak och ledsamhet. Tristessen kommer sig av den tråkiga stadiumrocken, avsmaken av den oblyga kommersialiseringen av ett band som tidigare skrivit "everything counts in large amounts" och ledsamhet över att ett band som utmanade sexuella konventioner och skrev lysande synthpoppärlor transformerades till en blandning av New Kids on the Block och Kent.

Men en gång i tiden var Depeche Mode fantastiska. Singelskivan 1981-1985 var en av de första skivor jag köpte för egna pengar och trion Black Celebration, Music for the Masses och Violator var ikoner i min samling.Fortfarande ser jag på de gamla Depeche-singlarna som milstolpar, och det är lätt att glömma hur bra pop bandet en gång gjorde när de följt upp med så mycket skit. Om Beach Boys följt upp Pet Sounds med rockopera-skivor så hade nog till och med Wouldn't It Be Nice (som nog är historiens bästa poplåt) blivit nedvärderad.

Jag skriver mest om ny musik här men tänkte ägna några postningar till att reminiss. Här är See You. En Helt Fantastisk Poplåt.

Andrew Bird: Armchair Apocrypha

Varenda musikblogg i världen har rapporterat om Andrew Birds nya skiva. Jag vet inte om jag är så där jävla psyched direkt. Den förra ägg-skivan innehöll en del vassa spår men kändes ganska mycket som ett överarbetat konceptalbum från en begåvad men egotrippad estetisk-praktisk gymnasist. Vi får väl se hur det utvecklats på nya Armchair Apocrypha. Heretics är det läckta mp3-spåret så ni kan ju göra er egen preliminära bedömning. Sufjan Stevens lillebror eller Regina Lund-varning?

Andrew Bird (mp3): Heretics

The Softlightes

Via I Guess I'm Floating (se länken till vänster) hittade jag The Softlightes eminenta indie-orgasmer. Det är quirky, det är piano, det är högskolepoäng. Men mest av allt så är det bra. Mina associationer går till The Shins och The Softlightes har precis som Shins alla möjligheter i världen att gå från collerock-stationer till stadiumindie i år. Och då är det ett kort steg till att kräva av sina fans enhetlig vit klädsel och likartade gester. Så fånga in dom innan dom peakar.

The Softlightes (mp 3): Heart Made of Sound / The Softlightes (My Space)

Shearwater: St. Marys Walk (mp3)

Hittade denna fina demo av Shearwaters akustiska gitarrsnyftare St Marys Walk på Misras hemsida. Fram med näsdukarna: Det är dags för episk balladeri.

Shearwater (mp3): St. Marys Walk

Dream Team: Rosie Thomas och Sufjan

Änglalika Sufjan och Rosie har en sång ihop. Rosie Thomas stämma är strävare och vackrare än någonsin-någonsin-någonsin. Och Sufjan. Sufjan... Sufjan! Orden tryter. Gud finns i Sufjan.

Rosie Thomas & Sufjan Stevens (mp3): Much Farther to Go

Fionn Regan: Be Good or Be Gone

Ah. Jag har redan pluggat för Fionn Regan men har inga problem med att göra det igen. Det här är dope. Jag älskar hur alla ljuden får ta plats och tävlar med Regans röst och hur bakgrunden alltid förlorar när sången hamrar in den banala men ganska smakfulla moraliteten: Om du inte tänker vara hygglig kan du fanimig dra.

The Knife: Pass this on

På träningslägret är allt strejtare än Kjell Bergqvist och inte en svettig designertröja i sikte och alla idrottsledarna går och lägger sig i våningssängarna. Så börjar det drypa hormoner från bastuväggarna. Och all öl har tagit slut och Slitz slängs under soffan och någon sätter på The Knifes Pass This On. Plötsligt säger höjdhopparen "Jag tror jag har litet melonlikör här", och spjutkastaren "Ska vi kolla in de nya tävlingsshortsen" och stavhopparen viskar i ditt öra "Jag har ett nytt hårbalsam - ska vi dansa?" och innan du vet ordet av studerar du insidan av en adonisliknande 400-meterslöpares vaxade lår.

The Knifes Pass This On är ett motgift mot homofobi och intolerans. Pure Gender Bender Classic.

Julie Doiron: Woke Myself Up

Julie Doirons Woke Myself Up är typ ute nu och det är mer perfekt popgehör och mer naivistisk depp-cynism än nånsin. Jag trodde jag passerat det där nu. Men inte. Everytime you think you're out, they PULL YOU BACK IN.

Julie Doiron (mp3): No More / Julie Doiron (video m.m): Me And My Friend

Lupe & Dilla

Jävlar vad jag underskattade Lupe Fiasco förra året, även om jag redan då gillade den. Jag har nog aldrig hört en rappare med sådan fingertoppskänsla i sin samtidssyn, med sådant hjärta i sina rim, med sådant sunt förnuft i sin inställning. Och en mjuk flow som bara kan jämföras med mästarna, Q-tip och Guru. Ett andetag frisk luft i en hiphopkultur vars peniscentrerade våldsglamourisering gör mig illamående ibland. Och jag hade inte ens hajjat exakt hur cool skateboard-tonårskärleksnovellen Kick, Push var förrän jag låtit den gå flera gånger till i mina nya hörlurar (med aktiv brusreducering, sweeeet!). Videon nedan. Sug in. Håll andan. Släpp ut.



Och på underskattnings-temat: Även J.Dilla. I alla fall denna denna underbara video.

Videor med Sigur Ros

Igår när jag lyssnade på Sigur Ros i hörlurar kom jag på att det inte finns något annat band vars musik jag lika intimt förknippar med videor. För mig är det omöjligt att höra Svefn-G-Englar utan att videon spelas upp i min inre teve. Samma sak med Loftarasa.

Sigur Ros videor är en egen konstgenre, separerade från, men sammnbundna med musiken. Här är en (fult sammanlagd) lista med några av deras bästa videor. Du har förmodligen sett de alla men det var nog ett tag sen. Ta en halvtimme ledigt och låt den isländska postapokalyptiska tragiken skölja över dig. Och klaga inte på mig om du sen sitter och gråter hulkande över barndomens förlorade oskuld.

Vi drar vel til loftarasa


Glósóli


Svefn-G-Englar


untitled #1 (vaka) (Min favorit.)


Vidra-Medium


Hoppipolla

The Glaciers

Men? Varför har jag inte hört det här tidigare? Det är nackdelen med kryosömn som säljarna aldrig nämner: Man missar så mycket medan man ligger nedfryst. Den här gången missade jag ett fantastiskt skivsläpp från The Glaciers. Och att Carolina Gylling skall sälja sina bröst för att mata svultna barn i Rwanda. Som jag sade, man missar mycket.

The Glaciers gör altcountry åt indiehållet och det låter alldeles underbart. Skivan gavs ut för några månader sedan på Eskimo Kisses Records (haha, ser ni, det är inte bara jag som överdriver mina metaforer: eskimåer och glaciärer...). Medlemmar som är alumni från The Mendoza Line och Hem. Sånger som är mer country än alt.

Bara för er har jag satt ihop en liten Glaciers-playlist från imeem. Den ligger nedan. Tryck på den gröna knappen. Gör det! Kom igen, gör det!

The Glaciers (My Space)

Au Revoir Simone

Imorgon spelar Au Revoir Simone på Debaser. Jag är helt säker på att det startar efter att vi småbarnsföräldrar stängt av våra Let's Dance-program, tagit våra litet för starka sömntabletter och gått och lagt oss vid nio. För de som är vaknare än så - och dessutom rent faktiskt inte sovandes - blir det säkert kanon. Det jobbiga jag-läste-alla-Jane Austen-när-jag-var-femton-namnet till trots.

Au Revoir Simone (mp3): Fallen Snow (remix)

Anyone for Cricket? The Ruby Suns

Det är något med vattnet och bergen, tror jag. Eller kiwifåglarna. Eller kanske att de har sex med får. Bra powerpop med klassiska ambitioner har i vilket fall alltid frodats i Nya Zeeland. Ruby Suns gör melodier som får dig att se ut som Brian Wilson i shorts, dina spinkiga, bleka gammelmansben till trots. Jorå, jag lovar. Du ser GRYM ut i de där shortsen. Så Kalifornien.

Uuähhh.

The Ruby Suns (My Space) / The Ruby Suns (mp3): It's Hard to Let You Know - Look Out SOS