Popaganda, Frescati

Det vilar en förbannelse över Popaganda. Det är alltid kallt som fan under festivalen. I år är det inget undantag. Som vanligt slår regnet i fejjan på luttrade indiekids med sina glansiga läppar begravda i öl som ofattbart nog är halvljummen fast det är minusgrader ute. Fet mat säljs på papptallrikar som viker sig när fettet sugit sig fast i kartongen och langosen glider ned i lervällingen där det tidigare fanns en gräsmatta. Underåriga försöker planka genom glipor i staketet.

I år har det tillstött nya problem. Hela festivalområdet har slagits in i en hermetisk christos-wrapping som får området mot universitetet till att kännas som något av de där hemliga plantagen i Arkiv X där de odlade utomjordisk raps och talande insekter. Vid tunnelbanan har hemlighetskänslan ersatts med en känsla av undantagstillstånd. Det är mer poliser och ordningsvakter än vid reclaimar-pogromerna, unga människor huttrar fram sina legitimationer till hårdhudade företrädare för ordningsmakten som sållar bland besökarna som filmen Belägringen med Bruce Willis. Och jag nämnde väl att det regnar? Inte en Sonic Youth-t-shirt är torr.

Jag tror nog att jag hade platsat, i alla fall har jag åldern inne, men jag kan inte gå in i vilket fall. Min medföljande dotter är nämligen inte en fullvärdig person eftersom socialstyrelsen sagt att hon kan få hörselproblem av ljudnivån. Trots att vi alltid på konserter står ungefär en kilometer från scenen med (stora rosa) hörselskydd och en senapsdrypande korv i näven och trots att jag knappast behöver socialstyrelsens hjälp för att ta hand om mitt barn.

Så vi går hemåt i snögloppet. The Kid gör samtidigt en fin cover på Hounds of Love med Kate Bush som tonar ut ju längre bort jag kommer. Jag hade gärna sett och hört Josh Ritter, Mr Suitcase, Hello Saferide, Loney Dear, Tunng, och - tja - till och med Cat 5. Men regnet, the man, och socialstyrelsen konspirerade mot mig.

Gnarls Barkley

Anledningen till att jag inte skrivit så mycket på Swedish Americana på sistone är för att jag inte lyssnat så mycket på americana. Jag har lyssnat på rap och soul istället. Mest har jag lyssnat på Gnarls Barkley. Årets mest medryckande skiva är utan tvekan Gnarls Barkley St Elsewhere som redan skrivits upp över allt och allt beröm är rättvist för skivan är helt outstanding. Från det första inledande spåret, en magnifik gospelsoul-pjäs där Cee Lo spelar ut hela negro spirituals-registret fast som om han var på speed, till det sista, dansanta The Last Time, håller sig St Elsewhere på Stax-höjder som - och jag överdriver inte nu - vi inte hört närheten av på åtminstone två decennier. Och bland alla dessa lysande spår så finns Crazy som jag utan att darra på min polyesterskjortemanschett placerar på pidestalen bredvid Theme from Shaft och Nassau gone Funky. Crazy är ett jordskred i Mississippi, en tornado i Tennessee, en uppenbarelse från New Orleans. Cee Los frasering sitter som ett krispigt maränglock på en soulig stuvning där Danger Mouse har bakat in de fetaste och mest dansanta beats du hört sen Sugar Hill Gangs Rapper's delight. Lyssna bara på timingen när han sjunger - who do you, who do you, who do you think you are...hahaha, bless your soul" och om du sedan kan visa mig någon sångare som är mer Isaac Hayes, Curtis Mayfield, Marvin Gay, som har mer religiös soulkraft idag - I double dare you, muthafucka - och jag lovar att ge bort alla min sammetsrockar till killarna i Snook och börja lyssna på Chips istället.

Shearwater: Palo Santo

När jag upptäckte Shearwater var det en bra dag. Shearwater kändes som den självklara och vackra efterföljaren till Will Oldham. Sensibelt och skört men ändå, i bästa mening, så manligt. If you stay sober, från Shearwaters första skiva The Dissolving Room är en av mina milstolpar i americana-genren från de senaste tio åren. The Dissolving Room innehöll även många andra lysande sorgliga stycken, som The Left Side. Därefter har Shearwater släppt några skivor som jag i och för sig gillat men som inte berört mig alls på samma sätt som If you stay sober. På Winged Life från 2004 finns det några ruggigt fina spår, som den fantastiskt gråtmilda nostalgitrippen The world in 1984.

Nya Palo Santo är därför en besvikelse. Shearwater har gått i en rockigare riktning, mer mot syskonbandet Okkervil River, och har lämnat det där litet naivt sentimentala som de paketerade i såna snygga förpackningar tidigare. Några vackra spår finns det på Palo Santo också, och jag kommer säkert lyssna på dessa spår en miljard gånger i år. Resten lägger jag i min lilla mp3-skräphög där jag samlar oinspirerade Jeff Buckley-ylanden och alltför Neil Youngiga-gitarrer.

Destroyer's Rubies

Destroyer låter som ett datorspel till Atari 2600 eller som ett hårdrocksbands töntiga försök att ta sig ett självironiskt namn. Men så är det inte alls. Bakom Destroyer döljer sig fantastisk musik i gränslandet folk/rock/pop. Bakom namnet döljer sig också egentligen främst en enda fysisk person, Dan Bejar. Bejar är f.ö. mest känd för sitt Sverigeaktuella band New Pornographers, i sin tur mest kända för sin grymma indieallsångsdänga Letter from an Occupant.

Destroyer är mer akademiska och mycket mer spännande än New Pornographers. Låtarna har i sin uppbyggnad och i sångens intonation ofta mer gemensamt med klassisk popmusik från det brittiska samväldet (Prefab Sprout/Go Betweens) än med den amerikanska - Bejar är från Kanada, förstås - elektriska rocktradition som Destroyer (och P0rnographers) ofta inordnas i.

På Destroyer's Rubies finns ytterligare en samling pop-rock-juveler av ädlaste slag. (Ja, vafan, försök själv komma på en roligare metafor så här tidigt på morgonen.) Inledande titelspåret Rubies är en över nio minuter lång popresa som inte står stora fullängdssaker som Built to Spill's Broken Chairs, Sufjan Stevens The Predatory Wasps... eller Modest Mouse Taking Shit About a Pretty Sunset långt efter i sin suggestiva, organiska utveckling i olika riktningar men med fötterna tryggt förankrade i en solid melodi.

Några ljudspår kan du höra här: (European Oils och Watercolours in the Ocean)

Kvartalssummering

Det har varit ett bra år. Det här är de första tre månadernas bästa skivor so far, och då har jag ännu inte letat fram nya Drive By Truckers, och den är säkert skitbra för det är de alltid.

Utan inbördes ordning:

• Josh Rouse: Subtitulo (se Quiet Town här windows mediaspelare /real /quick time)
• Mark Lanegan & Isobel Campbell: Ballad of the Broken Seas
• Jenny Lewis & The Watson Twins: Rabbit Fur Coat
• The Knife: Silent Shout
• Neko Case: Fox Confessor
• Band of Horses: Everything All the Time
• Broken Family Band: Balls
• Built to Spill: You in Reverse
• Eef Barzalay: Bitter Honey
• My Latest Novel: Wolves
  

Band of Horses: Everything All the Time

Sub Pop kan inte göra fel nu för tiden. Det gamla grungeikonbolaget släpper fram lysande band på löpande band inom de mest skiftande av genrer. Jag tänkte säga att Sub Pop helt frigjort sig från sin Nirvana-atavism men så är det inte. Alldeles nyss kom en ny skiva med Mudhoney som du inte kommer att lyssna på och inte jag heller. Men Sub Pop klämmer numer ur sig så mycket mer än mudhoneysar. Vi kommer däremot lyssna på Band of Horses, ytterligare ett stjärnmärkt införande i Sub Pops bandkatalog efter de senaste årens mäktiga Sub Pop-släpp från band som Wolf Parade och Iron & Wine.

Band of Horses låter litet som om just Wolf Parade skulle spela The Shins-låtar. Det är ofta ödsligt och svullet och varglikt. The Funeral är ett representativt exempel. I lugnare stunder skruvas förstärkarna ned och då kan det bli skör stämsång som avslutande spåret St. Augustine eller ökenballad som på inledande For Wicked Gil.

Skivan blev hyllad i Pitchfork och då vet ni vad som kommer att hända. Det kommer att bli stadiumindie av alltihop så du kan lika gärna börja lyssna redan nu så att du har koll när Band of Horses säljer ut Stadion nästa sommar och du står först i kön, med en tummad skiva och stammar att du varit nere med skiten sen dag ett.

Eef Barzelay: Bitter Honey

Eef Barzelay är vanligtvis sångare i Clem Snide, detta fina americana-band som skrivit så många fina americana-låtar med så fina, sentimentala berättelser. Nu har Eef, ett namn som gjort för att sälja crack till barn och skaffa sig en blingbling-fasad framför tandraderna, gjort en soloskiva. Bitter Honey är full med ylande, akustiska rockballader i nedstigande led från Neil Young men med en (lätt) hint av indie. Men de där glansiga tandraderna och de baggy byxorna och svansen med hoochiemamas verkar ändå finnas där i bakhuvudet på Eef. Lyssna på Bitter Honey.

"That was my ass you saw bouncing next to Ludacris.
It was only on-screen for a second, but it's kind of hard to miss.
And all those other hoochie skanks
They ain't got shit on me.
And one of Nelly's bodyguards, he totally agreed,"

Coolast sedan Greg Dulli namedroppade Nas på en Afghan Whigs-skiva.

Iron & Wine/ Calexico (Live, Berns 30 april)

Den 30 april kommer Iron & Wine (Sam Beam) och Calexico till Stockholm för en gemensam konsert, som en naturlig uppföljare till deras gemensamma skiva från förra året. Sam Beam stod dessbättre i förgrunden på den och förhoppningsvis är det han som för även på konserten (på Berns, av alla ställen). Det kan bli hur bra som helst. När Iron & Wine spelade tillsammans med Rosie Thomas och han Mercer från The Shins så stal Beam showen totalt med sina lågmälda ballader om fattigdom och kärlek. Sådana finns även på Iron & Wine/Calexico-skivan. Lyssna t.ex. på 16, maybe less, eller He Lays in the Reins (som får Calexicos texmex-sound att framstå i bättre dager än på femtio år.)

The Broken Family Band: Welcome Home, Loser

The Broken Family Band är från England men spelar den finaste traditionella americana man kan tänka sig. Snart kommer de med ett nytt album, Balls, och jag har inte alls lyssnat färdigt på den förra, Welcome Home, Loser, än. Faktum är att jag nyss upptäckt att det görs så här bra balalajkacountry även i England. Det blir till att göra sin hemläxa under våren. För nybörjaren där ute kan jag rekommendera Walking Back to Jesus, Honest Man's Blues och The Perfect Gentleman som en introduktion.

Jenny Lewis and the Watson Twins: Rabbit Fur Coat

Jenny Lewis är mest känd för att hon sjunger popsånger i Rilo Kiley och för att hon är en miljon indiekids favoritpinuppa med sitt kopparfärgade hår och vackra monalisa-leende. Andra känner igen Jenny Lewis från hennes medverkan i Roseanne som barnskådis. Nu har Jenny Lewis tillsammans med de skönsjungande tvillingarna Watson gjort en av årets allra bästa skivor. Rabbit Fur Coat är full av släpiga countrypop-pärlor ackompanjerade av den vackraste körsång. Jag blev inledningsvis förskräckt av det faktum att skivan inkluderade en cover på Travelling Wilburys Handle With Care - som mycket riktigt är det minst inspirerade på skivan - men det förstör inte alls helhetsintrycket så som man skulle tro. Det blir nästan litet nostalgiskt och trevligt även det.

Rabbit Fur Coat är bättre, mycket bättre, än allt som Jenny Lewis gjort med Rilo Kiley. Skivan är en fin avvägning av olika stämningslägen och med massor av riktiga, klassiska (jajamen) melodier som på Melt Your Heart (kan höras på Jenny Lewis MySpace-sida) och i videon till Rise up with Fists (se www.jennylewis.com under video) är Sarah "I was licking jelly of my boyfriend's penis" Silverman med och det är så bra allting.

Swearing at Motorists: Last Night Becomes This Morning

Swearing at Motorists är nog egentligen inte min pint Bud. Men det finns något sympatiskt och självdistanserat över det gamla indiebandets attityd till vad de håller på med. Nya skivan är en exposé över ett turnerande på tomma nattklubbar och den där typiska och romantiska bilden av mil efter mig på ändlösa amerikanska vägar. Hela skivan är tydligen inspelad på vägarna - hotellrum, soundchecks och till och med i turnebussen. Fantastiskt.

Vissa låtar sätter sig fast. Time Zones and Area Codes är en seg och släpig, akustisk singer-songwriter-ballad med stämsång och nästan litet Jeff Buckley-sensibilitet emellanåt. Lost Your Wig är en grym låt med vargylande sång och avskalat gitarrkomp. Ofta går Swearing... litet snett i monotonrocken men även så är det inte sällan helt okej. Som på Northern Line, till exempel.

Swearing at Motorists är de första att berätta om hur det är att kliva av plåtbussen efter femtio mils resa för att ställa sig inför en klubb med femtio halvfulla besökare, för att sedan dra vidare till nästa lokal och det känns riktigt coolt i det avmätta indiefack de ofta sorteras till.

El Ten Eleven: El Ten Eleven

Det är svårt att kategorisera El Ten Eleven. Jag kan börja i den enkla ändan. El Ten Eleven består av två musiker. Den ena spelar bas och den andra trummor. Därtill läggs en del programmerade ljud, men inte så mycket egentligen. Låtarna är dessutom instrumentala.

Med de här beståndsdelarna känns det naturligt att placera El Ten Eleven i postrock-facket. Och det är kanske något slags postrock. I alla fall ibland. På hemsidan säger bandet att de gillar Tortoise, vilket väl var mer av ett statement tidigare än vad det är nu men det säger ändå något om vilken del av universum bandet tillhör. Men El Ten Eleven spelar även i andra ligor. Själv hör jag ganska mycket Pinback i El Ten Eleven. Det är en fin komplimang från mig, att låta som Pinback. Eller, varför inte, med en hopplös jämförelse överlastad med alternativa band: Det låter som Pinback som spelar Sigur Ros producerat av G!YBE. Okej, så det var krystat. Men jag är beredd att backa upp jämförelsen. Hela vägen in i förstärkaren. Om inte annat med några länkar. (1 (mp3), 2 (quicktime-video, stor), 3 (quicktime-video, stor)).

I morgon spelar El Ten Eleven på The Make Out Room i San Fransisco. Det låter paradisiskt. En matinéspelning (!) med melodisk monotoni, happy hour-öl från ett mikrobryggeri innanför disken, hemväg med varma kvällsvindar, i världens bästa stad. Vi ses väl där? Jag står längst fram med mina skinniga nävar sträckta som antenner mot himlen.

El Ten Eleven: El Ten Eleven kan köpas från skivbolaget Bar None.

Hello Saferide (igen)

Nu har det skett. Äntligen så har min dotter kommit över sin fixering vid The Smiths: Ask. Nu behöver vi inte längre lyssna på it's the bond-the-bond-the bond femhundra gånger om dagen. Istället har jag idag lyssnat på Long Lost Penpal ungefär 50 gånger. Fast det är klart. Det är fortfarande tidigt.

Hello Saferide: Long Last Penpal

Hello Saferide kommer från Östersund, består av Annika Norlin, och låter som en modern och nordisk version av Julianna Hatfield men med inslag av Rosie Thomas. Smittande gitarrpop med en underton av melankoli alltså. Jag hade glömt hur mycket jag saknade Julianna Hatfield och hennes proud-to-be-virgin-but-I-may-just-be-playing-credo och hennes tonårsskuttande yeah-yeah-yeahs inför varje refräng. När jag hör Hello Saferide så påminns jag om Hatfields band Blake Babies, det fulländade samarbetet med Evan Dandos underskattade pop-geni på Lemonheads It’s a Shame About Ray och singeln som skulle göra Hatfield till storhet, My Sister, vilket aldrig riktigt hände. Lyssna till exempel på San Fransisco (som finns här). Men Hello Saferide är så mycket bättre än så, just för att det finns det där inslaget av vemod i så många av hennes låtar.

Long Lost Penpal är ett samarbete mellan Hello Saferide och Firefox AK. Låten har tydligen hamnat på soundtracket till en ny HBO-storserie och även om det inte är The OC och en motorväg direkt till listtoppar så är det säkert tillräckligt för att alltfler skall börja betala för låtarna på iTunes så att Annika Norlin kan köpa sig en SUV att kryssa runt med på Frösön. Låten är hur som helst skitbra och det finns en video till, den är också bra, och idag är det en propagandistisk vinterdag i Stockholm, solen skiner som ett vykort från en världscuptävling i skidor och nu ska jag gå ut och äta en vedugnspizza med ruccola och stark salami.

Tillägg (14 feb.): Idag är det Alla hjärtans dag, vilket du kan, öhm, fira (?) genom att fylla dina vänners epostlådor med Hello Saferide: Valentine's Day (mp3) som du kan hämta alldeles gratis här.

The Mendoza Line: Full of Light and Full of Fire

The Mendoza Line balanserar alltid på linjen mellan det briljanta och det ordinära. När de hållit sig på rätt sida, som på många av spåren på We’re All in This Alone, har de åstadkommit något av det bästa man kan hitta i det snabbt växande indiefolk/altcountry-facket. Försiktig, släpande nasal sång mot stämningsfyllda ljudbilder någonstans mellan å ena sidan Belle & Sebastian och Lisa Germano och å andra sidan Alison Kraus och (faktiskt) Bob Dylan. Med litet Pavement som krydda. Asch, ni fattar. Eller kanske inte. Vafan...

Senaste skivan med The Mendoza Line, Full of Light and Full of Fire, är åter igen en blandning av genialitet och menlöshet. Det verkar till en början så bra. Inledande Water Surrounds är klassisk country av finaste årgång, en låt som skulle kunna platsa på såväl Jesse Sykes som Paula Frasers låtlistor (vilket alltså är komplimanger). Catch a Collapsing Star är en typiskt bra The Mendoza Line-låt med litet hammondorgel och man-mot-kvinna-sång. Settle Down, Zelda är musikaliskt en modern indie-version av Chelsea Hotel med en fin text om sargade människor som med svårigheter passerat tjugoårsåldern men som fortfarande behöver någon att dricka kaffe med morgonen. (”Hey baby it don't mean shit to me, that you got a history. God knows that we've both been around”) Sen blir det alldeles för mycket skränigt munspel och osnutna gitarrer. Name Names skjuter iväg som en Lemonheads men utan det goda humöret. Mysterious in Black är inte bara en hemsk titel, det är även en jävligt tråkig låt.

Sammantaget är Full of Light… ännu en vid första anblick imponerande post i The Mendoza Lines meritförteckning som vid närmare granskning ger bilden av det underpresterande f.d. underbarnet som man mest kommer ihåg för att de en gång var så lovande och för att de skapat en egen liten nisch. Jag skulle nog inte använda uttrycket ”indiefolk” om det inte var för just The Mendoza Line. Jag antar att även det är en prestation of sorts.

Namnet ”The Mendoza Line”? Mendoza-linjen är tydligen en baseball-term som betecknar linjen mellan att vara en bra och en dålig slagman. Den som har ett ”batting average” under Mendoza-linjen anses så dålig att han inte platsar i Major League-baseball oavsett vilka kvaliteter spelaren har i övrigt. Det var väl ett välanpassat amerikanskt och jordnära namn på ett band? Ett namn som påminner mer om Matthew McConaughey än om f.d. highschoolnerdar utan date till balen med revanschbehov. Skönt.

The Foxymorons: Harvard Hands

Vad The Foxymorons saknar i bandnamn tar de igen i låttitlar. Harvard Hands är en snygg låttitel som åtminstone drar mina associationer till den mäktiga utskåpningen som Jack Nicholson ger Tom Cruise i A Few Good Men. Harvard Hands är också en väldigt bra indiepoplåt. The Foxymorons gör gammaldags bortglömd powerpopindie, mellan Big Star, The Posies och The Mendoza Line . Fast bra.

Uncut nr 1/2006

Det påstås i bland att Uncut är en engelsk tidning. Inte ens en anställd acnegymnasist på Pressbyrån kan naturligtvis påstå att det är en publikation med en engelsk identitet eller att det finns något i innehållet som kan framstå som "engelskt". Vad jag tror att de som kallar Uncut för en engelsk tidning menar är att den är skriven till ganska stor del av (ålderstigna, men det är en annan sak) journalister som råkar bo i England (även om uppenbarligen inte påverkas nämnvärt av sin omgivning) och att tidningen, typ, är tryckt i England, eller nåt.

Jag tycker att den engelska hypotesen verkar lika otrolig som flogiston-teorin. Allt med Uncut är amerikanskt. Innehållet, stilistiken, allt. Om ni skärskådar pigmentet på vilket omslag som helst, tittar riktigt noga, så skall ni se små stjärnstänkta flaggor och coca-cola-loggor där, mellan Springsteens eller Dylans ögon. Min egen hypotes är att Uncut görs i Langley och är en snyggare efterträdare till sådan propaganda som Nick Carter eller R.C ("R.C. är grossist. Grossist i våld"). För att ge en litet trevligare bild av USA och för att påminna europeer om att USA inte bara är våltäktande militärfängelseplitar, miljöbovar och handelshinder. Det finns fina saker i USA. Det finns Nashville, Memphis och ett dike som brukade vara New Orleans också. Och där görs det bra musik och film och grejer. Utom i New Orleans förstås.

Vem fan bryr sig. Uncut är på det hela taget en bra och härligt överdrivet initierad musiktidning och skriver dessutom många gånger bra och överdrivet initierade texter om americana. Mina vänners vänner är även mina vänner. Men jag har förståelse för att man kan tycka att Uncut är litet mossig. Den är mossig. Jag menar, jag gillar Nebraska lika mycket som nästa kille men det känns inte så fräscht 2005 att ha omslaget från Born to Run på omslaget månaden efter, antar jag, Neil Young. (Neil Young är nämligen på omslaget varannan månad.) Uncut verkar själva vara medvetna om det. Jag kan inte tro annat än att de driver med sin egen mossighet. I senaste numret - självklart med Dylan på framsidan - har de den slutgiltiga (varför har det ordet en sådan otrevlig klang nu igen?) årsbästalistan. The 20 Best Albums of 1966. 1966! Listan i Uncut nr 1/ 2006 toppas av Blonde on Blonde, Pet Sounds och Revolver. Är det inte fantastiskt, så säg?

Rosie Thomas: Since You've Been Around

Det kan tyckas som en konstig jämförelse men Rosie Thomas får mig ibland att tänka på Chris Isaak. Isaak har själv bara gjort par bra låtar (om än massor med bra covers - Isaak är coverkungen) medan Rosie Thomas strött ut perfekta sorgpoplåtar som vore det konfetti. Men Isaak och Rosie Thomas har gemensamt en förmåga att skapa en kontrast mellan musik och personlighet. Det märks mest live. Där musiken är sorgsen och vackert vemodig är Thomas – liksom Isaak – rolig, skämtsam och avspänd. Det gör musikens svärta tydlig, men det gör också den uthärdlig när den annars kan bli för kompakt (eller för klyschig).

Rosie Thomas spelade på Kägelbanan för några år sedan. Kontrasten mellan glädje och sorg var där så väldigt tydlig. Thomas röst var aldrig vackrare och hennes texter var aldrig vemodigare än då. Innan spelningen hade hon däremot kört en ståupprutin och mellan låtarna upprepade hon att ”You guys should really stay here afterwards and we can hang out for a while” och berättade roliga historier.

Efter spelningen berättade jag för Rosie Thomas när vi ”hängde” tillsammans (hon signerade skivor – jag trängde mig förbi en kö genom att andas ölandedräkt i folks ansikten) att hennes låt Wedding Day sitt separationstema till trots blev ett slags anthem för mig och min fru när vi gifte oss i USA för några år sedan. Rosie (javafan – om vi hänger tillsammans kan vi väl använda förstanamnet också) såg uppriktigt glad ut, fortsatte att signera skivor men jagade sedan tag i mig när jag var på väg ut och tryckte en skiva i min hand. ”Dear Marten [”How do you spell that?”] and [”What’s your wife’s name? ...Like that?”]. Congratulations on getting married and good luck. Kisses, Rosie”. Hjärteknipande, är det inte? Jag tycker det.

Rosie Thomas skiva från i höstas, If Songs Could Be Held, är ett steg på en väg där i alla fall inte jag kommer att följa med. På något sätt har det tonfall som fått Rosie Thomas att låta egen och annorlunda - även om hennes ganska raka och enkla pianoballader egentligen alltid haft något slags smygpotential att kunna segla högt på amerikanska försäljningslistor i det fack som fylls av Tori Amos, Jewel eller (sorry…) Vanessa Carlton - gått förlorat. Identiteten har blivit alltmer svår att skönja. Det finns massor med starka melodier som Vanessa Carlton kunnat sälja sitt piano för men sällan något som intresserar.

Det finns ett undantag. Inledande Since You’ve Been Around är en grym melodi med lätta tempoväxlingar, oooahnden och ett inte alltför svulstigt arrangemang. Jag tror att det var den här låten som Josh Rouse utsåg till 2005 års bästa låt i någon tidning, eftersom han antagligen var för ödmjuk för att välja sin egen Winter in the Hamptons. Om Rosie Thomas gör fler sådana låtar borde hon kunna sälja som smör och ändå hänga på väggen hos oss som gillar Josh Rouse.

The Night G.G. Allin Came to Town med Drive By Truckers

Alla som kan göra en steelguitartyngd sydstatsrockballad som går från en redogörelse om ledan av att sitta hemma och dricka sig till medvetslöshet och att sedan fortsätta dricka på morgonen, till att i målande språk berätta om en konsert där GG Allin bajsar på scenen och sedan kastar ut det i publiken, och dessutom lyckas få det att låta som om Allmängilitiga Saker behandlas, förtjänar all den bourbonimpregnerade respekt vi kan uppbåda. Drive By Truckers är dessutom det tuffaste rednecknamnet på ett band. Någonsin.

The Kingsbury Manx

Igår var jag på Naturhistoriska museet. Naturhistoriska är ett bra museum när man har barn. Stora ytor, många knappar och en restaurang där jag får rabatt på maten. På museet finns det utställningar också. Mest uppstoppade djur, tycker jag. Jag såg en präktig kungsälg och ett lodjur. Och så finns det avskalade ben som påstås vara skitgamla och som satts ihop till imponerande konstruktioner av kreativa benforskare.

Apropå detta så har The Kingsbury Manx kommit med en ny skiva. Eller, det var väl egentligen några månader sedan skivan "kom" men den svävade vidare till mina öron först i dagarna. Det låter ganska mycket som Kingsbury Manx brukar låta men det säger väl inte så mycket för de flesta eftersom jag har märkt att Kingsbury Manx inte spelas på MTV så ofta. Det är i alla fall något slags småseg indie-folkpop där utvecklingen har gått från indie till folkpop.

Titeln på nya skivan andas imposant americana, The Fast Fall and Rise of the South, men det är blir inte så mycket av den varan. Det är ganska tråkigt faktiskt. Jag vet att det finns vissa som gillar tråk. Gillar man sin tidiga Lambchop eller Vic Chestnut i sina minst melodiska stunder kan man nog trivas med Kingsbury Manx också. Vi andra kan skita i The Fast Fall and Rise of the South. I stället kan vi ju lyssna på en modern klassiker som Manx levererade redan på första skivan. Piss Diary är sin handledskarvande tonåringstitel till trots en lysande finstämd popballad med falsett och trivsam college-bandkänsla.