Sufjan Stevens är vår tids viktigaste artist. Eftersom jag fått förfrågningar av "en beundrarinna" om jag inte kunde komplettera mina playlists med mer Sufjan så gick jag hela vägen - no pun intented - och gjorde en renodlad lista med enbart Sufjan. Denna vackre, vackre man. 
Det är nåt visst med England ändå. Den torra humorn, stiff upper lip, handgjorda skor - till och med de engelska folkmorden har en disciplinerad och stilren patina. ("Mr Livingstone, I presume?") Det finns en grym scen i teveserien Scrubs, där Zach Braff tuggar på en torr "biscuit" och säger "ah, britishy". Torrt, smaklöst, men det skall liksom vara så bara.
Men jag kan banne mig inte med den där smutsengelska grejen. Sultans of Pings reunion, till exempel. Jag undrar bara...varför? Och it ain't over: nu kommer Levellers hit. Vi måste agera. Annars kommer ungdomen snart sitta där i en dragig husvagn med smutsiga batikkläder och lyssna på Ozric Tentacles. Och då är det redan för sent. Då är vi tillbaka i Carter USM.
Egentligen litet för hippt för min smak men jag fastnar som fan för She Fell Out med Crystal Castles. Så...modernt.
Crystal Castles: She Fell Out / Crystal Castles My Space
Jag försöker att inte reta mig på saker. Livet är för kort och erbjuder alldeles för många frestelser att falla in i bitterhet även utan att man retar sig på saker. Men jag retar mig ändå på vissa saker.
* Jag retar mig på när människor använder sig av meningslösa initialer i sina namn. Jag tror att anledningen ofta är att de tycker att namnet kan framstå som litet mer intressant eller överklassigt med en extra initial. Men i själva verket är det ju tvärtom. "Carl M. Sundevall". "Michael B. Tretow". "Cecilia B. Jonsson". Shit, vad löjligt. (Enda undantaget är M. Night Shulayman. Det där M:et gör hela skillnaden. Men han är ett undantag så tro inte att en konsonant framför förnamnet i allmänhet gör ditt -son namn mer hollywoodskt. Det bara framhäver hur svenne du är.)
* Olle Palmlöf.
* Jag retar mig på Scissor Sisters. Scissor Sisters är värdelösa. Hur värdelösa som helst. Jag retar mig också på att så många inte förstår hur värdelösa SS är, vilket innebär att jag tvingas lyssna på deras värdelösa låtar i olika sammanhang. Det kan reta upp mig ibland.
* Människor som äter roadkill. Jag har svårt för det helt enkelt. Kalla mig för bigott.
* Jag retar mig på uttrycket "feministiskt självförsvar." Vafan? Varför skall inte kvinnor lära sig en riktig, etablerad och prövad självförsvarsteknik? Här har kvinnor undanskuffats och trampats på i millennier och när så insikten äntligen sjunkit in att det finns situationer där människor vill kvinnor illa, bara för att de är kvinnor, så utvecklas någon form av b-kampkonst med litet pungsparkar och primalskrik som kvinnor luras att gå på istället för en riktig, krossarkampsport som verkligen kan ge verktygen för självförsvar. "Feministisk självförsvar" är en del av patriarkets strategi. "Vi lurar kvinnorna att det räcker med ett slag i skrevet och ett skrik så är det lättare att fortsätta med allt våldtagande i skogarna, hahaha." skrattar patriarket. Om litet fler kvinnor lärt sig halsslag hos sensei Tamas Weber - "from the old school of hard knock karate" - på Sveavägens Svea Budocenter istället så hade Sverige blivit några potentiella våldtäksmän fattigare. (Se klipp nedan.)
Ooossh. Scchottish Schupreem.
(Det är något med skotska som gör att jag vill prata som Sean Connery.)
Ian Brown får inte den respekt han förtjänar. Det enda folk tycks associera Ian Brown till är hur han tog tusen år på sig att göra uppföljaren till Fool's Gold, hur han levde rövare på ett flygpan och att han knarkar som Courtney Love. Men mest skit får han för att han spräckte Stone Roses och alla förväntningar som hade hängts på deras späda, drogade Manchester-axlar. Fuck you, säger jag om det. Jag är glad åt att Brown körde Stone Roses rätt in i väggen. Hör ni det? Glad. Hahahaha! Stone Roses kan dra åt helvete. Ian Brown har gjort jävligt mycket bättre saker själv än allt med Stone Roses tillsammans. Kolla bara hur Ian Brown dansar. Vem skulle inte vilja kunna dansa som Ian Brown?
Time Is My Everything (Blåssektionslåten)
F.E.A.R (Cykelsången)
Corpses. (Crack-sången, med ett grymt munspelsparti på slutet)
När du var liten prenumererade du på Bamse. Nu prenumererar du på Damernas, Veckans Affärer eller - om du är en olycklig liten människa - Slitz. Men däremellan hade du möjligheten att prenumerera på Sub Pops singlar. Du gjorde inte det, men du kunde ha gjort det, och då hade du varit cool. Nu är det redan för sent.
För de av er som är yngre kan en kort historisk utvikning vara på sin plats. Jag skall försöka att uttrycka det på ett modernt språk.
Sub Pop. Sub Pop var det tidiga 1990-talets viktigaste kulturinstitution. Litet som Alex Schulman är idag, kan man kanske säga, men Sub Pop producerade mest musik medan Schulman producerar, tja, texter om Schulman. Särskilt företrädde Sub Pop en musikstil som kallas "grunge" och som du idag känner igen från modevärlden där uttrycket är en synonym för rutiga skjortor, gjorda av människor som är äldre än de vill låtsas om. Kända grungeband var Mudhoney, Tad och Nirvana. Andra kända band på Sub Pop var t.ex. Afghan Whigs och Seaweed. Det är ingen överdrift att säga att Sub Pops artister tillhörde det tidiga 1990-talets mest betydelsefulla ikoner. Litet som Paris Hilton är idag, kan man kanske säga, men inte lika magra och sorgset ihåliga.
Singel. En singel var ett medium för att lagra och omsätta musik. I praktiken var en singel en bit plast, oftast svart, där musik fanns lagrad i s.k. spår. Man kan kanske betrakta en "singel" som ett slags speldosa. En speciell sak med singlar var att artister och skivbolagen kunde odla en viss, osund, exklusivitet genom att ge ut begränsade upplagor av musiken. Dessa "exklusiva" singlar kunde ibland ha en annan färg än svart, som vit, röd eller genomskinlig med en stor bild av en tecknad långhårig hårdrocksman med stora muskler som åt upp en drake. Stora singlar kallades för "LP" och där fanns det plats för fler låtar. Den sammanfattande beteckningen för "singlar" och "LP" (och s.k. "E.P") var "skivor", som alltså är samma uttryck som fortfarande används för de tomma skivor som du idag köper för att bränna ned mp3-or på.
Under en period (från 1988 och framåt, tills slutpunkten 1998) så skickade Sub Pop ut sådana här exklusiva singlar till prenumeranter. Dessa spår har varit svåra att få tag på tidigare, även inom sådana kriminella kretsar där människor stjäl och omsätter musik från hårt arbetande artister och ägnar sig åt terroristverksamhet. Men på bloggen I Am Fuel, You Are Friends har en givmild kulturarbetare själv digitaliserat sin samling med singlar från Sub Pop-klubben och delar med sig alldeles gratis. En kulturgärning som förtjänar alla superlativer du kan hitta i en kvällstidnings sportbilaga.
I Am Fuel, You Are Friends: Sub Pop Singles Club Retrospective (samling mp3-spår)
You Tube är fanimig fantastiskt. Jag sökte på Red House Painters för ett par månader sedan och fick bara upp typ en grynig liveinspeling med sopigt ljud. Nu finns det massor med gryniga liveinspelingar med sopigt ljud.
Och så finns det denna video till All Mixed Up-covern. Kozelek är gjord för att spela in covers. Nästa månad spelar han Living Next Door to Alice i Åre och det kommer att låta exakt som Japanese to English eller alla andra Kozeleksånger. Det krävs talang för det.
Hade det inte varit grymt om Modest Mouse släppt en skiva med bara Red House Painters-covers? Tänk er textraden "Summer dress, makes you more beautiful than the rest" i en skränig avig MM-version. Grymt, va? Nähänä.
Jag tänker på Modest Mouse när jag går hem från jobbet. Den purpurfärgade eftermiddagssolen skiner över snön, luften är kristallklar och krispig, inga håriga förortsben syns i vita clamdigggers, alla myggor är döda. Allt borde vara bra, right? Men jag hatar det. Hatar vintern och den där jävla tidiga solnedgången.
Modest Mouse (mp3): Dashboard
Det är många som tycker att Of Montreal är the shit. Jag kan inte förstå det. Det är ofta jobbigt att lyssna på och det gälla Shins-anslaget går inte alls hem som det t.ex. gör hos, öhm, The Shins. Här är videon till Heimdalsgate Like A Promethean Curse, först ut från nya skivan. Det signalerar vad jag misstänkt, att Of Montreal är en grupp teaterapetöntar. När jag har blivit doktor i juridik skall jag en gång för alla ta tag i mitt gamla projekt att göra det kriminaliserat för f.d. dramastudenter att släppa skivor.
Ikväll spelar Jarvis i Sthlm. Vem bryr sig. Pulp betyder inte ett skit för mig och Blur/Gene/Boo-Radleys/Supergrass/Charlatans/Thousand Yard Stair/Menswear blabla har inte gjort ett skit som jag skulle lyssna på idag. Och inte innan heller egentligen. Britpopen var en av de mest överskattade av alla en gång hajpade genrer. Men det fanns ljuspunkter. Här är några riktigt bra låtar av band som ibland kategoriserades till Britts pop, ibland ses som föregångare.
The LA's: There She Goes. En av de riktigt stora poplåtarna, däruppe i himlen med Wouldn't It Be Nice, She Loves You, There's A Light That Never Goes Out och My Umbrella.
The Auteurs: Showgirl. Så. Jävla. Brittisk
Bluetones: Slight Return. Snygga dufflar, bra låt. I övrigt inte så mycket att hänga i granen.
Moderna tappningar av Depeche Mode fyller mig med en blandning av tristess, avsmak och ledsamhet. Tristessen kommer sig av den tråkiga stadiumrocken, avsmaken av den oblyga kommersialiseringen av ett band som tidigare skrivit "everything counts in large amounts" och ledsamhet över att ett band som utmanade sexuella konventioner och skrev lysande synthpoppärlor transformerades till en blandning av New Kids on the Block och Kent.
Men en gång i tiden var Depeche Mode fantastiska. Singelskivan 1981-1985 var en av de första skivor jag köpte för egna pengar och trion Black Celebration, Music for the Masses och Violator var ikoner i min samling.Fortfarande ser jag på de gamla Depeche-singlarna som milstolpar, och det är lätt att glömma hur bra pop bandet en gång gjorde när de följt upp med så mycket skit. Om Beach Boys följt upp Pet Sounds med rockopera-skivor så hade nog till och med Wouldn't It Be Nice (som nog är historiens bästa poplåt) blivit nedvärderad.
Jag skriver mest om ny musik här men tänkte ägna några postningar till att reminiss. Här är See You. En Helt Fantastisk Poplåt.
Varenda musikblogg i världen har rapporterat om Andrew Birds nya skiva. Jag vet inte om jag är så där jävla psyched direkt. Den förra ägg-skivan innehöll en del vassa spår men kändes ganska mycket som ett överarbetat konceptalbum från en begåvad men egotrippad estetisk-praktisk gymnasist. Vi får väl se hur det utvecklats på nya Armchair Apocrypha. Heretics är det läckta mp3-spåret så ni kan ju göra er egen preliminära bedömning. Sufjan Stevens lillebror eller Regina Lund-varning?
Andrew Bird (mp3): Heretics
Via I Guess I'm Floating (se länken till vänster) hittade jag The Softlightes eminenta indie-orgasmer. Det är quirky, det är piano, det är högskolepoäng. Men mest av allt så är det bra. Mina associationer går till The Shins och The Softlightes har precis som Shins alla möjligheter i världen att gå från collerock-stationer till stadiumindie i år. Och då är det ett kort steg till att kräva av sina fans enhetlig vit klädsel och likartade gester. Så fånga in dom innan dom peakar.
The Softlightes (mp 3): Heart Made of Sound / The Softlightes (My Space)
Hittade denna fina demo av Shearwaters akustiska gitarrsnyftare St Marys Walk på Misras hemsida. Fram med näsdukarna: Det är dags för episk balladeri.
Shearwater (mp3): St. Marys Walk
Änglalika Sufjan och Rosie har en sång ihop. Rosie Thomas stämma är strävare och vackrare än någonsin-någonsin-någonsin. Och Sufjan. Sufjan... Sufjan! Orden tryter. Gud finns i Sufjan.
Rosie Thomas & Sufjan Stevens (mp3): Much Farther to Go
Ah. Jag har redan pluggat för Fionn Regan men har inga problem med att göra det igen. Det här är dope. Jag älskar hur alla ljuden får ta plats och tävlar med Regans röst och hur bakgrunden alltid förlorar när sången hamrar in den banala men ganska smakfulla moraliteten: Om du inte tänker vara hygglig kan du fanimig dra.
På träningslägret är allt strejtare än Kjell Bergqvist och inte en svettig designertröja i sikte och alla idrottsledarna går och lägger sig i våningssängarna. Så börjar det drypa hormoner från bastuväggarna. Och all öl har tagit slut och Slitz slängs under soffan och någon sätter på The Knifes Pass This On. Plötsligt säger höjdhopparen "Jag tror jag har litet melonlikör här", och spjutkastaren "Ska vi kolla in de nya tävlingsshortsen" och stavhopparen viskar i ditt öra "Jag har ett nytt hårbalsam - ska vi dansa?" och innan du vet ordet av studerar du insidan av en adonisliknande 400-meterslöpares vaxade lår.
The Knifes Pass This On är ett motgift mot homofobi och intolerans. Pure Gender Bender Classic.
Jävlar vad jag underskattade Lupe Fiasco förra året, även om jag redan då gillade den. Jag har nog aldrig hört en rappare med sådan fingertoppskänsla i sin samtidssyn, med sådant hjärta i sina rim, med sådant sunt förnuft i sin inställning. Och en mjuk flow som bara kan jämföras med mästarna, Q-tip och Guru. Ett andetag frisk luft i en hiphopkultur vars peniscentrerade våldsglamourisering gör mig illamående ibland. Och jag hade inte ens hajjat exakt hur cool skateboard-tonårskärleksnovellen Kick, Push var förrän jag låtit den gå flera gånger till i mina nya hörlurar (med aktiv brusreducering, sweeeet!). Videon nedan. Sug in. Håll andan. Släpp ut.
Och på underskattnings-temat: Även J.Dilla. I alla fall denna denna underbara video.
Igår när jag lyssnade på Sigur Ros i hörlurar kom jag på att det inte finns något annat band vars musik jag lika intimt förknippar med videor. För mig är det omöjligt att höra Svefn-G-Englar utan att videon spelas upp i min inre teve. Samma sak med Loftarasa.
Sigur Ros videor är en egen konstgenre, separerade från, men sammnbundna med musiken. Här är en (fult sammanlagd) lista med några av deras bästa videor. Du har förmodligen sett de alla men det var nog ett tag sen. Ta en halvtimme ledigt och låt den isländska postapokalyptiska tragiken skölja över dig. Och klaga inte på mig om du sen sitter och gråter hulkande över barndomens förlorade oskuld.
Vi drar vel til loftarasa
Glósóli
Svefn-G-Englar
untitled #1 (vaka) (Min favorit.)
Vidra-Medium
Hoppipolla
En miljon ex-flanellskjortor med bankirjobb kan inte ha fel: Sub Pop regerar världen. Nu har bolaget som mest gjort sig kända för att de gav ut Tad (och något annat band som jag inte minns vilket - Mudhoney?) tagit sig an den elektroniska popmuzakens allra finaste band Dntel. Det kommer bli awesome. Pitchfork berättar om gästartister som Jenny Lewis och Grizzly Bear (!). Eftersom jag fortfarande lyssnar på gamla Dntel-skivan ungefär tio gånger i veckan (delvis eftersom jag aldrig lärt mig byta låtar på min tre år gamla Ipod) så håller jag andan.
Här är Dntels Last Songs med hemmasnickrad tråkvideo.
Glöm inte bort att The Shins: New Slang är en av de bästa låtar som gjorts de senaste 10 åren och, tja, någonsin.
På lördag så är Shins med Saturday Night Live. Men det blir aldrig samma sak sedan Chris Farley dog.
För den som inte kan vänta så finns här en liten försmak av Arcade Fires Neon Bible i bizarro-tappning. It's all. Very. Very. Weird.
Inte vet jag om någon längre bryr sig om vad som skrivs upp i engelsk musikpress - jag har inte läst NME på år tror jag - men det här har sagts mig, av andra människor som inte heller läser NME men som känner någon som känner någon som läser NME, hos frisören, är the next big thing i engelsk tabloidmusikpress. Winterkinds: Tape It. Litet punk, litet uppstickande kragar, litet boycandy för vinsippande tanter som vill hänga med. Men alls inte hopplöst.
Outgrundliga är informationens vägar. I Pitchfork hyllas idag svenska Sally Shapiros nya skiva som jag aldrig hört talas om. (Även om jag i och för sig hört talas om Sally Shapiro tidigare.) Pitchfork är banne mig mer nere med nyswindien än alla svenska musiktidningar tillsammans.
Så det blir väl till att leta. Det jag hört från Sally Shapiro låter alldeles ljuvligt. ("Ljuvlig"? Herregud, jag blir mer twee för varje dag...)
Jag har köpt en ny mp3-spelare. Eller, det är egentligen en veritabel multimediaspelare men den används väl mest till mp3. Creative Zen heter den. Den suger i sig 30 gb som vore det rom och cola och är rosa och snygg. Nu, tänkte jag, skall jag äntligen lyssna på de skivor från senaste halvåret som jag inte lyssnat tillräckligt på. Hitta nya saker. Kanske ge Grizzly Bear en chans till. Nu skall upptäckas Nya Stora Saker.
Istället har jag naturligtvis ägnat tre dagar åt att lyssna på den gamla skivan med Arcade Fire. Plus ca change, eller vafan man nu säger. Men snart kanske jag får en ny skiva att obsessa kring i pinsamt många år: Arcade Fires nya, Neon Bible, kommer senare i vår och hajpas som Stone Roses uppföljare. Det är kanske en tråkig jämförelse kanske eftersom Roses andra skiva sög, men den var hett anteciperad innan den kom. Jaja. Vi får väl se.
De teasers som släppts lovar gott i alla fall. De goda människorna på Let's Pretend We're Bunny Rabbits är beredda att begå de möjligen brottsliga gärningar som jag inte vågar göra och har spridit dessa mp3.or, från det kommande Arcade Fire-albumet. It's awesome. Klicka nedan.
Black Mirror
Black Wave/Bad Vibrations
Hittade denna pärla på en annan blog: Paper Airplanes låt The Fences. Jämförelserna gick till Arcade Fire och Bloc Party, men det finns även stänk av Built to Spill och Modest Mouse. Det här är i alla fall människor som uppenbarligen känner väldigt mycket för sin musik. Grymt, va?
Paper Airplanes: The Fences / Belovedair (äldre spår)
Här finns litet mer panegyrik om Paper Airplanes, på kosmiska indiebloggen Skatterbrain. Och här.
Bloggen heter ändå Swedish Americana och då kan jag inte låta bli att klippa in denna fantastiska, orgastiska World Trade Centre-hyllning. Det är Jewels gamla låt Hands (en bra låt för övrigt) med pålagda GWB-citat och ödesmättade röster om hur Amerika skall resa på sig och aldrig låta sig kuvas av våldet. Y'all know the drill.
Video tre, då, från Trials of Van Occupanther. Någonting nära ett titelspår.
(Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det kommer sig att det finns en video till i princip varje spår på skivan, jag tror att det utlystes en tävling eller något, men alla videorna är i alla fall snygga.)
Gällsång och Okkervil River-allusioner så här den första vardagen på det nya året? Då är The Skygreen Leopards för dig.
Låten med det fantastiska namnet Disciples of California ligger här. (Det var dock segt som mormors slemhosta när jag försökte ladda ned den - men till slut, så.)
Skyscreen Leopards har också pretto-artwork och onödiga indexsidor på sin snygga hemsida och om du föredrar litet mer spartansk design så finns ju alltid Myspace.
Den andra Midlake-installationen kommer här. Fantastiska Bandits. Med ett fantastiskt piano-intro.
I den mer bredbenta americana-traditionen gör Centro-Matic bra saker. Förra året kom skivan Fort Recovery (på Misra Records) och den hade jag säkert lyssnat betydligt mer på om det inte varit för att jag blivit en aning mätt på genren. Men på rätt humör är Centro-Matic ett utmärkt band i samma Uncut-kategori som Drive By-Truckers eller Richmond Fontaine. Lyssna på Triggers and Trash Heaps. Eller läs vad genrens nestor, Drive By-Truckers Petterson Hood, skriver om skivan på Misras hemsida:
"Centro-matic's music comes on like a sound from a distant dream, something new, yet unmistakably familiar. Clear images adding up to something a little vague, but in such a comforting way. Once as a child, I watched part one of some two-part children's adventure (NBC's Wonderful World of Disney circa 1972, no doubt) and that night dreamt the next week's conclusion verbatim. No one ever believed me and I still don't blame them, not sure I believe it myself, but I know it happened. That's what Centro-matic is like to me. Their music is somehow like something I heard in my head as a child, yet I know I didn't. I find myself singing along with their songs the first time I hear them. They're the best live band in America and know how to make great records. Bunches of them (they're prolific as hell) yet some how they keep getting better. All of this while playing an exhausting 150 shows a year.
At any rate, Fort Recovery is my favorite Centro-matic album. My favorite album by my favorite band. That's a beautiful thing that I hope to never outgrow. One of life's pleasures that I look forward to passing on to my kids. When I was in fifth grade my favorite band was Pink Floyd and my favorite album was Dark Side of the Moon, at fifteen it was Bruce Springsteen and Darkness on the Edge of Town. At one point The Replacements Tim held that position. Big Star's Radio City hovers around there somewhere and lord knows I love plenty of Neil Young and Bob Dylan records. If I could go back in time, The Stooges Fun House and Led Zeppelin's Physical Graffiti would all make some mystical list.
Centro-matic is my favorite band that is still vital and intact. All four of them together for ten years now. Their brand new album is their best yet. My un-mastered CD copy is my favorite album of 2006 and honestly my favorite new album of the past five years. I have listened to it several times a day for three weeks straight and like those great masterpieces of old I still find new things to love at every listen.
Centro-matic's Fort Recovery is a masterpiece, and I don't use that word often."
Jag skrev i årsbästalistan att Midlakes Roscoe var en av 2006 års bästa låtar. Egentligen var den inte ens bäst på skivan. Head Home, med sin stämsång och vackert lutherska texter ("Bring me a day full of honest work, and a roof that never leaks, and I'll be satisifed.") är en americana-milstolpe. Jag kan aldrig få nog av asketism-romantik. Och jag undrar fortfarande om flickan som läser Leviathan i sången läser Paul Auster eller Hobbes.
Året skall inledas med videor från van Occupanther, har jag bestämt. Först ut, således: Head Home. Powerful stuff.
Till slut ändrade jag min fula rosa blog-template till en annan, ful template. Jag intalade mig själv efter att ha testat den ett tag att den var mer Long Island Ice Tea, Martha's Vineyard och Hemingway än Hallmark-kort och pensionärsakvareller. My ass, säger du. Jahaja. Den är i alla fall tydlig.
Jag lade också in en riefenstahlsk bild på mig själv. Så att jag framstår som butch trots de elektroniska eller twee-fjolliga inslagen som blivit mer frekventa än Drive-By Truckers på sistone. Jag tar min testosteronhalt på djupaste allvar.
Banne mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Visst ja, jag konfirmerade mig aldrig. Det finaste jag hört i svensk twee-allsång sedan Cup Noodle Song då. Sambassadeurs Between the Lines från förra eller om det var förrförra året.
Inte lika bra som Irgendwie, irgendwo, irgendwann (som kidnappades av någon vidrig tysk rasta-rappare för en fem år sedan) men bra ändå. 99 luftballonger som du minns den från din Peters Popshow från Hannover eller om det var Stuttgart och han kanske hette Thomas egentligen men vem fan bryr sig. In Deutsch.
Lade ihop en del av nedanstående musik till en färdig playlist. Imeem var kul. Kommer nog att komplettera denna lista under dagen, särskilt med mer rap.
Litet nykristen nyårsmusik, gammal och ny. Ja, det är nästan bara indie-danshits. Det spelar ingen roll hur mycket du sitter och suger på din Calle Dernulf-tumme och letar efter de allra mest pinfärska obskyra mp3:orna framför datorn på nyårsaftonens eftermiddag. När klockan är kvart över tolv och du klämt i dig några glas vin för mycket kommer ändå ingen att lyssna på dina senaste Adam Beyer-mixar och sen, när någon hijackat din mp3-spelare kommer även du att dansa spastiskt när LA:s There She Goes, Cures Friday I'm In Love eller Rides Twisterella går loss. Och då har min lista i alla fall en beat.
Moloko: Sing it back (stream)
Annie: Heartbeat (Remix) eller My Heartbeat (standard) (båda stream)
Junior Boys: In the Morning (+Four Tet + Adem)
Phoenix: If I Ever Get Better
Stardust: Music Sounds Better With You (stream)
Mr Suitcase: Ours is the time (mp3)
Nicholas Makelberge: Dying in afrika (Mr Suitcase remix)
Hot Chip: Boy From School
Röyksopp: Remind Me (remix)
Lady Sovereign: Random
Armin van Buuren: Wall of Sound
Röyksopp: What Else is There (Trentemöller remix)
Booka Shade: In White Rooms (Elektrochemie remix)
The Knife : Silent Shout
Streets: Weak Become Heroes (Röyksopp remix)
Dj Drama & Little Brother, feat. Mos Def: Let it go
Dj Drama & Lil Wayne: Over Here
Ying Yang Twins: Wait (The Wisper Song) (Remix)
Nappy Roots: AwNaw (Remix)
Murs: Dreamchasers / Yesterday / LA / Silly Girl
Rhymefest (feat. Kanye West): More
Bella Union har ett tungt stall: Midlake, The Czars, The Dears - My! Latest! Novel!
Och så har de (tämligen) nysajnade Fionn Regan. Ung man med gitarr från Irland. Bra grejer. På Bella Unions hemsida finns denna video i högupplöst Quicktime/Windows Media. Eller så kan du ju klicka på Youtube-ikonen.
Ah, bara en till. Detta är Paula Frazer, den vackraste Patsy Cline-röst som vi har hört sedan Patsy Cline gick bort. Och för första gången ett spår som når upp till de nivåer som Tarnation, Frazers gamla band, brukade nå.
För dig som gillar din alt.country symfonisk: Court and Sparks kanske bästa låt Out on the Water finns här.
Skivan med Denver-covers för några år, Take Me home, sedan innehöll många bra saker. Bäst var den här. Whispering Jesse med James Hindle.
En bra låt till, för resten, levererad av samma skivbolag som Memphis ligger på (Good Fences). Jade McNelis heter sångerskan, och Wins heter låten, apparently.
Second Summer med kanadensiska Memphis kommer högt på min lista över de senaste tio årens snyggaste poplåtar. I år kom Memphis ut med en skiva som jag bara hört delar och dessa delar låter väl bra, men litet Prefab Sprout-boring. Här är i alla fall en video till I'll do Whatever You Want.
1: Beirut: Gulag Orkestar
Beirut väckte mig ur min dogmatiska americana-slummer och skickade in mig i en europeisk dröm. Jag vill vara med i en balkansk grillfest där folk dansar runt elden och dricker hemgjort vin. Jag vill till platserna bakom gamla järnridån som nu vädrar morgonluft. Jag vill bli bättre på tyska. Jag vill äta ost i Schweiz. Jag vill lära mig ryska. Jag vill dricka tokajer och äta fylld paprika på ungerska landsbygden. Jag vill lära mig slovakiska. Jag vill äta korv i Moldavien. Jag vill lära mig rumänska. Jag vill möta vintern vid ett brinnande oljefat i en ful förort utanför Moskva. Jag vill promenera längs Seine och Volga. Jag vill till Trier, Odessa och Prenzlaurberg. Jag vill se risiga bondgårdar i Uzbekistan. Jag vill se bukten i San Sebastian och förfallet i Kiev. Jag vill sova över i ett kloster i Alperna. Jag vill åka tåg i Ukraina och vara rädd för att tappa passet eller bli beskylld för spionage. Jag vill se en Kusturica-film igen (det trodde jag aldrig). Jag vill spela trombon och dansa på träbord. Jag vill springa med buffel i Sibirien. Jag vill bila runt i Norra Italien med en rostig skithög till bil. Jag vill se bergen i Wroclaw. Jag vill leva som en resande i husvagnskaravan på Irland. Jag vill få värmeslag i Sevillas gränder. Jag vill spela ukulele och marschtrummor och dragspel. Jag vill åka fiskebåt till Svalbard. Jag vill se mini-oligarker i St. Petersburg. Jag vill bo i ett enat Europa utan gränser och utan krig och utan diktaturer.
2: The Knife: Silent Shout
Syskonen Dreijer har försvunnit in i skogen där de transformerats till en ny sorts organisk-syntetisk mossa. Om man sätter örat mot den skamfilade träsynten som är gjord av drivved och hål från droppande farvatten kan man fortfarande höra deras svengelska eka hotfullt och lockande. Om man lyssnar för länge så stelnar blodet till is.
3: My Latest Novel: Wolves
Konstigt med Wolves. Jag lyssnar på skivan igen och sitter igen och hatar vissa spår. Titelspåret (typ: When We Were Wolves), till exempel. Det är ju skit. Varför tog de med den låten? Jävla menlöst gastande.
Och så lyssnar jag igen på låtsviten om fyra låtar som börjar med andra spåret Pretty in Panic och så är jag återigen övertygad om att My Latest Novel kommer att bli världens bästa band någonsin. The Hope Edition är en helt sagolik fiol- och rytmresa till en poptradition bortglömd. Med ett hjärtslitande ljust stråkcrescendo som får mina ögon att tåras varje gång. Majestätisk. Och The Job Mr Kurtz Done är en skotsk version av den där långa pratlåten på Drop Nineteens Delaware som jag obsessar kring för den påminner mig om hur min tonår kunde ha varit om jag hade varit med i Linklaters Suburbia. Sister Sneaker Sister Soul är en underbar liten popkaramell. Den skotska dialekten är kongenial i poplåtar, för resten. Skivan slutar med The Reputation of Ross Francis, ännu en majestätisk poplåt sjungen med de finaste av Trainspotting-tungor. Grymma grejer.
4: The Album Leaf: Into the Blue Again
Ofta akustisk, alltid underbar. Into the Blue Again är årets mest underskattade skiva. Always for Your är årets mest underskattade låt. The Album Leaf är årets mest underskattade band.
5: Murs & 9th Wonder: Murrays Revenge
Det gjordes mycket bra rap bortom de storsäljande gäspningarna (Jay Z etc.) i år. Wu Tang-liket skakade ur sig två bra skivor – både Ghostface och Method Man gjorde bra album. Ryggsäcksrappen var stark med insatser från Lupe Fiasco och J. Dilla. Bäst i den softa genren var Murs Murray’s Revenge som i ett par hörlurar sitter som en mjuk mössa över öronen. Murs rappar om tidigare love interests, om att göra comeback, om days of yore. Murs har både hjärna och hjärta och man slipper de allt tröttsammare hotelserna och revispissningarna. Inte ens Murs beef låter särskilt gangster. Old school när det är som bäst.
6: Midlake: Trials of van Occupanther
När Midlakes skiva kom under våren såg jag den som en gyllene motorväg till americana-himlen. Nu skulle jag hitta åter till den plats där jag fann Will Oldham och all musiks moder. Men så blev det inte riktigt. Midlake trampade på i min mp3-spelare ett tag och skivan är bra, ojämn men bra. En revival för americana-genren blev det inte. Men på några spår är Trials of van Occupanther helt fenomenalt bra. Roscoe är en av årets bästa låtar.
7: Joanna Newsom: Ys
Fem låtar. Snittlängden tio minuter. Rena, enkla melodier i stråkarrangemang som sitter som marräng på en chokladtårta. Och visst är det briljant och intressant och visst är hon en one-woman-army med sina evighetslåtar och sina berättelser och sin harpa. Men var finns popen? Saknar ändå den litet. I vilket fall: Ys sätter riktmärken för framtidens populärmusik.
8: Dj Drama & Lil Wayne: Dedication 2
Efter en kurs som jag förestod på universitetet i Örebro i våras hade jag fått nöjet att själv sammanställa 100 kursutvärderingar. Själsdödande, men det är samtidigt ett väldigt tydligt kvitto på undervisningens relativa framgång: Universitetsstudenter är en tuff publik. En student hade först givit mig omdömet ”fem av fem möjliga” för att sedan stryka över det, ge mig betyget fyra, med motiveringen ”Mårten svär alldeles för mycket.” WTF?
Och on that note: Årets elakaste fulrap kommer från New Orleans. Lil Wayne är fullkomligt oförmögen att säga tre ord i rad utan att svära. Könsord, eviga ”bitches” och gangstafantasier blandas till en smutsig sörja. Men vilken flow! Vilka beats! Vilka sagor! Dj Drama och Lil Wayne är mer destruktiva för Louisianas ungdom än ovädret Katrina på crack. But it’s all good.
Här finns svenska vänsterjournalisters favvislåt från skivan: Georgia…Bush.
9: Banco de Gaia: Farewell to Ferengistan
Året comeback! Fans av den etniska ambientmusikens supergrupp vallfärdade till Lhasa för releasen av nya Farewell to Ferengistan. Köerna ringlade sig runt kinesiska muren. Ingen blev besviken. Här fanns mässande munkar, melodier som aldrig slutar, okända språk och ringlande techno som aldrig förr. Jag hade alldeles glömt bort hur mycket jag saknat de där Hare Krishna-särkarna.
10: Hot Chip: The Warning
I DN:s På stan körs en gräslig serie om Stockholms klubbscen och livet i innerstan eller vad det nu är. Innerstan är i princip begränsad till Södermalm. Men det är inte Södermalmscentrismen som jag har emot serien. Vad jag har emot den är att den suger. Hur som helst: I en av serierna som kördes i december sitter några unga män från Söder och klagar på det sätt unga män från Söder brukar klaga över hur den smak som de trodde var litet egensinnig och speciell delas av en massa andra människor, inklusive sådana människor som jobbar på Nöjesguiden. Ett exempel på det är att alla gullar med Hot Chip. Det där är förstås bara ett problem om man har någon missriktad önskan om att vara egensinnig eller speciell: Hot Chip är ju bra och det är inte så konstigt att folk i innerstan – som ju är smartare än lantisarna – inser det. Hot Chip hyllas till höger och vänster för sin eklektiska sida, för dansmusik som möter popmusik, för att det – öhum – ”svänger”. Själv hyllar jag Hot Chip för att de på det grymt funkiga titelspåret låter som Pinback. Jag älskar Pinback. Även när det kommer från engelska dansmusikanter. Och Boy From School är en av årets vackraste låtar. Hot Chip är hot shit.
11: Brightblack Morning Light: Brightblack Morning Light
Under en lång period var jag övertygad om att jag ogillade Brightblack Morning Light. Ogillandet kan ha berott på den äckelkänsla som jag fick efter att skivan skrivits upp av en massa nostalgiska recensenter som såg BML som en modern inkarnation av engelsk pundarmusik från sent 1980-tal, tidigt 1990-tal (Stone Roses, MBV) eller Spiritulized. Jag kan inte med Spiritulized. Ett av de mest överskattade pundarbanden i modern tid. Jag trodde alltså länge att BML också var överskattad pundarmusik och jag försökte bevisa det genom att gång på gång lyssna på skivan med hjärtat fullt av sot och huvudet fullt av dåliga tankar för att på så vis genomskåda Kejsarens nya kläder. (Av alla metaforer som jag misslyckats med under de senaste åren kan det där vara den värsta.)
Så slog det mig. Är det inte litet konstigt att jag lyssnar på en skiva om och om igen i månader om den nu är så jävla dålig. Varför bry sig, liksom? ”Erkänn, din fegis: Du gillar den här hajpade psykedliska kodeinjazzrocken!” Ja, fan. Jag gillar nog det här fast jag kämapde emot. So what att alla låtarna låter likadant och sångaren låter som en amerikansk Ian Curtis på metadon och det segar sig fram långsamt som tuggummi under ett par skor i Arizona mitt i sommaren. Det är suggestivt och avvikande och intressant och vissa dagar, när kaffet smakat ovanligt gott och min dotter inte väckt oss i ottan och psykedelika inte påminner mig om fula människor med batiktröjor lika mycket som det brukar göra, så är det riktigt bra. Och så gillar jag bandnamnet.
12: Gnarls Barkley: St Elsewhere
Ärligt talat. Hur mycket har jag lyssnat på St Elsewhere på sistone? Inte särskilt mycket. Min fru har Crazy som mobilsignal och det är i princip hur jag lyssnat på Gnarls sedan min överdosering i våras. Men så hörde jag Crazy på teve igår och så påmindes jag om att det är den flottigaste av alla flottiga funkpastejer, att Cee Lo är muthafunkin kungen av ny soul och att - hjälp - vad det gungar under fötterna.
13: Half-Handed Cloud: Halos & Lassos
Kristet utseende har aldrig varit så inne. Sufjan Stevens gör evangelisk och episk musik – på förra årets monumentala Illinoise och årets påse med leftovers The Avalanche. Half-Handed Cloud gör sin gospel på ett annat sätt och är tydligare i sin tro än Sufjan. Namnet är taget ur Gamla testamentet och de alltid väldigt korta låtarna åberopar inte sällan högre makter. Om det här kan man tycka vad man vill – själv har jag inget emot vit kristen musik i sig, det jag har något emot kristen musik är Carola och Stryper – men rent musikaliskt står Half-Handed Cloud för finfina korta, korta små stycken popfrenesi med långa, långa titlar. Falsettsång, Beach Boys-harmonier, en jävla massa instrument och arytmi. Halos & Lassos kanske bästa låt Tongues That Possess the Earth... klockar in på 51 sekunder, inleds med orden ”The unbelievers seem to have it good...” och är uppfriskande som en Fishermans Friend i tjugo minusgrader.
14: Shearwater: Palo Santo
Ja, så här är det alltså: Shearwater är och har länge varit ett av världens bästa band och det är de fortfarande. Nu vet jag inte riktigt vad som hände på Palo Santo. Ena halvan av Shearwater, Okkervil Rivers sångare Will Sheff, som brukar stå med som textförfattare verkar ha satts på undantag. I stället har Jonathan Meiburg själv gjort allt. Det är inget fel med litet hybris, titta bara på Sufjan Stevens, men i det här fallet så hade nog Meiburg tjänat på att behålla Sheff som författare. Det är fortfarande enormt vackert som ylande då och då, titelspåret är ett bra exempel, men ibland är det bredbent och skränigt och testosteron-paniskt. I slutet på året framstår det ändå klart att Shearwater fortfarande är Shearwater, om än inte lika gnistrande mycket som förrut. Det är bra så.
15: Swan Lake: Beast Moans
Många skulle säga att årets bästa Arcade Fire-substitut kom från Sunset Rubdown. Själv säger jag Swan Lake, som blandar en skopa Arcade Fire-energi med en skopa amatörteaterrecitering och några teskedar gitarrsolo och Modest Mouse. Det blir jobbigt intensivt ibland men lysande i andra stunder. ”Hitten” All Fires är kanske bäst på skivan men det finns många andra givande spår, om man kan ha överseende med gitarronanin och fylleskrålandet.
Det är banne mig omöjligt att se japanska tonåringar (tonåringar som många gånger är över 30 år) numer utan att få den där surrealistiska Lost in Translation-vibben. Bilden bekräftades även av filmen Babel: Tokyo är ett stort spöklikt obegripligt partaj i neonljus och oförklarliga fnitterattacker.
Lullatone gör här bossanova-pop så fjäderlätt att dom aldrig kan ha ätit dom där äggen de steker i den mycket fåniga men ganska - här ett ord jag lovat mig att aldrig använda - förtjusande videon. Och låten är alldeles fantastisk. Varje knäpp på brödrosten, varje rasslande saltkars-maracas, varenda klippande ögonfrans, sitter som vispad champagnegrädde på citronmarängpaj. Magiska saker.
Ibland bara suger det till efter några minuter twee. Kravspec: Svarta plastglasögon på matematiknördar och snabbtrallad mespop möter fula klänningar och brittisk poptradition. Litet Softies, litet Clientele, litet Nash-ekvilibrium = The Math and Physics Club.
Från nya sjävbetitlade skivan. Darling Please Come Home. Eller Movie Ending Romance.
Eller se ett trevligt live-framträdande här (quicktime)
Great Lake Swimmers lever högt på sin sång men, man, vilken sång det är: Sträv och inklusiv på en gång. Bodies and Minds är från förra årets skiva, som var alldeles toppen. Videon sparkar i gång med en testbild. Och? Du dör inte av att vänta några sekunder. Ta ett djupt andetag och tänk på oppositionella på Kuba så länge.
Chris Cunninghams Aphex Twin-videor är helt fantastiska. Skrämmande, suggestiva, oväntade. Här är Rubber Johnny, den senaste i raden obehagligheter från Cunningham. Musiken är (än) mer underordnad i Rubber Johnny än tidigare. Och bilderna är äckligare än någonsin.
Men håll barnen borta från skärmen. Cunningham förvandlar alla barn till Jeffrey Dahmer.
Jag skrev att det mest kommit skit i år. Det är inte riktigt sant. En av de skivor som jag lyssnat mest på är skotska My Latest Novel. Ett riktigt konstskoleband, som gjort en skiva med några jävligt irriterande spår men mest fylld av fantastiska popmelodier i knirrande produktion. The're Scottish, och det hör man genom varje ton. Här är en arty liten video till en superbra låt, med litet irriterande knaster och minigolf insprängt.
Jag vet inte ett skit om A boy and his dog. Hittade den här och andra videor med bandet på youtube och kollade runt litet men fick inte tag på någon mer info. Videon är rätt sopig, grynig och inspelad på Circuit Citys senaste erbjudande-videokamera. Men jag gillar den litet ändå, det är en sån video som jag själv skulle ha gjort om jag spelat indie-sadcore för nattbilturer på amerikanska vägar. Och även om ljudet är rätt sopigt det med så finns det en vibb här bland stämmorna som suger tag i min gamla indie-nerv. DIY-sadcore kan vara en underbar sak.
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år är Amadou & Miriams Dimanche a Bamako (accenter bortrationaliserade). Det platsar kanske inte på denna sida, som mest ägnas åt amerikansk musik. A&M gör afrikansk musik och som de gör det - this is frantic dancathon stuff. Skivan är producerad av Mano Negra. Här finns ett spår från skivan, till ett bildspel om Benin. Även om jag antar att ni redan vet ALLT om Benin. (Nej, det ligger inte Asien.)
En gång i tiden var Julie Doiron sång i Eric's Trip och det var gyllene tider, pojkar och flickor, långt innan en manodepressiv man med smutsiga flanellskjortor tjänade en gaziljon på att sjunga om våldtäkter och droger.
Och nu är hon tillbaka. Indie as fuck.
Album Leaf lär inte toppa några listor i år men frågan är om dom inte borde det. I alla fall komma högt. Skivan är bra och denna video likaså, till fina spåret Always for you. Lika delar drone, indie och Kalifornien.
Det tog fem månader innan jag kom ihåg vilket password jag använt för Blogger. Inget annat att göra än att ta en, um, paus. Men jag är tillbaka. With a vengeance. Och nu är det snart dags för årsbästalista. Även om det mest kom skit i år.
Det finns något irriterande med de där unga musikergenierna i alternativfacket som till synes utan ansträngning levererar fantastiska, mångfacetterade små underverk medan de fortfarande är i tonåren. Khonnor och Bright Eyes kan få vem som helst att krypa under täcket i ren prestationsångest. I genialisk originalitet tror jag Beirut ger både Conor och Khonnor en match. Bakom namnet står Zach Condon, en 19-åring från New Mexico, som gör en märklig eklektisk musik någonstans mellan å ena sidan ett soundtrack till en Kusturica-film, å andra sidan Arcade Fire eller, nja, Decemberists. Condon gillar tydligen Centraleuropa. Låtarna på Gulag Orkestar har titlar som Bratislava och Prenzlauerberg, är fulla med blås och balalajkor och rytmer som får dig att stampa med foten och skrika "HEY!" och en melankoli som får dig att gråta medan du dansar. Det är såklart oemotståndligt. Och genialiskt originellt. Na-na-na-najntiin. Prestationsångest var ordet.
Lyssna på Postcards from Italy eller Mount Wroclai. Eller varför inte lyssna live när Beirut spelar med kanoniserade Jens Lekman (och Frida Hyvönen) i New York den 21 juli? Om du har vägarna förbi...
Allt från Texas är inte skit. Världens bästa American Analog Set kommer från Austin och nu släpper ett annat lysande Texas-band, Midlake, sin nya skiva The Trials of Van Occupanther. Två fina anledningar att behålla tron på den ensamma stjärnans delstat.
Midlake får mig att tro på americana igen. Trials of Van occupanther är allt jag har väntat på sedan Bellwhethers skiva från förra året. Inledande, härligt snirklande Roscoe – bara namnet får mig att associera till dammiga vägar, trailers och dygnet runt öppna diners – börjar som Suicide is Painless från MASH och det är förstås fantastiskt. På hemvändarlåten Head Home finns textraden ”give me a day of honest work… and I’ll be satisified” - grymt, är det inte? - på “We gathered in spring” trängs fläskiga trumpeter som skulle få British Sea Power att snyfta ikapp med Ian Brown och "Young Bride" låter som powerpop från 1969. Låt inte deras nya skägg avskräcka er. Det här är midwest-sound med rötter i södern när det är som vackrast.
Det vilar en förbannelse över Popaganda. Det är alltid kallt som fan under festivalen. I år är det inget undantag. Som vanligt slår regnet i fejjan på luttrade indiekids med sina glansiga läppar begravda i öl som ofattbart nog är halvljummen fast det är minusgrader ute. Fet mat säljs på papptallrikar som viker sig när fettet sugit sig fast i kartongen och langosen glider ned i lervällingen där det tidigare fanns en gräsmatta. Underåriga försöker planka genom glipor i staketet.
I år har det tillstött nya problem. Hela festivalområdet har slagits in i en hermetisk christos-wrapping som får området mot universitetet till att kännas som något av de där hemliga plantagen i Arkiv X där de odlade utomjordisk raps och talande insekter. Vid tunnelbanan har hemlighetskänslan ersatts med en känsla av undantagstillstånd. Det är mer poliser och ordningsvakter än vid reclaimar-pogromerna, unga människor huttrar fram sina legitimationer till hårdhudade företrädare för ordningsmakten som sållar bland besökarna som filmen Belägringen med Bruce Willis. Och jag nämnde väl att det regnar? Inte en Sonic Youth-t-shirt är torr.
Jag tror nog att jag hade platsat, i alla fall har jag åldern inne, men jag kan inte gå in i vilket fall. Min medföljande dotter är nämligen inte en fullvärdig person eftersom socialstyrelsen sagt att hon kan få hörselproblem av ljudnivån. Trots att vi alltid på konserter står ungefär en kilometer från scenen med (stora rosa) hörselskydd och en senapsdrypande korv i näven och trots att jag knappast behöver socialstyrelsens hjälp för att ta hand om mitt barn.
Så vi går hemåt i snögloppet. The Kid gör samtidigt en fin cover på Hounds of Love med Kate Bush som tonar ut ju längre bort jag kommer. Jag hade gärna sett och hört Josh Ritter, Mr Suitcase, Hello Saferide, Loney Dear, Tunng, och - tja - till och med Cat 5. Men regnet, the man, och socialstyrelsen konspirerade mot mig.
Anledningen till att jag inte skrivit så mycket på Swedish Americana på sistone är för att jag inte lyssnat så mycket på americana. Jag har lyssnat på rap och soul istället. Mest har jag lyssnat på Gnarls Barkley. Årets mest medryckande skiva är utan tvekan Gnarls Barkley St Elsewhere som redan skrivits upp över allt och allt beröm är rättvist för skivan är helt outstanding. Från det första inledande spåret, en magnifik gospelsoul-pjäs där Cee Lo spelar ut hela negro spirituals-registret fast som om han var på speed, till det sista, dansanta The Last Time, håller sig St Elsewhere på Stax-höjder som - och jag överdriver inte nu - vi inte hört närheten av på åtminstone två decennier. Och bland alla dessa lysande spår så finns Crazy som jag utan att darra på min polyesterskjortemanschett placerar på pidestalen bredvid Theme from Shaft och Nassau gone Funky. Crazy är ett jordskred i Mississippi, en tornado i Tennessee, en uppenbarelse från New Orleans. Cee Los frasering sitter som ett krispigt maränglock på en soulig stuvning där Danger Mouse har bakat in de fetaste och mest dansanta beats du hört sen Sugar Hill Gangs Rapper's delight. Lyssna bara på timingen när han sjunger - who do you, who do you, who do you think you are...hahaha, bless your soul" och om du sedan kan visa mig någon sångare som är mer Isaac Hayes, Curtis Mayfield, Marvin Gay, som har mer religiös soulkraft idag - I double dare you, muthafucka - och jag lovar att ge bort alla min sammetsrockar till killarna i Snook och börja lyssna på Chips istället.
När jag upptäckte Shearwater var det en bra dag. Shearwater kändes som den självklara och vackra efterföljaren till Will Oldham. Sensibelt och skört men ändå, i bästa mening, så manligt. If you stay sober, från Shearwaters första skiva The Dissolving Room är en av mina milstolpar i americana-genren från de senaste tio åren. The Dissolving Room innehöll även många andra lysande sorgliga stycken, som The Left Side. Därefter har Shearwater släppt några skivor som jag i och för sig gillat men som inte berört mig alls på samma sätt som If you stay sober. På Winged Life från 2004 finns det några ruggigt fina spår, som den fantastiskt gråtmilda nostalgitrippen The world in 1984.
Nya Palo Santo är därför en besvikelse. Shearwater har gått i en rockigare riktning, mer mot syskonbandet Okkervil River, och har lämnat det där litet naivt sentimentala som de paketerade i såna snygga förpackningar tidigare. Några vackra spår finns det på Palo Santo också, och jag kommer säkert lyssna på dessa spår en miljard gånger i år. Resten lägger jag i min lilla mp3-skräphög där jag samlar oinspirerade Jeff Buckley-ylanden och alltför Neil Youngiga-gitarrer.
Destroyer låter som ett datorspel till Atari 2600 eller som ett hårdrocksbands töntiga försök att ta sig ett självironiskt namn. Men så är det inte alls. Bakom Destroyer döljer sig fantastisk musik i gränslandet folk/rock/pop. Bakom namnet döljer sig också egentligen främst en enda fysisk person, Dan Bejar. Bejar är f.ö. mest känd för sitt Sverigeaktuella band New Pornographers, i sin tur mest kända för sin grymma indieallsångsdänga Letter from an Occupant.
Destroyer är mer akademiska och mycket mer spännande än New Pornographers. Låtarna har i sin uppbyggnad och i sångens intonation ofta mer gemensamt med klassisk popmusik från det brittiska samväldet (Prefab Sprout/Go Betweens) än med den amerikanska - Bejar är från Kanada, förstås - elektriska rocktradition som Destroyer (och P0rnographers) ofta inordnas i.
På Destroyer's Rubies finns ytterligare en samling pop-rock-juveler av ädlaste slag. (Ja, vafan, försök själv komma på en roligare metafor så här tidigt på morgonen.) Inledande titelspåret Rubies är en över nio minuter lång popresa som inte står stora fullängdssaker som Built to Spill's Broken Chairs, Sufjan Stevens The Predatory Wasps... eller Modest Mouse Taking Shit About a Pretty Sunset långt efter i sin suggestiva, organiska utveckling i olika riktningar men med fötterna tryggt förankrade i en solid melodi.
Några ljudspår kan du höra här: (European Oils och Watercolours in the Ocean)
