Kids on TV

Jag sjunker allt djupare ned i mitt discopunkmissbruk. I år har jag överlägset mest lyssnat på Crystal Castles (vars låt She Fell Out jag hört mer än vinjetten till Sportspegeln, tror jag). Glass Candy är inte bara ögon- utan även örongodis och Iko, Iko har snurrat (surrat) hur mycket som helst, den skrala sången till trots. Och i går snöade jag in på Kids on TV, förband till Ladytron på Debaser Medis.

Kids on TV gör en osannolik performance-show med synkad breakdance, filmsekvenser med dansande afrobrudar som visar brösten och smink som King Diamond - iklädda handmålade tangas (som gick att köpa vid merch där en sympatisk reklamare från Toronto stod och sippade gratisbira och konverserade besökarna). Musikaliskt är det ett skränigt och gastigt larm med white-boy-rap, dryga beats, ylande gitarrer och basgångar som kan få Göran Persson att dansa. Allt känns queer som fan och hälften av låtarna handlar inte-så-subtilt om att "suga kuk" (smaka på låttitlar som "Cockwolves"). Men det svänger och är riktigt, riktigt kul. Banne mig den roligaste konsert jag varit på sedan, tja, muren föll.

Skivan du ser omslaget till ovan släpps snart på Chicks on Speed Records men redan nu kan du njuta (?) av denna video till Breakdance Hunx, och under det några länkar för dig som vill utforska Gay-Torontos Finest på djupet.


Kids on TV: Myspace

Texten till Breakdance Hunx följer nedan för dig som vill sjunga med.
- I'm gonna tell my friends about you.
- What do you mean by that? What friends?
- I have friends, and they have money.
- What does money have to do with anything?
- Certainly you must realize that you have a market value.
- Market?
- Yeah, a little blonde who breakdances and sucks cock.
- I see.
- We can make five grand a week easy off your ass, baby
- You think so?
- I know so.
- You think so?
- I know so.
- You think so?
- I know so?
- You think so?!
- I know so!

Dan Le Sac vs Scroobius Pip: Thou Shalt always Kill

Ja, hmm, det är kanske inte så originellt att kopiera in alla videor och låtar som Pitchfork tipsar om men det här var för skoj för att låta bli. Redan namnet Dan Le Sac är som ett spöke från The Young Ones. Och Scoobius Pip? Ett namn som knappast inbjuder till casual shags.
"I fancy you, how about a shag? BTW, my name is Scoobius Pip."
"Pip? What's that cologne you're wearing - turd?"

Som ni kan räkna ut med läppen efter denna lilla hittepå-dialog är detta alltså engelsk rap. Visst mått av humor. Visst mått av hjärna. Garanterat grime-fri.

Dinosaur Jr Beyond Thunderdome

Det är något av bilden med Mascis med gråa hårdrocks-pudelfrisyr som får mig att gå upp i limningen. Det är ju MASCIS som står där med gammelmansutliggarhår och blänger på mig. Alla tonåringars skyddshelgon. Och nu ser han ut som Anna Nichols sugardaddy. Krossar mitt hjärta.

Det låter fortfarande bra som fan allting. Kombinationen indie-ballad och gitarrsolo är en bortglömd delikatess.

Dinosaur Jr (mp3): Almost ready (från nya skivan Beyond)

Här We're Not Alone, även den från nya skivan.

Freakscene och Get Me måste in här också. Bara för att.

The Dark World of Danzig

Jag minns så väl när Nick Cave var gäst-vj i 120 Mts på MTV och spelade Danzig Killer Wolf och rundade av videon med orden "a dark and powerful song from Danzig". Det var världarna som jag aldrig trodde skulle mötas, mitt metal/punk-jag och mitt indie-jag förenades den kvällen i skön symbios och har aldrig därefter skilts åt. Kill Em All och In on the Killtaker samsas numer i harmoni med The Boy With the Arab Strap.

I praktiken lyssnar jag aldrig på metal längre. Utom Andrew WK, om han nu är metal. Det är helt enkelt för dumt. Beavis and Butthead gjorde alla Saxon-spelningar omöjliga. Men genom Pitchfork så påmindes jag om Danzigs storhet. Först här nedan är ett helt fantastiskt videoklipp där Danzig visar upp böcker i sin boksamling, böcker om varulvar (alla historier är sanna), om nazismens ockulta rötter och berättelser om Jesus karriär som mördare. You betcha: Dark metal at its literary finest. Och Danzig är som vanligt i sin beefcake-outfit: Barbröstad och med s/m-läder runt halsen och ollonet. Dark and Powerful Stuff.

Därunder följer några grymma videor: Mother, Her Black Wings, Am I Demon (känns ganska långt från Misfits...) och I'm the One. Plus, förstås, Killer Wolf.

The Real People (Beirut)

Bloggen I Guess I'm Floating är för världens samtida indiepop vad Mats Nileskär var för 1980-talets soul i Sverige: En apostel. Häromdagen kom detta tips på en föregångare till mäktiga Beirut, The Real People, en etikett som alltså också gömmer - gömde - Zach Condon. Anledningen till namnbytet till Beirut är att Condon ville undvika att blandas samman med The Real Group och The Tree People.

Låtarna går tillbaka till början av 2000-talet och låter mer som Magnetic Fields än Beirut. (Egentligen finns det väl även några låtar på Gulag Orkestar som låter mer som Magnetic Fields än Beirut.) Men det är inte det sämsta förstås. Och särskilt inte om det är Condon som håller micken. Här är ett spår från I Guess I'm Floating och en hel skiva av samma slag går att finna på det världsomspännande informationsnätverket Internet.

The Real People (mp3): Track 7

American Analog Set Playlist

Jag kan inte nog framhålla hur mycket jag älskar The American Analog Set. Nu var det ett tag sedan jag hörde något nytt men det gör inget, jag lyssnar vidare på det gamla. Här är en ful bild, en playlist och en länk till mer musik.



The American Analog Set: Div. musik

Cocteau Twins

Det finns artister som jag alltid återvänder till. Kate Bush, The Smiths, American Analog Set. Och Cocteau Twins. Bland dessa artister så återfinns nog hälften av all musik som jag konsumerat under de senaste decennierna. Det är litet förbryllande eftersom ingen av dessa artister har vält omkull mig på det där sättet som Palace Brother första skiva gjorde. Eller Portishead eller Paris eller Pixies tidigare. Men man kan liksom alltid återvända till Kate Bushs Hounds of Love eller The Queen is Dead och känna sig litet hemma och trygg.

Här är en playlist med Cocteau Twins-låtar. Urvalet som vanligt delvis styrt av Imeems utbud. Egentligen slutade jag lyssna på Cocteaus runt Heaven or Las Vegas-tiden, men här finns även en del från senare skivor som jag kan tycka blev litet för mycket lättsynthpop och litet för litet kajal och gällhet.

Panda Bear: Bros

Jag betar av Pitchforks videor på Imeem och kom på mig själv med att lyssna på Panda Bears Bros några gånger. Jag har ju ett ambivalent förhållande till hela Animal Collective och Panda Bear är inget undantag. Eller: Ambivalent och ambivalent, jag tycker helt enkelt sällan om att lyssna på AC-grejer, vilket ofta känns litet märkligt eftersom alla jag "känner" (alltså: känner på "Internet") och som delar mina preferenser i övrigt brukar dyrka Panda Bear och de andra teateraporna i Animal Collective. Själv tycker jag mest det brukar låta skränigt och pretto.

Men Bros gillar jag. Det här är en skön mix av 60-talsflummig protestsång och shoegaze. Skränigt och pretto, i och för sig. Men på ett trivsamt och lyssningsbart sätt.

Tears for Fears: Mad World

En av mina starkaste filmupplevelser under de senaste fem åren är Donnie Darko. Musiken spelar en sådan viktig roll i Donnie Darko. 80-talsmusik som togs med utan ironiska leenden och dessutom inte den stereotypiska 80-talsmusiken i filmer som antingen är riktigt dålig och superkommersiell (Milli Vanilli) eller riktigt bra och smal (Husker Du). I Donnie Darko var det lagom bra hittar från 80-talet som stod i förgrunden. Typ Tears for Fears: Mad World.

Battles: Atlas

Det har glunkats mycket om Battles video för Atlas. Det känns väl modernt och allt men jag tror inte jag gillar det så värst. Make up your own mind.

Savath & Savalas: El Solitario

Oh, me like. Sorgligt och plinkande.

Dntel: Dumb Luck

Dntels nya Dumb Luck finns att lyssna på alldeles gratis nedan. Det är som David Shutrick sjöng i Blå container för femton år sedan. "Det bästa i mitt liv har varit gratis."

Air: Once Upon a Time

Mer indie-muzak från Frankrikes största export sedan kärnvapentesterna och det förgiftade vinet. Air: Once Upon a Time. Bra saker, men kanske inte sådär fantastiskt upphetsande. Jag lär nog lyssna en miljon gånger ändå, utan att någonsin direkt få stånd av det.

Come on feel The Illinois

Inte vet jag vad det är med Illinois som drar till sig så mycket intresse - jag har aldrig varit i Chicago och förknippar det mest med risigt väder - men nu har ytterligare ett band sugit kraft från de stora sjöarna och vinden. Illinois ligger på Ace Fu och har nyss blivit uppskrivna till skyarna i I Guess I'm Floating (se länk till vänster). Och det här är verkligen skitbra. Stämsång med indie-flavour och banjo. Du kan aldrig gå fel med banjon. Det är som charlottenlök och flingsalt vid matlagning: Allt blir bättre med banjo. Scream like a pig.

Illinois (mp3): Alone Again / Screendoor / Illinois: My Space

Dropkick Murphys: Shipping up to Boston

Ibland får man sådan lust att vara på en bar med bara tatuerade män och dricka åtta pints röd öl och fylleskråla och jämföra arbetsskador från hamnen med varandra. Och när den lusten faller på finns det inget annat att falla tillbaka på än Dropkick Murphys, denna besynnerliga hybrid av Pogues och Rollins Band.

I'm Shipping up to Boston tror jag är med på soundtracket till The Departed.

Ost- och gökursland

Nu har jag skrivit om musik på denna blogg i ungefär ett år och jag har nästan bara skrivit om bra musik, ser jag när jag går bakåt. Det gör mig glad att se att jag inte slösat min tid på att skriva om skitmusik, musik som jag retar mig på. Det kan ha att göra med att jag slutat lyssna på vanlig radio för många år sedan. Eftersom jag aldrig lyssnar på vare sig reklamradio eller SR så hör jag i princip inte någon dålig musik. Inte bara det, jag slipper även Pontus Enhörning. Idel fördelar.

Men i vissa fall når även Det Usla mina öron. Som i det här fallet med Schweiz bidrag till Melodifestivalen. Det kan vara det allra vidrigaste jag hört sedan jag hörde en låt med HIM för sju år sedan när jag bodde i Tyskland. Eller, för resten. Det här är ännu värre. Vad är det för samhälle som producerar sådana här saker? Det måste man fråga sig.

Dr

Precis som Alban så är jag numer doktor. Juris doktor närmare bestämt. Jag ville bara ge uttryck för det på detta sätt.

Odawas: Raven and the White Night

Idag släpps Odawas Raven and the White Night. Har ännu bara hört Buckley-ylande Alleluia som finns att lyssna på längre ned på denna sida och den är GRYM. Jag tror jag skall göra ett undantag och till och med köpa en skiva denna gång.

Säkert: Vi kommer att dö samtidigt

Annika Norlin har allt. Looks, talang, charm, östersundsdialekt. Vissa är helt enkelt vinnare i det socio-genetiska lotteriet.

The Papercuts: Can't Go Back

Läser i Pitchfork idag att The Papercuts släppt skiva, Can't Go Back. Papercuts har turnerat med Grizzly Bear och gör litet sävlig alt-folk med piano och inhyrd flicksång som rostad lök på chorizon. Jag vill varmt rekommendera Papercuts till varje tjänst som ni kan erbjuda dem.

Papercuts (myspace) / Papercuts (30-sekundsexcerpter av alla låtar från nya skivan)

Sarah Silverman: A Very Convenient Truth

Varför har alla amerikaner så vida byxor? Det ser ju inte klokt ut med de jävla baggy jeansen. Och det där "klimathotet"? Är det någon som forfarande tror på det efter att ha läst vad han Lombroso skriver? Och vem är det egentligen som köper skivor med Damien Rice?

Spokane: Tell Me (demo)

Spokane, detta fina band i en klassisk och utdöende sadcore-genre verkar vara på gång med ny skiva. Här finns en you tube-klipp till en föraning om vad som komma skall. Släng inte dina säckvävskläder riktigt än.

Alex Schulman

Jag tycker att Alex Schulman är Sveriges näst bästa* skribent. Schulmans dagbok läser jag flera gånger i veckan och får mig ofta att flina på det där elaka Olle Palmlöf-sättet. Det är kanske inte så sofistikerat, men det är drivet och roligt och självutlämnande. Men jag har ett bekymmer med att gilla Schulman. Hans Anna Book-fixering. Problemet börjar störa min läsning av dagboken.

Alex Schulman skriver inte så mycket om musik i sin dagbok så jag vet inte vad han lyssnar på. Jag tittar på bilderna och läser hans ord och tänker då att han nog lyssnar på litet opera, litet electronica och Gotan project eller något. Litet klassrese-eklektiskt sådär. (Hatten på bilden där talar för Gotan, tänkte jag. Det andra är väl självförklarande.) Men den där fixeringen vid Anna Book stör mig och talar emot den utslätade innerstadssmaken som jag tyckt framstår som en rimlig fördomsprofil. Varför tänker Schulman så mycket på Anna Book? Varför hör Anna Book till hans universum?

Så har insikten om att Schulman kanske egentligen är en schlagerbög börjat komma krypande. Det pratas väldigt mycket även om Martin Stenmarck och andra smurfhitsartister på Schulmans blogg. Slutsatsen är att Schulman bryr sig om schlagern. Schulman är en Christer Björkman med vass penna.

Det gör mig bedrövad. Litet som när det visar sig att den trevlige vaktmästaren på arbetet som man pratat fotboll och öl med i tio år visar sig vara en hängiven nazist eller socialist. Visst, det borde inte påverka vårt samtal om fotboll men det ger en taskig bismak och nya tolkningsramar. "Jag hör honom säga att han inte gillar Real Madrid men pratar han egentligen om att hänga alla intellektuella?" Det går liksom inte att frigöra sig.

* Nej, den roligaste är inte jag utan Rikard på Slitz och Borr.

Odawas: Alleluia

Odawas. Majestätiska saker. 50 % Shearwater, 20 % Jan Lindblad, 20 % Mike Oldfield - toppa med vindmaskiner. Ny skiva på gång på Jagjaguwar. Världens bästa skivbolag.



Eller som nedladdningsbar mp3 från Pitchfork.

Odawas (mp3): Alleluia

Jesse Sykes

Egentligen skiter jag i teknisk skicklighet. Jag skiter i om gitarristen kan spela som paganini, eller sångerskan kan sjunga som Billie Holiday eller om låtskrivaren kan skriva en symfoni. Teknisk skicklighet är mig egalt.

Men vissa röster kan jag lyssna på även om de sjunger dansbandsmusik. Alison Krauss, till exempel. Neko Case. Eller Jesse Sykes.

Jesse Sykes (mp3): The Air is Thin / Spectral Beings / LLL

Lloyd Cole: Jennifer She Said och andra videor

Idag spekar Lloyd Cole golf, lagar mat åt familjen, dricker vin och sprider oneliners som bygger på kontrasten mellan en borgerlig livsstil och att vara en rockstjärna, eller kanske en f.d. rockstjärna. En gång i tiden var Lloyd Cole mest känd för att vara en tjurig snubbe som gjorde bra låtar på bra skivor som inte sålde så bra. Här är några sådana låtar.

Jennifer She Said


Rattlesnakes


From the Hip


Downtown


Lost Weekend


Brand New Friend (bäst)

Feist: My Man, My Moon

I Kanada är BNP:en alltid hög, människor sover med öppna dörrar, folk är snälla mot flyktingar och band som Arcade Fire rider högt på listorna. Inte konstigt att Kanada hatas av white trash-america.

Från Kanada kommer Feist. My Man, My Moon är över hela Internet just nu. Inte konstigt när det är så bra.

Feist (mp3): My Man, My Moon

Arcade Fire: Guns of Brixton

Herregud. Jag får gåshud. Kolla den här Arcade Fire-covern av Guns of Brixton (The Clash). Kolla hur publiken förhåller sig till bandet i mitten. Kolla hur stråkinstrumenten sätts i arbete. Kolla in den största rockorkestern i vår tid.

Arcade Fire: Guns of Brixton (tryck på 6. Brixton)

Addendum: Här finns den från YouTube.

Ccrystal Ccastles: CCastles v. Klaxons

Slaget är avgjort på förhand: Klaxons är skit. Crystal Castles är the shit. Allt från den lilla egenheten att skriva både "Crystal" och "Castle" med Coco Chanel-alluderande dubbel-c till det skräniga ljudet. Och jag gillar inte live-musik längre. Ljudet är alltid värdelöst, omgivningen blir lack när man pratar i mobiltelefon, spelningarna börjar alldeles för sent. Men CC vill jag fan se live. Även om det är sent, även om jag måste stänga av min Dolce & Gabbana-telefon med Mr. Suitcase-ringsignal, till och med om ljudet är skit. Jag är beredd att ge upp allt detta för att se Crystal Castles live. Är inte det stort?

Ccrystal Ccastles (mp3): CCastles v. Klaxons / Crystal Castles: My Space

Transparance

Inte nog med att jag inte vet något om Transparance, annat än vad jag kan utläsa ur My Space-sidan. Jag vet inte ens hur jag hittade dem. Jag har försökt att rannsaka mitt minne men det är blankt. Nada. Det är oroande, för det var bara en halvtimme sedan som jag surfade in på deras My Space-sida. När jag försöker rekonstruera för mig själv vägen dit så är det bara tomt. Tomt som i ett vakum, tomt som en kvällstidnings etiska riktlinjer. Jag är protagonisten i Memento.

Lyssna på Runnin' Electro, gunga huvudet, dröm om nattklubbar i Paris.

Transparance (My Space)

The Postmarks: Goodbye

Det är som med gelehallon. Man visste inte att man var sugen på gelehallon, eller ens om det ärsärskilt gott - det är ju alldeles för sött och insmickrande på något sätt - men så äter man ett gelehallon och så inser man att man vill äta upp hela påsen, för att ibland, ibland så är de där sockrade dallriga sakerna det allra godaste som finns på hela jorden.

The Postmarks: My Little Heart

Smoooth. Lyssna på denna smäktande popballad med The Postmarks. Cole Porter möter Norah Jones möter The Softies. Gå sedan in på The Postmarks hemsida (länk nedan) och lyssna vidare. Bliss.

The Postmarks (mp3): My Little Heart / The Postmarks (hemsida)

The Postmarks är tydligen från Miami. De ser banne mig inte ut att vara från Miami. Bleka anglofiler med Kate Bush i hyllan måste vara ovanliga i Miami. Och den där bleka hyn - hur bibehåller man den i tropikerna? Det är ett enigma. (Jag skulle kunna skriva "mysterium", men "enigma" låter mycket mer spännande, eller hur?)

Playlist: Sufjan Stevens

Sufjan Stevens är vår tids viktigaste artist. Eftersom jag fått förfrågningar av "en beundrarinna" om jag inte kunde komplettera mina playlists med mer Sufjan så gick jag hela vägen - no pun intented - och gjorde en renodlad lista med enbart Sufjan. Denna vackre, vackre man.

I am looking for a New England

Det är nåt visst med England ändå. Den torra humorn, stiff upper lip, handgjorda skor - till och med de engelska folkmorden har en disciplinerad och stilren patina. ("Mr Livingstone, I presume?") Det finns en grym scen i teveserien Scrubs, där Zach Braff tuggar på en torr "biscuit" och säger "ah, britishy". Torrt, smaklöst, men det skall liksom vara så bara.

Men jag kan banne mig inte med den där smutsengelska grejen. Sultans of Pings reunion, till exempel. Jag undrar bara...varför? Och it ain't over: nu kommer Levellers hit. Vi måste agera. Annars kommer ungdomen snart sitta där i en dragig husvagn med smutsiga batikkläder och lyssna på Ozric Tentacles. Och då är det redan för sent. Då är vi tillbaka i Carter USM.

Crystal Castles

Egentligen litet för hippt för min smak men jag fastnar som fan för She Fell Out med Crystal Castles. Så...modernt.

Crystal Castles: She Fell Out / Crystal Castles My Space

Saker jag retar mig på

Jag försöker att inte reta mig på saker. Livet är för kort och erbjuder alldeles för många frestelser att falla in i bitterhet även utan att man retar sig på saker. Men jag retar mig ändå på vissa saker.

* Jag retar mig på när människor använder sig av meningslösa initialer i sina namn. Jag tror att anledningen ofta är att de tycker att namnet kan framstå som litet mer intressant eller överklassigt med en extra initial. Men i själva verket är det ju tvärtom. "Carl M. Sundevall". "Michael B. Tretow". "Cecilia B. Jonsson". Shit, vad löjligt. (Enda undantaget är M. Night Shulayman. Det där M:et gör hela skillnaden. Men han är ett undantag så tro inte att en konsonant framför förnamnet i allmänhet gör ditt -son namn mer hollywoodskt. Det bara framhäver hur svenne du är.)

* Olle Palmlöf.

* Jag retar mig på Scissor Sisters. Scissor Sisters är värdelösa. Hur värdelösa som helst. Jag retar mig också på att så många inte förstår hur värdelösa SS är, vilket innebär att jag tvingas lyssna på deras värdelösa låtar i olika sammanhang. Det kan reta upp mig ibland.

* Människor som äter roadkill. Jag har svårt för det helt enkelt. Kalla mig för bigott.

* Jag retar mig på uttrycket "feministiskt självförsvar." Vafan? Varför skall inte kvinnor lära sig en riktig, etablerad och prövad självförsvarsteknik? Här har kvinnor undanskuffats och trampats på i millennier och när så insikten äntligen sjunkit in att det finns situationer där människor vill kvinnor illa, bara för att de är kvinnor, så utvecklas någon form av b-kampkonst med litet pungsparkar och primalskrik som kvinnor luras att gå på istället för en riktig, krossarkampsport som verkligen kan ge verktygen för självförsvar. "Feministisk självförsvar" är en del av patriarkets strategi. "Vi lurar kvinnorna att det räcker med ett slag i skrevet och ett skrik så är det lättare att fortsätta med allt våldtagande i skogarna, hahaha." skrattar patriarket. Om litet fler kvinnor lärt sig halsslag hos sensei Tamas Weber - "from the old school of hard knock karate" - på Sveavägens Svea Budocenter istället så hade Sverige blivit några potentiella våldtäksmän fattigare. (Se klipp nedan.)

My Latest Novel: The Reputation of Ross Francis & Sneaker Sister Soul

Ooossh. Scchottish Schupreem.

(Det är något med skotska som gör att jag vill prata som Sean Connery.)

Beirut: Lon Gisland (EP)

Det spelar ingen roll hur många gånger ni invaderar oss, skjuter sönder våra hus eller tvingar oss till underkastelse. Beirut kommer att resa sig och åter bli mellanösterns eget Paris. Minus dryga fransoser.

Ny EP har officiellt släppts med indievärldens bästa balkan-orkester - Beirut: Lon Gisland. Ett vackert spår finns nedan.

Beirut (mp3): Elephant Gun

Ära den som äras bör: Ian Brown

Ian Brown får inte den respekt han förtjänar. Det enda folk tycks associera Ian Brown till är hur han tog tusen år på sig att göra uppföljaren till Fool's Gold, hur han levde rövare på ett flygpan och att han knarkar som Courtney Love. Men mest skit får han för att han spräckte Stone Roses och alla förväntningar som hade hängts på deras späda, drogade Manchester-axlar. Fuck you, säger jag om det. Jag är glad åt att Brown körde Stone Roses rätt in i väggen. Hör ni det? Glad. Hahahaha! Stone Roses kan dra åt helvete. Ian Brown har gjort jävligt mycket bättre saker själv än allt med Stone Roses tillsammans. Kolla bara hur Ian Brown dansar. Vem skulle inte vilja kunna dansa som Ian Brown?

Time Is My Everything (Blåssektionslåten)


F.E.A.R (Cykelsången)


Corpses. (Crack-sången, med ett grymt munspelsparti på slutet)

P. G. Six: I've Been Travelling

Hantverkare går i mitt hus och gör något med ventilationen, tydligen. Så när jag nyss kom in i köket var det en Lützen-dimma av ett gult puder i hela rummet. Ökendamm. I mitt kök. Det blir till att moppa.

P. G. Six är ett nytt namn på Drag City. Det här är amerikansk rock för just de vägar där ökendammet sliter på navkapslarna och letar sig ned i plastglasen med coca-cola.

P.G. Six (mp3): I've Been Travelling

Sub Pop Singles Club

När du var liten prenumererade du på Bamse. Nu prenumererar du på Damernas, Veckans Affärer eller - om du är en olycklig liten människa - Slitz. Men däremellan hade du möjligheten att prenumerera på Sub Pops singlar. Du gjorde inte det, men du kunde ha gjort det, och då hade du varit cool. Nu är det redan för sent.

För de av er som är yngre kan en kort historisk utvikning vara på sin plats. Jag skall försöka att uttrycka det på ett modernt språk.

Sub Pop. Sub Pop var det tidiga 1990-talets viktigaste kulturinstitution. Litet som Alex Schulman är idag, kan man kanske säga, men Sub Pop producerade mest musik medan Schulman producerar, tja, texter om Schulman. Särskilt företrädde Sub Pop en musikstil som kallas "grunge" och som du idag känner igen från modevärlden där uttrycket är en synonym för rutiga skjortor, gjorda av människor som är äldre än de vill låtsas om. Kända grungeband var Mudhoney, Tad och Nirvana. Andra kända band på Sub Pop var t.ex. Afghan Whigs och Seaweed. Det är ingen överdrift att säga att Sub Pops artister tillhörde det tidiga 1990-talets mest betydelsefulla ikoner. Litet som Paris Hilton är idag, kan man kanske säga, men inte lika magra och sorgset ihåliga.

Singel. En singel var ett medium för att lagra och omsätta musik. I praktiken var en singel en bit plast, oftast svart, där musik fanns lagrad i s.k. spår. Man kan kanske betrakta en "singel" som ett slags speldosa. En speciell sak med singlar var att artister och skivbolagen kunde odla en viss, osund, exklusivitet genom att ge ut begränsade upplagor av musiken. Dessa "exklusiva" singlar kunde ibland ha en annan färg än svart, som vit, röd eller genomskinlig med en stor bild av en tecknad långhårig hårdrocksman med stora muskler som åt upp en drake. Stora singlar kallades för "LP" och där fanns det plats för fler låtar. Den sammanfattande beteckningen för "singlar" och "LP" (och s.k. "E.P") var "skivor", som alltså är samma uttryck som fortfarande används för de tomma skivor som du idag köper för att bränna ned mp3-or på.

Under en period (från 1988 och framåt, tills slutpunkten 1998) så skickade Sub Pop ut sådana här exklusiva singlar till prenumeranter. Dessa spår har varit svåra att få tag på tidigare, även inom sådana kriminella kretsar där människor stjäl och omsätter musik från hårt arbetande artister och ägnar sig åt terroristverksamhet. Men på bloggen I Am Fuel, You Are Friends har en givmild kulturarbetare själv digitaliserat sin samling med singlar från Sub Pop-klubben och delar med sig alldeles gratis. En kulturgärning som förtjänar alla superlativer du kan hitta i en kvällstidnings sportbilaga.

I Am Fuel, You Are Friends: Sub Pop Singles Club Retrospective (samling mp3-spår)

Red House Painter: All Mixed Up (cover)

You Tube är fanimig fantastiskt. Jag sökte på Red House Painters för ett par månader sedan och fick bara upp typ en grynig liveinspeling med sopigt ljud. Nu finns det massor med gryniga liveinspelingar med sopigt ljud.

Och så finns det denna video till All Mixed Up-covern. Kozelek är gjord för att spela in covers. Nästa månad spelar han Living Next Door to Alice i Åre och det kommer att låta exakt som Japanese to English eller alla andra Kozeleksånger. Det krävs talang för det.

Modest Mouse: Dashboard

Hade det inte varit grymt om Modest Mouse släppt en skiva med bara Red House Painters-covers? Tänk er textraden "Summer dress, makes you more beautiful than the rest" i en skränig avig MM-version. Grymt, va? Nähänä.

Jag tänker på Modest Mouse när jag går hem från jobbet. Den purpurfärgade eftermiddagssolen skiner över snön, luften är kristallklar och krispig, inga håriga förortsben syns i vita clamdigggers, alla myggor är döda. Allt borde vara bra, right? Men jag hatar det. Hatar vintern och den där jävla tidiga solnedgången.

Modest Mouse (mp3): Dashboard

Of Montreal

Det är många som tycker att Of Montreal är the shit. Jag kan inte förstå det. Det är ofta jobbigt att lyssna på och det gälla Shins-anslaget går inte alls hem som det t.ex. gör hos, öhm, The Shins. Här är videon till Heimdalsgate Like A Promethean Curse, först ut från nya skivan. Det signalerar vad jag misstänkt, att Of Montreal är en grupp teaterapetöntar. När jag har blivit doktor i juridik skall jag en gång för alla ta tag i mitt gamla projekt att göra det kriminaliserat för f.d. dramastudenter att släppa skivor.

BrittPop Highlights

Ikväll spelar Jarvis i Sthlm. Vem bryr sig. Pulp betyder inte ett skit för mig och Blur/Gene/Boo-Radleys/Supergrass/Charlatans/Thousand Yard Stair/Menswear blabla har inte gjort ett skit som jag skulle lyssna på idag. Och inte innan heller egentligen. Britpopen var en av de mest överskattade av alla en gång hajpade genrer. Men det fanns ljuspunkter. Här är några riktigt bra låtar av band som ibland kategoriserades till Britts pop, ibland ses som föregångare.

The LA's: There She Goes. En av de riktigt stora poplåtarna, däruppe i himlen med Wouldn't It Be Nice, She Loves You, There's A Light That Never Goes Out och My Umbrella.


The Auteurs: Showgirl. Så. Jävla. Brittisk


Bluetones: Slight Return. Snygga dufflar, bra låt. I övrigt inte så mycket att hänga i granen.

Depeche Mode: See You

Moderna tappningar av Depeche Mode fyller mig med en blandning av tristess, avsmak och ledsamhet. Tristessen kommer sig av den tråkiga stadiumrocken, avsmaken av den oblyga kommersialiseringen av ett band som tidigare skrivit "everything counts in large amounts" och ledsamhet över att ett band som utmanade sexuella konventioner och skrev lysande synthpoppärlor transformerades till en blandning av New Kids on the Block och Kent.

Men en gång i tiden var Depeche Mode fantastiska. Singelskivan 1981-1985 var en av de första skivor jag köpte för egna pengar och trion Black Celebration, Music for the Masses och Violator var ikoner i min samling.Fortfarande ser jag på de gamla Depeche-singlarna som milstolpar, och det är lätt att glömma hur bra pop bandet en gång gjorde när de följt upp med så mycket skit. Om Beach Boys följt upp Pet Sounds med rockopera-skivor så hade nog till och med Wouldn't It Be Nice (som nog är historiens bästa poplåt) blivit nedvärderad.

Jag skriver mest om ny musik här men tänkte ägna några postningar till att reminiss. Här är See You. En Helt Fantastisk Poplåt.

Andrew Bird: Armchair Apocrypha

Varenda musikblogg i världen har rapporterat om Andrew Birds nya skiva. Jag vet inte om jag är så där jävla psyched direkt. Den förra ägg-skivan innehöll en del vassa spår men kändes ganska mycket som ett överarbetat konceptalbum från en begåvad men egotrippad estetisk-praktisk gymnasist. Vi får väl se hur det utvecklats på nya Armchair Apocrypha. Heretics är det läckta mp3-spåret så ni kan ju göra er egen preliminära bedömning. Sufjan Stevens lillebror eller Regina Lund-varning?

Andrew Bird (mp3): Heretics

The Softlightes

Via I Guess I'm Floating (se länken till vänster) hittade jag The Softlightes eminenta indie-orgasmer. Det är quirky, det är piano, det är högskolepoäng. Men mest av allt så är det bra. Mina associationer går till The Shins och The Softlightes har precis som Shins alla möjligheter i världen att gå från collerock-stationer till stadiumindie i år. Och då är det ett kort steg till att kräva av sina fans enhetlig vit klädsel och likartade gester. Så fånga in dom innan dom peakar.

The Softlightes (mp 3): Heart Made of Sound / The Softlightes (My Space)

Shearwater: St. Marys Walk (mp3)

Hittade denna fina demo av Shearwaters akustiska gitarrsnyftare St Marys Walk på Misras hemsida. Fram med näsdukarna: Det är dags för episk balladeri.

Shearwater (mp3): St. Marys Walk

Dream Team: Rosie Thomas och Sufjan

Änglalika Sufjan och Rosie har en sång ihop. Rosie Thomas stämma är strävare och vackrare än någonsin-någonsin-någonsin. Och Sufjan. Sufjan... Sufjan! Orden tryter. Gud finns i Sufjan.

Rosie Thomas & Sufjan Stevens (mp3): Much Farther to Go

Fionn Regan: Be Good or Be Gone

Ah. Jag har redan pluggat för Fionn Regan men har inga problem med att göra det igen. Det här är dope. Jag älskar hur alla ljuden får ta plats och tävlar med Regans röst och hur bakgrunden alltid förlorar när sången hamrar in den banala men ganska smakfulla moraliteten: Om du inte tänker vara hygglig kan du fanimig dra.

The Knife: Pass this on

På träningslägret är allt strejtare än Kjell Bergqvist och inte en svettig designertröja i sikte och alla idrottsledarna går och lägger sig i våningssängarna. Så börjar det drypa hormoner från bastuväggarna. Och all öl har tagit slut och Slitz slängs under soffan och någon sätter på The Knifes Pass This On. Plötsligt säger höjdhopparen "Jag tror jag har litet melonlikör här", och spjutkastaren "Ska vi kolla in de nya tävlingsshortsen" och stavhopparen viskar i ditt öra "Jag har ett nytt hårbalsam - ska vi dansa?" och innan du vet ordet av studerar du insidan av en adonisliknande 400-meterslöpares vaxade lår.

The Knifes Pass This On är ett motgift mot homofobi och intolerans. Pure Gender Bender Classic.

Julie Doiron: Woke Myself Up

Julie Doirons Woke Myself Up är typ ute nu och det är mer perfekt popgehör och mer naivistisk depp-cynism än nånsin. Jag trodde jag passerat det där nu. Men inte. Everytime you think you're out, they PULL YOU BACK IN.

Julie Doiron (mp3): No More / Julie Doiron (video m.m): Me And My Friend

Lupe & Dilla

Jävlar vad jag underskattade Lupe Fiasco förra året, även om jag redan då gillade den. Jag har nog aldrig hört en rappare med sådan fingertoppskänsla i sin samtidssyn, med sådant hjärta i sina rim, med sådant sunt förnuft i sin inställning. Och en mjuk flow som bara kan jämföras med mästarna, Q-tip och Guru. Ett andetag frisk luft i en hiphopkultur vars peniscentrerade våldsglamourisering gör mig illamående ibland. Och jag hade inte ens hajjat exakt hur cool skateboard-tonårskärleksnovellen Kick, Push var förrän jag låtit den gå flera gånger till i mina nya hörlurar (med aktiv brusreducering, sweeeet!). Videon nedan. Sug in. Håll andan. Släpp ut.



Och på underskattnings-temat: Även J.Dilla. I alla fall denna denna underbara video.

Videor med Sigur Ros

Igår när jag lyssnade på Sigur Ros i hörlurar kom jag på att det inte finns något annat band vars musik jag lika intimt förknippar med videor. För mig är det omöjligt att höra Svefn-G-Englar utan att videon spelas upp i min inre teve. Samma sak med Loftarasa.

Sigur Ros videor är en egen konstgenre, separerade från, men sammnbundna med musiken. Här är en (fult sammanlagd) lista med några av deras bästa videor. Du har förmodligen sett de alla men det var nog ett tag sen. Ta en halvtimme ledigt och låt den isländska postapokalyptiska tragiken skölja över dig. Och klaga inte på mig om du sen sitter och gråter hulkande över barndomens förlorade oskuld.

Vi drar vel til loftarasa


Glósóli


Svefn-G-Englar


untitled #1 (vaka) (Min favorit.)


Vidra-Medium


Hoppipolla

The Glaciers

Men? Varför har jag inte hört det här tidigare? Det är nackdelen med kryosömn som säljarna aldrig nämner: Man missar så mycket medan man ligger nedfryst. Den här gången missade jag ett fantastiskt skivsläpp från The Glaciers. Och att Carolina Gylling skall sälja sina bröst för att mata svultna barn i Rwanda. Som jag sade, man missar mycket.

The Glaciers gör altcountry åt indiehållet och det låter alldeles underbart. Skivan gavs ut för några månader sedan på Eskimo Kisses Records (haha, ser ni, det är inte bara jag som överdriver mina metaforer: eskimåer och glaciärer...). Medlemmar som är alumni från The Mendoza Line och Hem. Sånger som är mer country än alt.

Bara för er har jag satt ihop en liten Glaciers-playlist från imeem. Den ligger nedan. Tryck på den gröna knappen. Gör det! Kom igen, gör det!

The Glaciers (My Space)

Au Revoir Simone

Imorgon spelar Au Revoir Simone på Debaser. Jag är helt säker på att det startar efter att vi småbarnsföräldrar stängt av våra Let's Dance-program, tagit våra litet för starka sömntabletter och gått och lagt oss vid nio. För de som är vaknare än så - och dessutom rent faktiskt inte sovandes - blir det säkert kanon. Det jobbiga jag-läste-alla-Jane Austen-när-jag-var-femton-namnet till trots.

Au Revoir Simone (mp3): Fallen Snow (remix)

Anyone for Cricket? The Ruby Suns

Det är något med vattnet och bergen, tror jag. Eller kiwifåglarna. Eller kanske att de har sex med får. Bra powerpop med klassiska ambitioner har i vilket fall alltid frodats i Nya Zeeland. Ruby Suns gör melodier som får dig att se ut som Brian Wilson i shorts, dina spinkiga, bleka gammelmansben till trots. Jorå, jag lovar. Du ser GRYM ut i de där shortsen. Så Kalifornien.

Uuähhh.

The Ruby Suns (My Space) / The Ruby Suns (mp3): It's Hard to Let You Know - Look Out SOS

Glass Candy

Ryktet droppar in från Höger och Vänster. Glass Candy känns kväljande electro-rätt 2007, på det där sättet som jag inbillar mig att Blondie kändes rätt när nu Blondie var rätt: Vackert fransk-modell-1967-typ av frontansikte, suggestiva rytmer och talsång men - jag vågar säga det jag vågar jag vågar - det är väl inte så mycket till melodier, va?

Stylish som fan, i alla fall. Några mp3:or från Gorilla v. Bear finns la bas.

Glass Candy: My Space / Glass Candy (mp3): Iko, cover (mp3); Computer Love (mp3); Etheric Device (mp3) /Glass Candy Live (Det låter kanske sådär.... youtube-klipp)

Och, vafan, vi tar med en mager liten bild till.

Dntels Sub Pop Butt Bongo Bonanza

En miljon ex-flanellskjortor med bankirjobb kan inte ha fel: Sub Pop regerar världen. Nu har bolaget som mest gjort sig kända för att de gav ut Tad (och något annat band som jag inte minns vilket - Mudhoney?) tagit sig an den elektroniska popmuzakens allra finaste band Dntel. Det kommer bli awesome. Pitchfork berättar om gästartister som Jenny Lewis och Grizzly Bear (!). Eftersom jag fortfarande lyssnar på gamla Dntel-skivan ungefär tio gånger i veckan (delvis eftersom jag aldrig lärt mig byta låtar på min tre år gamla Ipod) så håller jag andan.

Här är Dntels Last Songs med hemmasnickrad tråkvideo.

Reminder.

Glöm inte bort att The Shins: New Slang är en av de bästa låtar som gjorts de senaste 10 åren och, tja, någonsin.

På lördag så är Shins med Saturday Night Live. Men det blir aldrig samma sak sedan Chris Farley dog.

Bizarro Arcade Fire: Neon Bible

För den som inte kan vänta så finns här en liten försmak av Arcade Fires Neon Bible i bizarro-tappning. It's all. Very. Very. Weird.

Winterkids: Tape It

Inte vet jag om någon längre bryr sig om vad som skrivs upp i engelsk musikpress - jag har inte läst NME på år tror jag - men det här har sagts mig, av andra människor som inte heller läser NME men som känner någon som känner någon som läser NME, hos frisören, är the next big thing i engelsk tabloidmusikpress. Winterkinds: Tape It. Litet punk, litet uppstickande kragar, litet boycandy för vinsippande tanter som vill hänga med. Men alls inte hopplöst.

Ny playlist.

I vänstermarginalen har jag lagt ut en del playlists de senaste veckorna. Urvalet är delvis begränsat av vad som finns på Imeem och jag lägger inte upp några låtar själv där (eftersom jag har sådan grundmurad respekt för upphovsrätten, förstås.)

När det gäller rap-listan var det inget problem att hitta de flesta artister. Problemet var istället min fantasi. Men det blev i vilket fall en samling bra ryggsäcksrap och Georgia-rap, uppblandat med litet annat. Bara att klicka på playknappen. Eller på länken: här.

Dreammachine

När jag nu ändå är i outtar-tagen kan jag väl komma ut som stor Trespassers William-fan. Trespassers William gör musik i något slags Mazzy Star-efterföljd och har varit med på soundtracket till den underbara Eternal Sunshine of the Spotless Mind och diggas i Frankrike. Dessvärre har Trespassers William också kidnappats av den hemska falangen med känsliga Sarah McLachlan-entusiaster som vuxit fram som en gnagarliknande sekt vid amerikanska universitet. Men skivorna är fortfarande fantastiska så inte skall väl jag bry mig om att det placerar mig i samma sällskap som 19-åriga sorority-girls med Jane Austen på bordet.

Dreammachine är i alla fall ett fint litet laptop-projekt som nyligen haft den goda smaken att låta Trespassers Williams sångerska, Anna-Lynne Williams, gnola med. Det trivsamma (jag tror att "trivsam" är det mest adekvata uttrycket) resultatet, To Be the One, hör du på Dreammachines My space-sida.

Global indiefada

Outgrundliga är informationens vägar. I Pitchfork hyllas idag svenska Sally Shapiros nya skiva som jag aldrig hört talas om. (Även om jag i och för sig hört talas om Sally Shapiro tidigare.) Pitchfork är banne mig mer nere med nyswindien än alla svenska musiktidningar tillsammans.

Så det blir väl till att leta. Det jag hört från Sally Shapiro låter alldeles ljuvligt. ("Ljuvlig"? Herregud, jag blir mer twee för varje dag...)

Zen

Jag har köpt en ny mp3-spelare. Eller, det är egentligen en veritabel multimediaspelare men den används väl mest till mp3. Creative Zen heter den. Den suger i sig 30 gb som vore det rom och cola och är rosa och snygg. Nu, tänkte jag, skall jag äntligen lyssna på de skivor från senaste halvåret som jag inte lyssnat tillräckligt på. Hitta nya saker. Kanske ge Grizzly Bear en chans till. Nu skall upptäckas Nya Stora Saker.

Istället har jag naturligtvis ägnat tre dagar åt att lyssna på den gamla skivan med Arcade Fire. Plus ca change, eller vafan man nu säger. Men snart kanske jag får en ny skiva att obsessa kring i pinsamt många år: Arcade Fires nya, Neon Bible, kommer senare i vår och hajpas som Stone Roses uppföljare. Det är kanske en tråkig jämförelse kanske eftersom Roses andra skiva sög, men den var hett anteciperad innan den kom. Jaja. Vi får väl se.

De teasers som släppts lovar gott i alla fall. De goda människorna på Let's Pretend We're Bunny Rabbits är beredda att begå de möjligen brottsliga gärningar som jag inte vågar göra och har spridit dessa mp3.or, från det kommande Arcade Fire-albumet. It's awesome. Klicka nedan.

Black Mirror
Black Wave/Bad Vibrations

Midlake V: Roscoe

Femte Midlake-videon. Den mäktiga Roscoe. Med en ganska töntig video.

Paper Airplanes: The Fences

Hittade denna pärla på en annan blog: Paper Airplanes låt The Fences. Jämförelserna gick till Arcade Fire och Bloc Party, men det finns även stänk av Built to Spill och Modest Mouse. Det här är i alla fall människor som uppenbarligen känner väldigt mycket för sin musik. Grymt, va?

Paper Airplanes: The Fences / Belovedair (äldre spår)


Här finns litet mer panegyrik om Paper Airplanes, på kosmiska indiebloggen Skatterbrain. Och här.

Midlake IV: We Gathered in Spring

Fjärde Midlake-videon. Kanske den bästa videon av de alla.

Jewel, George W. Bush, etc.: Hands, the WTC Tribute

Bloggen heter ändå Swedish Americana och då kan jag inte låta bli att klippa in denna fantastiska, orgastiska World Trade Centre-hyllning. Det är Jewels gamla låt Hands (en bra låt för övrigt) med pålagda GWB-citat och ödesmättade röster om hur Amerika skall resa på sig och aldrig låta sig kuvas av våldet. Y'all know the drill.

Summer Hymns: Pity and Envy

Summer Hymns är ett i raden av bra men kanske inte så upphetsande americana-band på Misra. Pity and Envy är från Backward Masks från förra året. Det finns litet Lambchop, litet Elliot Smith och litet Son Volt här. Så om det är din kopp Bud så kan du lyssna här. Mest ville jag bara få en anledning att ta med den här bilden. Kolla tallrikarna. Är det inte fantastiskt! Kan du hitta på en mer fördomsprofilsanpassad bild från amerikanska södern än den här?

Summer Hymns är från Georgia.

Midlake III: Van Occupanther

Video tre, då, från Trials of Van Occupanther. Någonting nära ett titelspår.

(Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det kommer sig att det finns en video till i princip varje spår på skivan, jag tror att det utlystes en tävling eller något, men alla videorna är i alla fall snygga.)

The Skygreen Leopards

Gällsång och Okkervil River-allusioner så här den första vardagen på det nya året? Då är The Skygreen Leopards för dig.

Låten med det fantastiska namnet Disciples of California ligger här. (Det var dock segt som mormors slemhosta när jag försökte ladda ned den - men till slut, så.)

Skyscreen Leopards har också pretto-artwork och onödiga indexsidor på sin snygga hemsida och om du föredrar litet mer spartansk design så finns ju alltid Myspace.

Midlake II: Bandits

Den andra Midlake-installationen kommer här. Fantastiska Bandits. Med ett fantastiskt piano-intro.

Nurse & Soldier: Green Tea

Nurse Soldier. Nytt namn på världens bästa Jagjaguwar. Här en vacker, repetitiv låt med titeln Green Tea. (mp3.) Do check it out, do-do-do. Jag är säker på att du kommer gilla den.

Men vafan läser jag. Även Nurse Soldier är från Brooklyn. Whazzupwiddat?

A Passing Feeling: Book of Matches

Den är något år gammal men inte så många verkar ha hört den. A Passing Feeling är Bright Eyes blandat med Refused. Eller nåt. Ganska bra tuggummipunk hur som helst. Här hittar du låten Book of Matches från deras första, självbetitlade EP. Fullt album har nyss släppts.

Grizzly Bear: Yellow House

Kanske gav jag inte Grizzly Bear den uppmärksamhet de förtjänade förra året när Yellow House släpptes och alla musikskribenter i hela världen med en "god smak" hyllade skivan som det största sedan Jesus eller Jens Lekman (beroende på religiös tillhörighet). Visst. Det är fint att vara eklektisk och gay och från Brooklyn och allt men - och här kommer en kvällstidningsklyscha utan att darra på nyårsmanschetten - det handlar ju ändå om låtarna till slut. Och låtarna stod inte ut på Yellow House.

Tyckte jag då. Men jag är alltmer beredd att göra en Otto Sjöberg-pudel i fallet Grizzly Bear. Allt var fel, jag gjorde fel, allt blev fel, jag är hemskt ledsen, det blev fel, men från och med nu skall allt bli rätt.

Tills i morgon när det blir fel igen. (Och tills dess vidhåller jag fortfarande min hårda aversion mot Animal Collective och Tv On the Radio.)

On a Neck, on a spit finns här.

Centro-Matic: Fort Recovery

I den mer bredbenta americana-traditionen gör Centro-Matic bra saker. Förra året kom skivan Fort Recovery (på Misra Records) och den hade jag säkert lyssnat betydligt mer på om det inte varit för att jag blivit en aning mätt på genren. Men på rätt humör är Centro-Matic ett utmärkt band i samma Uncut-kategori som Drive By-Truckers eller Richmond Fontaine. Lyssna på Triggers and Trash Heaps. Eller läs vad genrens nestor, Drive By-Truckers Petterson Hood, skriver om skivan på Misras hemsida:

"Centro-matic's music comes on like a sound from a distant dream, something new, yet unmistakably familiar. Clear images adding up to something a little vague, but in such a comforting way. Once as a child, I watched part one of some two-part children's adventure (NBC's Wonderful World of Disney circa 1972, no doubt) and that night dreamt the next week's conclusion verbatim. No one ever believed me and I still don't blame them, not sure I believe it myself, but I know it happened. That's what Centro-matic is like to me. Their music is somehow like something I heard in my head as a child, yet I know I didn't. I find myself singing along with their songs the first time I hear them. They're the best live band in America and know how to make great records. Bunches of them (they're prolific as hell) yet some how they keep getting better. All of this while playing an exhausting 150 shows a year.

At any rate, Fort Recovery is my favorite Centro-matic album. My favorite album by my favorite band. That's a beautiful thing that I hope to never outgrow. One of life's pleasures that I look forward to passing on to my kids. When I was in fifth grade my favorite band was Pink Floyd and my favorite album was Dark Side of the Moon, at fifteen it was Bruce Springsteen and Darkness on the Edge of Town. At one point The Replacements Tim held that position. Big Star's Radio City hovers around there somewhere and lord knows I love plenty of Neil Young and Bob Dylan records. If I could go back in time, The Stooges Fun House and Led Zeppelin's Physical Graffiti would all make some mystical list.

Centro-matic is my favorite band that is still vital and intact. All four of them together for ten years now. Their brand new album is their best yet. My un-mastered CD copy is my favorite album of 2006 and honestly my favorite new album of the past five years. I have listened to it several times a day for three weeks straight and like those great masterpieces of old I still find new things to love at every listen.

Centro-matic's Fort Recovery is a masterpiece, and I don't use that word often."

Midlake: Head Home

Jag skrev i årsbästalistan att Midlakes Roscoe var en av 2006 års bästa låtar. Egentligen var den inte ens bäst på skivan. Head Home, med sin stämsång och vackert lutherska texter ("Bring me a day full of honest work, and a roof that never leaks, and I'll be satisifed.") är en americana-milstolpe. Jag kan aldrig få nog av asketism-romantik. Och jag undrar fortfarande om flickan som läser Leviathan i sången läser Paul Auster eller Hobbes.

Året skall inledas med videor från van Occupanther, har jag bestämt. Först ut, således: Head Home. Powerful stuff.