1: Beirut: Gulag Orkestar
Beirut väckte mig ur min dogmatiska americana-slummer och skickade in mig i en europeisk dröm. Jag vill vara med i en balkansk grillfest där folk dansar runt elden och dricker hemgjort vin. Jag vill till platserna bakom gamla järnridån som nu vädrar morgonluft. Jag vill bli bättre på tyska. Jag vill äta ost i Schweiz. Jag vill lära mig ryska. Jag vill dricka tokajer och äta fylld paprika på ungerska landsbygden. Jag vill lära mig slovakiska. Jag vill äta korv i Moldavien. Jag vill lära mig rumänska. Jag vill möta vintern vid ett brinnande oljefat i en ful förort utanför Moskva. Jag vill promenera längs Seine och Volga. Jag vill till Trier, Odessa och Prenzlaurberg. Jag vill se risiga bondgårdar i Uzbekistan. Jag vill se bukten i San Sebastian och förfallet i Kiev. Jag vill sova över i ett kloster i Alperna. Jag vill åka tåg i Ukraina och vara rädd för att tappa passet eller bli beskylld för spionage. Jag vill se en Kusturica-film igen (det trodde jag aldrig). Jag vill spela trombon och dansa på träbord. Jag vill springa med buffel i Sibirien. Jag vill bila runt i Norra Italien med en rostig skithög till bil. Jag vill se bergen i Wroclaw. Jag vill leva som en resande i husvagnskaravan på Irland. Jag vill få värmeslag i Sevillas gränder. Jag vill spela ukulele och marschtrummor och dragspel. Jag vill åka fiskebåt till Svalbard. Jag vill se mini-oligarker i St. Petersburg. Jag vill bo i ett enat Europa utan gränser och utan krig och utan diktaturer.
2: The Knife: Silent Shout
Syskonen Dreijer har försvunnit in i skogen där de transformerats till en ny sorts organisk-syntetisk mossa. Om man sätter örat mot den skamfilade träsynten som är gjord av drivved och hål från droppande farvatten kan man fortfarande höra deras svengelska eka hotfullt och lockande. Om man lyssnar för länge så stelnar blodet till is.
3: My Latest Novel: Wolves
Konstigt med Wolves. Jag lyssnar på skivan igen och sitter igen och hatar vissa spår. Titelspåret (typ: When We Were Wolves), till exempel. Det är ju skit. Varför tog de med den låten? Jävla menlöst gastande.
Och så lyssnar jag igen på låtsviten om fyra låtar som börjar med andra spåret Pretty in Panic och så är jag återigen övertygad om att My Latest Novel kommer att bli världens bästa band någonsin. The Hope Edition är en helt sagolik fiol- och rytmresa till en poptradition bortglömd. Med ett hjärtslitande ljust stråkcrescendo som får mina ögon att tåras varje gång. Majestätisk. Och The Job Mr Kurtz Done är en skotsk version av den där långa pratlåten på Drop Nineteens Delaware som jag obsessar kring för den påminner mig om hur min tonår kunde ha varit om jag hade varit med i Linklaters Suburbia. Sister Sneaker Sister Soul är en underbar liten popkaramell. Den skotska dialekten är kongenial i poplåtar, för resten. Skivan slutar med The Reputation of Ross Francis, ännu en majestätisk poplåt sjungen med de finaste av Trainspotting-tungor. Grymma grejer.
4: The Album Leaf: Into the Blue Again
Ofta akustisk, alltid underbar. Into the Blue Again är årets mest underskattade skiva. Always for Your är årets mest underskattade låt. The Album Leaf är årets mest underskattade band.
5: Murs & 9th Wonder: Murrays Revenge
Det gjordes mycket bra rap bortom de storsäljande gäspningarna (Jay Z etc.) i år. Wu Tang-liket skakade ur sig två bra skivor – både Ghostface och Method Man gjorde bra album. Ryggsäcksrappen var stark med insatser från Lupe Fiasco och J. Dilla. Bäst i den softa genren var Murs Murray’s Revenge som i ett par hörlurar sitter som en mjuk mössa över öronen. Murs rappar om tidigare love interests, om att göra comeback, om days of yore. Murs har både hjärna och hjärta och man slipper de allt tröttsammare hotelserna och revispissningarna. Inte ens Murs beef låter särskilt gangster. Old school när det är som bäst.
6: Midlake: Trials of van Occupanther
När Midlakes skiva kom under våren såg jag den som en gyllene motorväg till americana-himlen. Nu skulle jag hitta åter till den plats där jag fann Will Oldham och all musiks moder. Men så blev det inte riktigt. Midlake trampade på i min mp3-spelare ett tag och skivan är bra, ojämn men bra. En revival för americana-genren blev det inte. Men på några spår är Trials of van Occupanther helt fenomenalt bra. Roscoe är en av årets bästa låtar.
7: Joanna Newsom: Ys
Fem låtar. Snittlängden tio minuter. Rena, enkla melodier i stråkarrangemang som sitter som marräng på en chokladtårta. Och visst är det briljant och intressant och visst är hon en one-woman-army med sina evighetslåtar och sina berättelser och sin harpa. Men var finns popen? Saknar ändå den litet. I vilket fall: Ys sätter riktmärken för framtidens populärmusik.
8: Dj Drama & Lil Wayne: Dedication 2
Efter en kurs som jag förestod på universitetet i Örebro i våras hade jag fått nöjet att själv sammanställa 100 kursutvärderingar. Själsdödande, men det är samtidigt ett väldigt tydligt kvitto på undervisningens relativa framgång: Universitetsstudenter är en tuff publik. En student hade först givit mig omdömet ”fem av fem möjliga” för att sedan stryka över det, ge mig betyget fyra, med motiveringen ”Mårten svär alldeles för mycket.” WTF?
Och on that note: Årets elakaste fulrap kommer från New Orleans. Lil Wayne är fullkomligt oförmögen att säga tre ord i rad utan att svära. Könsord, eviga ”bitches” och gangstafantasier blandas till en smutsig sörja. Men vilken flow! Vilka beats! Vilka sagor! Dj Drama och Lil Wayne är mer destruktiva för Louisianas ungdom än ovädret Katrina på crack. But it’s all good.
Här finns svenska vänsterjournalisters favvislåt från skivan: Georgia…Bush.
9: Banco de Gaia: Farewell to Ferengistan
Året comeback! Fans av den etniska ambientmusikens supergrupp vallfärdade till Lhasa för releasen av nya Farewell to Ferengistan. Köerna ringlade sig runt kinesiska muren. Ingen blev besviken. Här fanns mässande munkar, melodier som aldrig slutar, okända språk och ringlande techno som aldrig förr. Jag hade alldeles glömt bort hur mycket jag saknat de där Hare Krishna-särkarna.
10: Hot Chip: The Warning
I DN:s På stan körs en gräslig serie om Stockholms klubbscen och livet i innerstan eller vad det nu är. Innerstan är i princip begränsad till Södermalm. Men det är inte Södermalmscentrismen som jag har emot serien. Vad jag har emot den är att den suger. Hur som helst: I en av serierna som kördes i december sitter några unga män från Söder och klagar på det sätt unga män från Söder brukar klaga över hur den smak som de trodde var litet egensinnig och speciell delas av en massa andra människor, inklusive sådana människor som jobbar på Nöjesguiden. Ett exempel på det är att alla gullar med Hot Chip. Det där är förstås bara ett problem om man har någon missriktad önskan om att vara egensinnig eller speciell: Hot Chip är ju bra och det är inte så konstigt att folk i innerstan – som ju är smartare än lantisarna – inser det. Hot Chip hyllas till höger och vänster för sin eklektiska sida, för dansmusik som möter popmusik, för att det – öhum – ”svänger”. Själv hyllar jag Hot Chip för att de på det grymt funkiga titelspåret låter som Pinback. Jag älskar Pinback. Även när det kommer från engelska dansmusikanter. Och Boy From School är en av årets vackraste låtar. Hot Chip är hot shit.
11: Brightblack Morning Light: Brightblack Morning Light
Under en lång period var jag övertygad om att jag ogillade Brightblack Morning Light. Ogillandet kan ha berott på den äckelkänsla som jag fick efter att skivan skrivits upp av en massa nostalgiska recensenter som såg BML som en modern inkarnation av engelsk pundarmusik från sent 1980-tal, tidigt 1990-tal (Stone Roses, MBV) eller Spiritulized. Jag kan inte med Spiritulized. Ett av de mest överskattade pundarbanden i modern tid. Jag trodde alltså länge att BML också var överskattad pundarmusik och jag försökte bevisa det genom att gång på gång lyssna på skivan med hjärtat fullt av sot och huvudet fullt av dåliga tankar för att på så vis genomskåda Kejsarens nya kläder. (Av alla metaforer som jag misslyckats med under de senaste åren kan det där vara den värsta.)
Så slog det mig. Är det inte litet konstigt att jag lyssnar på en skiva om och om igen i månader om den nu är så jävla dålig. Varför bry sig, liksom? ”Erkänn, din fegis: Du gillar den här hajpade psykedliska kodeinjazzrocken!” Ja, fan. Jag gillar nog det här fast jag kämapde emot. So what att alla låtarna låter likadant och sångaren låter som en amerikansk Ian Curtis på metadon och det segar sig fram långsamt som tuggummi under ett par skor i Arizona mitt i sommaren. Det är suggestivt och avvikande och intressant och vissa dagar, när kaffet smakat ovanligt gott och min dotter inte väckt oss i ottan och psykedelika inte påminner mig om fula människor med batiktröjor lika mycket som det brukar göra, så är det riktigt bra. Och så gillar jag bandnamnet.
12: Gnarls Barkley: St Elsewhere
Ärligt talat. Hur mycket har jag lyssnat på St Elsewhere på sistone? Inte särskilt mycket. Min fru har Crazy som mobilsignal och det är i princip hur jag lyssnat på Gnarls sedan min överdosering i våras. Men så hörde jag Crazy på teve igår och så påmindes jag om att det är den flottigaste av alla flottiga funkpastejer, att Cee Lo är muthafunkin kungen av ny soul och att - hjälp - vad det gungar under fötterna.
13: Half-Handed Cloud: Halos & Lassos
Kristet utseende har aldrig varit så inne. Sufjan Stevens gör evangelisk och episk musik – på förra årets monumentala Illinoise och årets påse med leftovers The Avalanche. Half-Handed Cloud gör sin gospel på ett annat sätt och är tydligare i sin tro än Sufjan. Namnet är taget ur Gamla testamentet och de alltid väldigt korta låtarna åberopar inte sällan högre makter. Om det här kan man tycka vad man vill – själv har jag inget emot vit kristen musik i sig, det jag har något emot kristen musik är Carola och Stryper – men rent musikaliskt står Half-Handed Cloud för finfina korta, korta små stycken popfrenesi med långa, långa titlar. Falsettsång, Beach Boys-harmonier, en jävla massa instrument och arytmi. Halos & Lassos kanske bästa låt Tongues That Possess the Earth... klockar in på 51 sekunder, inleds med orden ”The unbelievers seem to have it good...” och är uppfriskande som en Fishermans Friend i tjugo minusgrader.
14: Shearwater: Palo Santo
Ja, så här är det alltså: Shearwater är och har länge varit ett av världens bästa band och det är de fortfarande. Nu vet jag inte riktigt vad som hände på Palo Santo. Ena halvan av Shearwater, Okkervil Rivers sångare Will Sheff, som brukar stå med som textförfattare verkar ha satts på undantag. I stället har Jonathan Meiburg själv gjort allt. Det är inget fel med litet hybris, titta bara på Sufjan Stevens, men i det här fallet så hade nog Meiburg tjänat på att behålla Sheff som författare. Det är fortfarande enormt vackert som ylande då och då, titelspåret är ett bra exempel, men ibland är det bredbent och skränigt och testosteron-paniskt. I slutet på året framstår det ändå klart att Shearwater fortfarande är Shearwater, om än inte lika gnistrande mycket som förrut. Det är bra så.
15: Swan Lake: Beast Moans
Många skulle säga att årets bästa Arcade Fire-substitut kom från Sunset Rubdown. Själv säger jag Swan Lake, som blandar en skopa Arcade Fire-energi med en skopa amatörteaterrecitering och några teskedar gitarrsolo och Modest Mouse. Det blir jobbigt intensivt ibland men lysande i andra stunder. ”Hitten” All Fires är kanske bäst på skivan men det finns många andra givande spår, om man kan ha överseende med gitarronanin och fylleskrålandet.
